Annelie Bertilsson är en kvinna som är mycket svår att få tag i. Är hon inte på fotosession i Göteborg så ringer man och stör mitt i maten. Till sist lyckades jag i alla fall få de manliga Cat Rapes Dog fansens egen lilla gunstling på tråden.

Annelie är för dagen på ett sprudlande gott humör och efter att ha kört iväg oroselement som störande pojkvänner visar hon sig vara mycket pigg på att diskutera nya skivan ”Biodegradable”.
— Det är ett klart bättre sound på nya plattan, allting låter fetare och mer enhetligt. Det är en utveckling av ”Moosehair”-soundet och visst är det gitarrer här också. Tidigare har vi gått in och lagt på gitarrerna i slutet, men nu är det mer samplade gitarrer vilket gör att det kanske inte låter så mycket gitarr utan mer skrän… eller att det bara låter, liksom. Vi har lagt dem mer i bakgrunden nu istället för tvärt om, så att de inte dränker de andra ljuden. Men när vi sedan kör det live så kommer det ju att bli mycket mera gitarr. Personligen tycker jag att det är roligare om man går och ser ett band som man tycker om och man kan skivorna jätteväl; då blir det ju roligare om det är lite ändrat och inte precis som på skivan. Dessutom blir det fan så mycket tyngre med gitarrer på scen.
Annelie meddelar att de tagit med en till gitarrist för live-ändamål. En kille som vanligtvis huserar i ett death metal-band, något vi har ganska kul åt.
— De är egentligen snälla killar de där dödsmetallarna säger hon med ett skratt.
Jag har snart kommit till den tyngsta frågan, nämligen varför sångaren Joel Rydström valt att lämna gruppen?
— Det var absolut inget bråk eller så. Han tyckte helt enkelt att det inte var samma sak längre. Han menade på att vi inte fick göra lika mycket som tidigare, som om någon annan bestämde hela tiden. OK, så är det väl till viss del men man måste ju hålla fältet öppet för andras förslag så att man utvecklas som grupp. Så har han ju familj också och det blev väl inte så roligt i längden att ta ut hela sin semester till skivinspelningar och turnéer. Vi får väl helt enkelt skylla på trettioårskrisen… (skratt.)
Joel hann dock sjunga in största delen av plattan innan han bestämde sig för att hoppa av. Magnus Fransson och Annelie plockade dock in en ny sångare direkt. Han heter László Hágó (till höger på bilden ovan) och är en kille som Magnus Fransson lärde känna under sin tid på Chalmers och som Annelie beskriver som lika knäpp som resten av bandet. Det är bland annat på grund av medlemsbytet plattan har dröjt så länge.
Ser man på låttitlarna på ”Biodegradable” så känner man igen samma gamla Cat Rapes Dog med titlar som ”Freedom In Wheels” och ”Morals Are For Sissies”.
Är det då så som det verkar att häva i sig trettio bärs och sedan skriva en text, eller?
— Nja, det ligger väl en del i det, säger hon med ett svårtytt tonfall. Tidigare var det väl mer så som du säger att man satt nere i replokalen, knäckte ett par bärs och gaggade ihop någonting men numera är det Magnus som skriver texterna. Han sitter hemma och skriver ner något då och då.
— Det har hänt att vi har fått brev från Holland där folk har skrivit ”kommer ni hit så ring bara så fixar vi en massa droger…”. Jag menar, tar man texterna bokstavligt så är det verkligen bara att beklaga.
Större delen av Cat Rapes Dogs publik är ju av hankön och på konserterna är det ett evigt ropande efter Annelie och mången tonårskilles kärlekskranka händer sträcks ut efter det onåbara. Hur känns det egentligen?
— Det är ju både på gott och ont, alltså. Man har ju fått höra en jävla massa lösa rykten, till exempel att jag skulle vara någon jävla bitch som skulle springa omkring och pöka med hundra killar och sådär. Det var faktiskt genom dessa rykten jag träffade min pojkvän (skratt). Jag fick höra från en kompis vad han hade gått och sagt om mig. Så jag gick fram till honom och skällde ut honom och… ja, nu sitter vi här. Men rykten är ju naturligtvis det negativa. Annars är det en fantastisk ego-kick. Det är jätteroligt och gör verkligen att jag trivs ännu bättre på scen. Vi har verkligen en underbar publik, helt klart. Lika knäppa som vi.
Stilmässigt har de inte funderat ut något nytt ännu, men fårskinnen är definitivt lagda på hyllan, något som Annelie är väldigt glad över.
— Fast vad det blir härnäst har ingen någon aning om, säger hon och suckar. Vi pratade faktiskt om det där härom dagen men vi kommer ju aldrig överens om något.
Vi börjar prata om sound igen och kommer då oundvikligen in på ämnet gitarrer igen — något som den unga damen har mycket bestämda åsikter om:
— Det där jävla tjafset om gitarrer… Jag blir så trött och arg då jag hör saker som ”åh, de har gitarrer, vilket skit, inga gitarrer i synthen”. Men hallå, ni lyssnar ju på både Depeche Mode och Skinny Puppy och de har ju använt gitarrer länge. Fast jag tror inte att de tänker så långt, riktigt. Tyvärr är det ju så att synthpubliken är en av de mest konservativa jag kan hitta idag, jag vet ju själv hur man var i 15-16 års åldern. Fast det är hemskt tråkigt.
Nu finns i alla fall ”Biodegradable” ute i handeln och allt kan återgå till det normala igen, och de värsta gitarr-motståndarna får stå och sura bäst de vill. Ingen lär bry sig, allra minst Cat Rapes Dog.