Att det ofta går bättre i alla avseenden för blågula band utomlands än på hemmaplan är ett lite beklagligt men välkänt faktum. Hur står det egentligen till med det svenska musikklimatet och vad finns det att berätta om Blindsides nya giv About A Burning Fire? Gitarristen Simon Grenehed besvarar funderingar från Red Hot Rock medan hundarna skäller i bakgrunden.

Blindside firar faktiskt tio år som manglande formation 2004. Kvartetten har varit kompisar ända sedan man kivades om hink och spade i sandlådan och polarna gjorde ett påtagligt intryck med Silence härom året. Uppväxta med Pantera och Metallica i CD-spelaren håller de sig till en egen blandning av vass hardcore/metal som delvis gränsar till Korn och liknande band. Gruppen har spenderat mycket tid i USA de senaste åren, faktiskt mer än hemma i Stockholm.
— Mycket mer tid, intygar sexsträngaren Simon Grenehed. Efter förra plattan turnerade vi elva månader enbart i Staterna. Vi håller oss på den här sidan Atlanten ungefär 75% av året numera. Vi spelade in nya skivan i Kalifornien men reser annars mycket. När vi blev signade i USA drog vi över hit direkt.
Day-Glo hette indipendentbolaget som släppte debutplattan 1997. När den plockades upp i USA året därpå kunde Blindside uppsöka vägarna hos det stora landet i väst för första gången. Numera huserar Simon, Christian Lindskog (sång), Tomas Näslund (bas) och Marcus Dahlström (trummor) på jätten Elektra vilket naturligtvis har förändrat flera aspekter av tillvaron.
— Självklart, menar Simon Grenehed. Nu kan vi försörja oss på musiken och allt är mer storskaligt med enskilda personer på alla poster i hanteringen. Trots detta vill vi gärna ha koll på det mesta eftersom stora skivbolag inte alltid förstår en grupps artistiska visioner, tillägger han.
Påverkas även all promotion av det faktum att distributören Warner har så många akter att hålla reda på?
— Jämfört med vår tidigare situation på små etiketter, ja. Man önskar nog alltid att bolagen ska göra mer för bandet men Elektra sysslar mest med R&B och har inte så många rockakter så jag är absolut nöjd ändå, försäkrar Simon.

Mer karaktär

Nya albumet About A Burning Fire kan möjligen sägas vara aningen softare mot tidigare releaser. Gitarristen förklarar tillvägagångsättet.
— Det här materialet är fortfarande aggressivt men kanske mer balanserat och försett med lite mer karaktär. Vi tar bara med oss låtarna in i studion och formar ljudet där, utan att nödvändigtvis ha några konkreta visioner från början. Vi vill, inte upprepa oss från en platta till nästa.
På låten ”Hooray, It’s L.A.” delar Simon gitarruppdraget med Billy Corgan. Ett samarbete som uppstod efter ett snabbt telefonsamtal.
— Vi ville ha ett solo i den låten och är alla stora fans av honom. Därför ringde vi bara upp och hörde oss för om han var intresserad. Han fick höra låten och accepterade, vilket ledde till att vi spenderade en dag i hans studio för att sätta gitarrerna, berättar Simon Grenehed.
Singelämnet ”Shekina” har också förgyllts av utomstående talang. Emma Härdelin, som vi känner igen från Garmarna och som även bland annat fick sjunga in Benny Anderssons millennium-psalm för några år sedan, tar ton på nämnda låt.
— Vi ville få till ett inhemskt element, förklarar Simon. Det låter ungefär som när man kallar hem korna på kvällen och det var precis vad vi var ute efter. Shekina är annars ett Hebreiskt namn som vi tyckte passade perfekt.
Ett annat annorlunda inslag i metalkretsar är onekligen trumpet.
— ”Roads” har ett lite jazzigt stuk som vi gillar. Sedan råkade det vara så att vår gode vän, den kände trumpetaren Jon Rekdal befann sig i L.A. samtidigt som vi, därför kontaktade vi honom när vi insåg att det skulle gå att göra något kul och bra av just den låten.

Samma producent

Howard Benson som producerade Silence bär ansvar för slutprodukten även denna gång. Hur kom han in i bilden från början?
— Vi träffade honom när han arbetade med rapcoregänget i P.O.D. Han har många roliga tankar och koncept så det var inget svårt val. Vi trivs utmärkt med honom.
Att som utböling arbeta och etablera sig i Los Angeles och USA generellt kan ibland ha sina sidor. Många finner anpassningen vansklig. Dock inte Blindside.
— Redan från början etablerade vi en bra kontakt med banden som turnerade med oss. Dessutom tror jag att många såg oss som aningen exotiska med hänsyn till att vi var ett hardcoreband från Sverige som kuskade runt på små ställen och röjde. På något sätt ordnade det sig smidigt. Vårt management och allt annat finns i USA. Jänkarna behöver inte befatta sig med några svenskar i övrigt, vilket de nog uppskattar, skrattar Simon Grenehed lite generat.
En jämförelse mellan Sverige och USA när det gäller musikbranschen visar onekligen på flera skillnader. Detta håller gitarristen med om.
— Det är skumt. Vi har nog aldrig förstått oss på Sveriges sätt att marknadsföra artister. Det är ju ett litet land där det hänger mycket på vem man känner i första hand. Samtidigt är det nog inte folkets inställning som präglar klimatet. Bolagen plockar ut trendiga artister som inte alltid säljer så bra. Vi är glada över att ha funnit oss tillrätta i USA, för hittills har det inte lossnat på hemmaplan och det blir förmodligen inte lätt i framtiden heller.

Jantelagen

— Ytterst handlar det om Jantelagen, den som säger att du inte får skryta om dig själv. Vi har växt upp med den likt de flesta svenskar och som band och individer är vi fortfarande ödmjuka till vår karaktär. När vi kom till USA reagerade folk negativt på att vi inte upphöjde oss själva och vår musik mer än vi gjorde. Det finns bra och dåliga sidor av det svenska kynnet. I grunden finner jag det positivt att vara ödmjuk men det finns naturligtvis en gräns då det slår tillbaka och blir ohälsosamt. Å andra sidan kan Amerika också bli påfrestande när alla ska armbåga sig fram och kliva på andras fötter, särskilt i Los Angeles och längs hela västkusten, påpekar Simon.
När det gäller framtida spelningar för Blindside är det USA som erhåller första vändan. I april startade gruppen en egen runda som följs av gemensamma gig med P.O.D. i maj.
— Jag hoppas verkligen att vi får chansen att spela i Europa efter det. Förra året ville inte vårt skivbolag att vi skulle besöka den delen av världen på grund av Irak-kriget. Det kändes lite märkligt eftersom vi ändå åkte hem till Sverige som ju ligger i Europa. De var nog rädda att bli stämda av oss om vi skulle bli utsatta för någon form av terroristattack gissar jag. Det är väl logiskt men det kändes ändå tråkigt. Vi hoppas på sommaren som kommer, även om vi aldrig blivit inbjudna till Hultsfred eller liknande. Men det vore så jätteroligt att få lira mer där hemma, drömmer Simon Grenehed.
About A Burning Fire finns i butikerna och kan möjligen bana väg för killarnas förhoppningar. Tänk om alla vi modesta svenskar hade vett att ta till oss våra inhemska begåvningar. Som Blindside.