Page är kanske Sveriges äldsta och mest inflytelserika synthband någonsin. Fortfarande, 13 år efter starten smider gruppen geniala synthpoplåtar och en ny platta kommer längre fram i år. Jesper Ödemark träffade mannen bakom Page.

Eddie Bengtsson berättar hur allt började en gång för länge sedan.
— Jag gillade elektronisk musik, speciellt sådana där rymdskivor, rymd-disco. Det var dödshäftiga ljud i sådan musik, tyckte jag. Jag började leta efter plattor som det stod att de använde synthar på. På detta sätt hittade jag Human League och de använde ju bara synthar! Först tyckte jag att det lät jättekonstigt men så lyssnade man in sig på det och tyckte det var jättebra. Sedan kom synthpoptrenden med bara sådana plattor, OMD, Silicon Teens, Depeche Mode, Gary Numan och så vidare. Därefter sålde jag trummorna jag hade och köpte två synthar.
1979 hade jag ett band som inte fanns! Jag bara sa att jag var med i ett band som enligt min fantasi bestod av två killar och en tjej som spelade synth och en tjej på elektroniska trummor. Sun Arc Tubes kallade jag gruppen, namnet fick jag från en bok om ultraviolett ljus. Sedan satte jag upp Sun Arc Tubes-klistermärken i hela Limhamn (Malmöstadsdel) och skrev det med tuschpenna på väggarna i skolan. Det var vid denna tid som jag blev tillsammans med Marina. Hon fick låna en av mina synthar och tillsammans med en annan kille bildade vi ett band.
Vid denna tid var det inne att heta mystiska, nyromantiska namn typ Spandau Ballet och Classix Nouveaux. Så vi hittade på jättemånga konstiga namn men inget bra. Tills en dag då vi satt i Marinas torp då såg hon en radio som hette Luxor Page, och så fick det bli det. Vi ville ha ett mer nyromantiskt namn, gärna dubbelt, så det blev Arthur’s Page. Att förknippa med kung Arthur och hans tjänare. Under det namnet spelade vi en gång.
Det var jag, Marina och killen som hette Jan. Vi spelade på Fredmans i Malmö tillsammans mad något rock-punkband. I publiken satt bara våra kompisar, brorsan, några hemma från gatan och några konstnärer. Och jag var skitnervös! Vi tittade i tidningar för att få idéer till hur vi skulle se ut och fann Depeche i baggiebyxor, stora kostymer och slips. Vince hade sidolugg och så ville jag också se ut! Viljan fanns men inte resurserna, det blev en trång kostym, tunn slips och jag med krulligt hår lyckades inte få rak snedlugg, inte ens med brylkräm! Det såg jätteläskigt ut! Då spelade vi allting live och mycket blev fel när man bytte program på trummaskinen mitt i låten. Jag darrade så mycket av nervositet att det måste ha sett ut som om jag diggade i otakt.
Men kompisarna tyckte det var bra och vi fick några spelningar här och var. Bosse Magnusson hjälpte oss att fixa Fredmansspelningen. Bosse har ju alltid gillat ”konstig” musik och 1980 räknades synth verkligen till det konstiga. Det ansågs väldigt modernt och annorlunda att bara använda synthar och Fredmanspubliken som till stor det bestod av mystiska personer typ konstnärer, tyckte det var väldigt annorlunda och bra. Konstnärer ska ju alltid uppskatta sådant andra inte uppskattar! Fick vi en spelning tog man helt enkelt synthen under armen och förstärkaren på pakethållaren och cyklade dit. Det hela var väldigt opretantiöst! Därefter avancerade vi till buss och var det längre lånade vi farsans bil. Så gick det vidare från att Anders Eliasson kom med i gruppen och Janne slutade på grund av lumpen. Sedan slutade också Anders och det var bara Marina och jag kvar. Under dessa år (83-84) vräkte vi ut demokassetter till skivbolag.

Hur kom det sig att Millis (sångaren på ”Dansande Man”) kom med?
— Vi (Anders, Marina och jag) hade bestämt oss för att spela in ”Dansande Man” men en vecka före inspelningen slutade Anders och jag fick sjunga själv.

