Från de allra ödsligaste och vackraste delarna av det mystiska och kalla Norden klingar spröda och melankoliska ljudslingor. De förenar sig i skimrande melodier som kan göra vilken hårdbarkad tuffing som helst till en längtansfylld och känslig själ. För sin inre syn ser man en vacker bild av ett vinterlandskap med rimfrost och snö i en blek solnedgång med kylan bitande i skinnet och andedräkten som ett vitt moln.
Så vill jag beskriva The Northern Territories musik. Men Machinery Records svenska fynd är trots deras kalla och snötyngda tongångar inte bosatta i de svenska fjällen utan i den kunskapstörstande och mer barmarkade staden Uppsala.
De två gruppmedlemmarna, Stefan Sääf och Alexander Ericson träffades 1985 och har spelat ihop sedan dess under olika namn. Ungefär 1992 började de göra låtar under namnet The Northern Territories. Gruppen hamnade på Machinery genom att Alexander och Stefan läste en intervju med And One i Release för drygt ett år sedan och tyckte att Machinery verkade vara ett ”coolt bolag”. En demotape skickades iväg och sedan gick det ganska snabbt — tre veckor senare ringde Machinery och erbjöd dem ett kontrakt.
När de inte sitter i sin studio och komponerar nya alster så tjänar de sina uppehällen genom flitigt arbetande. Alexander arbetar på Farmacia och Stefan arbetar på ett bildföretag. På lediga stunder, vilka inte är speciellt många, åker de gärna snowboard vintertid. Trots sina ringa åldrar, 22 och 24 år, har de hållit på med musik i sammanlagt snart tio år och tycker därför inte att det känns som om deras framgångar har kommit snabbt. Gruppen har hittills släppt en fullängdare vid namn ”Midnight Ambulance” och en singel med samma namn. Videon till ”Midnight Ambulance” har visats både på MTV och Z-TV. En ny platta är på gång och spelas troligtvis in i februari.
The Northern Territories musik kan inte placeras i något bestämt fack utan har benämnts som allt från ”elektronisk rhythm & blues” till ”silent electro-pop”. De kommer fortsätta göra sin ”laidback”-musik, som de själva kallar den, och går sina egna vägar genom nittiotalet. Tvärtemot många andra elektroniska band blickar inte dessa grabbar bakåt mot det trygga åttiotalet utan in i framtiden. Jag frågar om de tycker att deras band behövs.
— Ja fan, det tycker jag verkligen, svarar Alexander entusiastiskt.
— Det är lite för mycket nostalgi i synthbanden idag och vi vill bidraga med fräscha idéer. Men vi skulle aldrig gå så långt som att bredda oss mot dagens dansmusik som bara låter som kopior på kopior.
Hittills är The Northern Territories det enda svenska bandet som ligger på det tyska bolaget Machinery och det kan både vara en fördel och nackdel att ha sitt bolag i ett annat land.
Tror ni att det är någon skillnad på att ha sitt bolag utomlands i stället för i det egna landet?
— Jag tror att det är mer uppbackning på ett utländskt bolag. På vårt bolag är de så intresserade av musiken och ger oss full musikalisk frihet. Det är också positivt att plattan kommer ut i fler länder vilket är en stor fördel för oss.
Känner ni er inte lite ensamma här uppe?
— Jo, vi bor ju trots allt i lite av en musikalisk avkrok för vår typ av musik, men det är sådant man får ta, säger Alexander.
Detta verkar dock inte vara något större problem för dem. På min fråga om de skulle välkomna fler band med närliggande musikstil skrattar Alexander och mumlar något om att det kanske skulle vara trevligt. Det märks ändå att de vill vara egna. Det går inte att ta miste på deras stora ambition och när jag frågar om de vill bli riktigt stora stjärnor blir det korta svaret:
— Självklart!
The Northern Territories kanske skall följa med And One på deras Tysklandsturné men än så länge är inget bestämt. De har ännu inte spelat live under namnet The Northern Territories och de behöver nog bli lite varma i kläderna först.
De har ingen utbildning ur musikalisk synvinkel förutom lite pianoplinkande som barn och Alexander säger att de egentligen är ganska kassa musiker som ändå gör bra musik. Själva är de allätare och lyssnar på allt från Kraftwerk till R.E.M. Huvudsakligen är det nygjord musik som snurrar i CD-spelaren hemma hos dem.
— Jag har gått igenom nostalgiperioden då jag mest lyssnade på musik som exempelvis Alphaville och Propaganda, så åttiotal är inte längre intressant för mig, svarar han och det låter som han fnyser lite åt dammiga gamla plattor från ”Det Gyllene Decenniet”. Att detta är ett band i tiden märks väl. Och att de är seriösa går inte heller att ta miste på. Jag frågar ett par gånger om vad de gör på fritiden men det visar sig att detta ord inte ingår i deras vokabulär.
— Är det vanligt att man brukar ha intressen, säger Alexander frågande till mig och jag inser med en liten road suck att förutom deras framfart på ovansidan snön med snowboardbrädan så är de helt insnöade på sitt stora kall här i livet.