Nytt år. Nya band med nya förhoppningar slåss om chanserna att bli årets stjärnor. Som vanligt håller vi koll på den aldrig sinande strömmen demokassetter.

Att grupper går från demostadiet för att sedan, förhoppningsvis, göra plattor är ju vanligt förekommande, men inte för MEGATON (3) som i våras släppte albumet “Superior”, men nu tar ett steg bakåt. De har lagt både skivutgivningen och den elektroniska hårdrocken på hyllan och spelar nu istället, enligt egen utsago, stökig synthpop med hockeyrefränger. Musikaliskt sett är det helt okej, med bra melodier som i “Sector 25”, men ett par stora skuggor kyler ner tillställningen rejält, nämligen sången och de urbota fåniga texterna som tillsammans bildar något obeskrivligt bedrövligt. Katastrofal komplexbodysång, som skulle göra Claus Larsen i Leaether Strip grön av avund. Tufft och fräckt? Nja, kanske inte 1996? I sällskap med band som Megaton blir tystnaden efteråt så fantastiskt vacker.

Demon “To Live Is Regret” är Örebrokonstellationen SEVEN TREES (6) andra, och fungerar både som introduktion och best of, då B-sidan innehåller en blandning av gruppens tidiga material. Det är fortfarande industriell, malande undergångsmusik dessa herrar framför, där The Klinik och Skinny Puppy är självklara referenser. Musiken är nattsvart, utan minsta lufthål eller ljusglimt, vilket blir väldigt jobbigt och magknipsframkallande efter tio låtar i sträck. Smakfullt nog har de valt att ta med texterna som alla håller mycket hög klass och lystrar till muntra titlar som “Present Decay”, “Screaming Within” och “Kiss of Darkness”. Rätt tungt, med andra ord. Kanske inte bäddat för storslagen kommersiell framgång, men ändå.

Hemska samplingar, mörkt bubblande basgångar och låttitlar som “No Pain Left” gör mig genast aningen avvaktande mot Eskilstunabandet CHAIN OF PAIN (7). De bevisar dock fort att de är mer än bara ett mässande domedagsband. Chain of Pain verkar vara ett projekt i ständig utveckling. Gruppen visar prov på varierade influenser och ett breddat sound. Varje låt har getts en egen musikalisk inriktning, från electrofierad rock’n’roll i “Fairly Decent” till haschröksdimmig jazz i “Story”. Efter ett antal genomlyssningar blir man tämligen omtumlad av de många stilbytena, även om de är en otrolig styrka. Chain of Pain har bevisat att man inte strikt måste hålla sig till en genre, utan kan blanda vitt skilda sådana, om man bara lever efter den grundläggande principen att musik ska vara kul! För övrigt görs det alldeles för lite grungetechno nuförtiden.

“Musik ska byggas utav glädje”, verkar vara MICKEY DOWN UNDERs (7) motto. De har haft rejält roligt när de spelade in “Digital Nostalgia Boom”, och det smittar av sig värre än snuva. De spelar fullkomligt urflippad discopop som för tankarna till en hejdlös blandning av 2 Unlimited och de gamla Manchesterkungarna EMF. Mickey Down Under har snickrat ihop sex oemotståndliga poplåtar med skeppslaster av självdistans och humor som virke. Bäst är underbart svängiga “Holidays On Acid”, vars mentalt rubbade munspelsmelodi får mig att aldrig vilja sluta dansa. Eller som de själva uttrycker det i den tecknade serie som fått ställföreträda som infoblad: “Far out, psychedelic groove”. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Svängig, alternativ, elgitarrspäckad pop är vad tjejerna i SOBSISTER (8) har att bjuda på. Poppiga nummer varvas med benhårda distortionsorgier och skapar en alldeles underbart schizofren atmosfär. Musikaliskt låter flickorna som en blandning av Garbage, Pixies och Smashing Pumpkins. Den traditionella rocklyriken verkar ligga dem nära hjärtat då det sjungs om att gå på barer, drömma om Texas och trassla med pojkar, och att det hela är gjort med en stor portion humor och en glödande glimt i ögat råder det ingen tvekan om. Ett skönt avbrott från alla dessa unga män som bär hela världens problem på sina små axlar. Det är tight, välspelat, föredömligt producerat och Sobsister gör med ens saken klar att det behövs ett gäng tjejer till att visa grabbarna var skåpet ska stå.

Tidigare mycket lovande BIDO (9) tar nu steget fullt ut för att visa att de kommer bli ett band att räkna med i framtiden. Deras melankoliska mixtur av Curve, The Doors och The Cure kryper i ena stunden förföriskt nära inpå, för att i nästa brista ut i paralyserande starka rockpartier. Även om musiken håller en lågmäld och nedstämd profil så besitter den en sällsamt positiv och framåtsträvande kraft. En stark motvilja att stanna kvar i nedstämdhetens bojor, ett målmedvetet strävande mot ljuset som känns väldigt övertygande. Åsa Avdic är begåvad med en fantastiskt vacker röst, och varenda stavelse, varenda ord denna fullkomligt strålande sångerska frammanar får mig att lyfta en halvmeter över marken. Minst. Med skickligt klingande gitarrspel och finurliga melodier visar Bido prov på att om någon bara ger dem chansen så kan de gå långt. Mycket långt. Med på kassetten finns också tre låtar inspelade live från gruppens framträdande på Raj Raj-festivalen förra sommaren, bland annat “Small Sweet Song” som förmodligen är något av det vackraste som någonsin spelats in. Behöver jag säga mer?

Kassettkrönikör:
Martin Söderström,
Norrköping

KONTAKT

Release
On Metal
Box 7144
402 33 GÖTEBORG
Fax 031 – 775 08 33

Megaton
Peter Schaub
Filmgatan 23
171 33 SOLNA

Seven Trees
c/o Henrik Karlsson
Ullavigatan 21 A
703 57 ÖREBRO

Chain of Pain
Michael Strandtoft
Hasselbacksvägen 14
644 36 TORSHÄLLA

Mickey Down Under
c/o Quick & Zapfe
Järnvägsgatan 11 A
461 31 TROLLHÄTTAN

Sobsister
Brigitte Pohland
Grynbodgatan 15 A
211 33 MALMÖ