Therion skivdebuterade med miniplattan Time Shall Tell 1990 och har sedan dess givit ut dessa fullängdare:

…OF DARKNESS (1991)

Fullängdsdebuten visar ganska tydligt vilka musikaliska influenser Christofer Johnsson hade som tonåring på åttiotalet. Dödsmetall präglad av vansinne och tyngd från den Europeiska scenen samt psykotiska riff i rakt nedstigande led från Celtic Frost. En tämligen primitiv inspelning av ett gäng ungdomar som dock lyckas ro i hamn projektet trots bristande erfarenhet i sammanhanget. ”The Return” behöll sin plats i livesetet ganska länge.

BEYOND SANCTORUM (1992)

Bibehållen aggressivitet men bitvis kraftigt sänkt tempo. Mangel i stil med det som presenterades på föregångaren vrids ett par varv runt pelarna i underjorden och befäster den oheliga alliansen mellan modernt röj och klassisk metal. ”Symphony Of The Dead” och ”Paths” utsmyckas av kraftfull man och kvinnosång som ger en framträdande indikering på vad som komma skall.

HO DRAKON HO MEGAS (1993)

Med nytt manskap runt sig får Christofers fantasi möjlighet att breda ut sina vingar och prägla denna tidspressade inspelning, vilket resulterar i flygfärder genom Persisk luft och syrerik hårdrock. Thomas Karlssons magiska lyrik presenteras här för första gången i titelspåret samt ”Dark Princess Naamah”. Överlag ett rejält kliv in på nya jaktmarker utan några som helst gränser — frånsett de ekonomiska.

LEPACA KLIFFOTH (1995)

Bandet, numera en trio, omlokaliserar till klassiska Music Lab i Berlin där Harris Johns rattar soundet till blivande konsertfavoriter som ”The Beauty In Black”, ”Riders Of Theli” och ”The Wings Of The Hydra” med flera. Claudia Maria Mokri förgyller några alster med sin sopran som tidigare bland annat hörts på Into the Pandemonium och får därmed säkerligen en av Christofers högsta drömmar att uppfyllas.

THELI (1996)

Genombrottet skulle man kunna säga. För första gången förses Christofers ambitioner med något som liknar en inspelningsbudget och nu briserar fantasirikedomen. Plattan känns som en naturlig helhet och saluterar det symfoniska på ett sätt som gör att ingen låt faller utanför ramen. Fortfarande, och förmodligen för alltid, är det omöjligt för bandet att lämna scenen utan att ha framfört den absoluta livefavoriten ”To Mega Therion”.

A’ARAB ZARAQ LUCID DREAMING (1997)

Ursprungligen tänkt som mini-CD med diverse överblivet material från Theli och diverse covers, men utvecklas till fullängdsformat baserat på Christofers soundtrack till artikelförfattarens konstfilm The Golden Embrace. Dels finns originalversionerna representerade, men också några stycken iklädda Therion-sound med gitarr, bas och trummor.

VOVIN (1998)

Med äkta stråkar glider Therion in på musikaliska områden med mjukare underlag. Produktionen är förfinad och polerad men saknar ingalunda spets. Christofer själv avstår från alla sånginsatser och överlåter mikrofonen till kör samt inhyrda vokalister. Även musikaliskt tar han hjälp av studiofolk. En oväntat munter platta som fortfarande är gruppens bäst säljande.

CROWNING OF ATLANTIS (1999)

Likt A arab zaraq, en platta garnerad med lite av varje. Titelspåret är nykomponerad medan några andra låtar härstammar från Vovin-inspelningen. Covers som ”Thor” (Manowar) och ”Seawinds” (Accept) är excellenta bredvid tre live-upptagningar som möjligen är något märkligt mixade.

DEGGIAL (2000)

Den orkestrala kostymen växer ytterligare och tycks inte ta några nämnvärda hänsyn till kommersiella aspekter. Istället för att upprepa den framgångsrika formulan från Vovin kliver Christofer Johnsson genom väggen av förväntningar och stärker sina klassiska fundament med spår som ”Ship Of Luna”, ”Via Nocturna” samt inte minst den lojala versionen av ”O Fortuna” från Carmina Burana (Orff).

SECRET OF THE RUNES (2001)

Svulstiga Deggial efterföljs av ett delvis nedtonat format här, som snarast förlitar sig till oerhört smakfulla melodier och arrangemang med mycket träblås som grund. Det fornnordiska konceptet illustreras mycket omsorgsfullt och ännu en gång lyckas Christofer och hans mannar vrida soundet i en ny riktning utan att förlora sin bas. Körerna är bitvis fabulöst kraftfulla. I grunden den tyngsta releasen sedan Theli.

LIVE IN MIDGÅRD (2002)

En dubbel-CD som avspeglar Therions livesound i såväl stora arenor som mindre hallar vilket ger ett både majestätiskt och mer spartanskt intryck. Setlistan är jämnt fördelad mellan det senare nittiotalets utgåvor och inkluderar också ett potpurri på några äldre klassiker.