Var det Anders som sjöng tidigare då?
— Nej, vi turades om, gjorde han en låt så sjöng han och om jag gjorde en så sjöng jag. Jag tyckte inte att jag kunde sjunga ”Dansande Man” så vi ringde Millis och han sjöng in den. Nu har ju en ny version kommit (på ”Som en vind”) och där tycker jag att jag låter helt OK. Under 85-87 så blev det mindre tid för Page på grund av att Marina flyttade till Stockholm. Sedan (89) kom ju ”Som en Vind” som egentligen skulle varit en LP men Bosse Magnusson hade aldrig de pengar som behövdes, så den sköts upp hela tiden.
Då kom Energy Rekords och undrade om vi ville vara med på ”I Sometimes Wish…” Vi tackade ja och ”Dreaming of Me” kom till. Sedan kom det sig så att jag och Krister på Energy satt och pratade. Det slutade med att vi gick över och äntligen fick göra en LP. Den fick väldigt dålig kritik för att den lät för mycket 80-tal. De fattade inte att det är en typ av samlings-LP. Anledningen till att det låter 80-tal är ju för att musiken är gjord på 80-talet! Som om en journalist på Expressen skulle få tag på Beatles och tycka att det lät för mycket 60-tal! Alla hyser agg mot synthen! ”Maskinerna spelar!” Techno däremot, det är nyskapande, tungt och nytt, bla, bla, bla. Hade vi sedan förändrat oss så hade folk anklagat oss för att vi anpassat oss till trenderna! Varför Page låter som det gör beror ju helt enkelt på att det är jag som gör musiken och att jag gillar sådan musik! Jag hatar folk och artister som anpassar sig efter trenderna. Bolagen styr vad som ska släppas.

Men är det inte delvis så på Energy då?
— Jo lite, det var de som ville att vi skulle släppa något på engelska så att den större publiken skulle förstå det. De planerna har vi dock lagt på hyllan då jag tycker de förstör hela Page-grejen. Det är lite trist att de bara är ute efter pengar. Till våren kommer en mini-CD med fyra svenska låtar.

Vad lyssnar du på för sorts musik numera?
— Gammal synthpop, 60-tal, punk osv. Idag handlar jag mycket av typen Orb och liknande ambientprylar. Ambient har alla bra ingredienser, houserytmer, popmelodier och det gamla mysiga rymdsoundet. När man hör på sådant så vill man automatiskt göra sådant själv. Skulle folk undra? Nu skiter jag i allas åsikter och gör det jag vill! Take it or leave it! Jag lär inte bli världskändis i alla fall. Har jag inte blivit det på tio år, blir jag det nog inte nu heller… Jag fortsätter som jag vill. Det kommer att låta pop. Och låta Page! Eftersom jag gör det låter det ju Page. S.P.O.C.K låter ju också delvis ”Eddie Bengtsson”.

Hur blir en Page-poplåt till?
— Jag sätter mig aldrig vid maskinerna och tvingar mig att göra låtar. Idéer kan komma t ex av att man hör en låt när man står i köket och då dränks delar av ljudet. Man förändrar slingan eller vad det nu är så har man något bra att bygga på och plötsligt är låten färdig. Ibland sitter man en hel natt och pillar, men när man senare vid vaket tillstånd hör det låter det jättedåligt — ERASE! Jag är och vill vara självkritisk, det är ju pinsamt om något jag gör, låter som något som redan finns! Men det är klart… sånt ska man nog skita i om man vill bli berömd!?

Angående samplingar, tidigare har ni kallat Page för ”A non sampling generation”, men om man t ex hör på ”Ful Hund” så är ju skall och fnitter uppenbara samplingar! Hur blir det i fortsättningen?
— Den samplingstyp jag är emot är sådan som t ex Art of Noise använder sig av med bilar, glaskrascher o s v. Men de gamla maskinerna som inte förstår midi måste ju samplas! Dessutom kan jag tänka mig det som en bra ljudeffekt, men inte att spela med! På nya plattan ska ett ”skateboardljud” vara med har jag redan bestämt!

