Kiethevez från Älvängen norr om Göteborg har just släppt maxin ”Replenish my mind”. Det är melankolisk synthpop i samma skola som till exempel Mobile Homes.
— Det är inte så konstigt, tycker Jörgen Falmer, som är en av de tre killarna på synth i bandet. Vi och många med oss som började spela synth i mitten av 80-talet fick mycket inspiration från Depeche Mode. Depeche var och är kanske fortfarande störst inom synthen. Det tar man intryck av och det är inget att skämmas för så länge det man gör är bra. Sedan är det väl dem som är lättast att jämföra med för att alla ska förstå vår stil. Vi försöker absolut inte låta som någon annan och vi tycker oss ha en ganska personlig prägel på det vi gör.
Medlemmarna började spela runt 1986. Alla utom Jesper Palmqvist har visserligen gått i samma klass sedan grundskolan, men hållit på med olika konstellationer på olika håll. 1990 slog de sig samman och fick med ovan nämnde Palmqvist på sång. Jörgen berättar om namnet Kiethevez, som många undrat om:
— Det är en ganska skojig grej. Vi satt och samplade från filmer, där Kiefer Sutherland och Emilio Estevez var med. Så tog vi första hälften av det ena namnet och sista hälften av det andra och slog ihop dem och så hade vi fått vårt namn. Det är lite udda och eget. Vissa väljer så stereotypa gruppnamn. Värst är bodygenren där det helst ska finnas någon anknytning till ”death” eller ”shit” om det ska vara häftigt.
1991 släppte Kiethevez kassetten ”Undressed Confessions” som fick ett gott mottagande och sålde över förväntan. Gruppen har medverkat på samlings-LP:n ”Faces & Images” och kassetten ”Sounds From the Electric Café”. Mest kända är de dock för sammanlagt sex låtar på October Records’ två samlingsskivor och alldeles nyss har de alltså släppt maxin ”Replenish my mind”.
— En förhållandevis snabb sak och nog det bästa vi gjort hittills, antar Jörgen. Vi har aldrig behövt oroa oss för sådana saker som att låtidéerna ska ta slut. Vi skriver ofta texter om deppiga känslor och brusten kärlek — det passar till musiken — och det är som att ösa ur en outtömlig brunn. Det finns alltid nya funderingar och infallsvinklar. Samtidigt blir vi bättre och bättre på det vi gör och då blir det också roligare. I annat fall kan man lätt hamna i ett slags skapandevacuum som är svårt att ta sig ur. Då behöver man få någon slags kick. Exempelvis positiva konsertbesökare om man har en spelning, eller om man köpt en ny synth som återuppväcker glöden.
Kiethevez’ replokal finns nere i en mycket liten bastu, som därtill har en interiör som går helt i knallorange! Det gör att bandmedlemmarna oftast går dit två och två för att musicera. Fler får inte plats. Jörgen:
— Det är nog ändå det bästa. Är man många viljor så blir det konstruktiva arbetet litet om man alls kommer överens. Som det är nu får man kanske inte höra låten förrän den nästan är färdig och då accepteras den. Ingen släpper ifrån sig någonting som är dåligt.
Efter de orden ger sig Jörgen iväg mot replokalen igen. Framemot senhösten släpper Kiethevez ifrån sig sin första fullängdare och för att bana väg för den tänker man ägna den närmaste framtiden till att åka ut och spela. Några datum är inte bestämda, men håll ögon och öron öppna.