Vad mer än Page och S.P.O.C.K finns på gång? Sista Mannen på Jorden? XL?
— Mats (andra halvan av Sista Mannen…) flyttade till Göteborg för att hans flickvän skulle studera där. Hon slutade och båda flyttade hem. Så nu är han i Malmö igen! Vi har fått en spelning i Kalmar. Katarina (andra halvan av XL) sjunger karaoke på Etage (inneställe i Malmö). Varje gång vi ses säger vi att vi ska höras men det blir inget av. Däremot tycker jag att ”Sorg Flyg Bort” är en av de bästa låtar jag någonsin gjort!

Inget annat på gång?
— Jo… det fanns ju den här tanken att sluta med Page och ta bort P:et. Då skulle det bli Age och ambient, men fortfarande skulle jag ha samma typsnitt. Men det är något som får bli om jag tröttnar på Page.

Hur känns det att byta bolag?
— Förutom den sämre kontakten, skivbolag — artist så är det positivt. Allt flyter utan problem. Som på turnén, man slapp packa upp, lasta och köra. Vi hade egna mixerkillar och Alex från S.P.O.C.K som chaufför. Fredrik (managern) var också med. Allt blir proffsigare, det var bara synd att det inte funkade på ABF. Dessutom är det synd att Energy inte släpper på vinyl längre. Jag vill åtminstone ha mina 12:or på vinyl. Det ger en lite ork att fortsätta, det börjar kännas jobbigt efter alla år. Man börjar ju bli gammal (skrattandes, men med lite allvar på rösten). Det är ju ingen som behöver få reda på hur gammal jag är (30). Det syns ju inte! Kan Mick Jagger springa omkring i tights och pluta med munnen då spelar det ju ingen roll. Man ska ju inte sluta för att man är gammal, se på Kraftwerk.

Vad anser du om synthmusiken idag?
— Allt är ju synth idag. Men genren finns ju knappt, gränserna mellan stilarna är så suddiga nu. Antalet som gillar klassisk synthpop är litet! Och görs en sådan LP så anklagas gruppen för att låta för mycket 80-tal! Det görs inget sådant längre och det är synd. Nu finns ju bara Depeche, Kraftwerk… Vad finns det för synthpopband? S.P.O.C.K? S.P.O.C.K är ett bra synthpopband (skrattandes). Page? Internationellt finns inga. Depeche gör ju bra låtar, hade det spelats på gitarrer eller bastuba och fiol hade det ändå varit bra pop! Så vill jag att man ska kunna göra med mina låtar! En låt ska inte bara vara uppbyggd på ett djävulskt beat!

Kommer något gammalt Page-material att släppas på nytt? ”Tick-tack” till exempel, som jag saknade på LPn?
— Det är ju en idé! CD:n blir ju bara nya men på turnén kan man ju kasta in någon sådan gammal! Nu har vi kört ”Blå Fötter”, ”Vad ska Jag Hitta på?”, ”Maskinen i mig”, ”Som skjuten ur en kanon” så länge. Och ”Stulen Kyss” har vi kört jättelänge! Den är jag dödstrött på. Man måste förnya sig. Men förändringarna får gå gradvis. Man får ta väck ”39 Stegen”, ”Stulen Kyss” och så vidare. ”Aldrig mer” och ”Dansande man” får vara med som extranummer. De blir vi ändå aldrig av med!

Nu vet ni vad som finns att vänta av Page i framtiden så fortsätt att ropa om extranummer om ni vill höra alla gamla hitsen!

PAGE

MEDLEMMAR & FUNKTIONER
Eddie Bengtsson: sång, synth
Marina Schiptjenko: synth.

STARTÅR
1980

HEMORTER
Malmö och Stockholm

SKIVBOLAG
Energy Rekords, tidigare Accelerating Blue Fish och sin egen utgivning på Eskimå Records.

MUSIKSTIL
Synthpop

DISCOGRAFI
1983 Dansande Man (7″) Eskimå Records (300 ex.)
1986 Som Skjuten ur en Kanon (7″) ABF (1500 ex.)
1987 Blå Fötter (7″) ABF (1500 ex.)
1989 Som en Vind (12″) ABF (1050 ex./350 per färg)
1991-92 Page (LP/CD) Energy
samt medverkan på:
1986 Synthetic Sounds from ABF (LP) ABF
1991 I sometimes wish I was famous (LP/CD) Energy (500 ex. av LPn i blå vinyl)

KONTAKT
Energy Rekords
Box 1506
221 01 LUND