DET BÖRJAR HÄNDA SAKER IGEN. LIKT DEN FÖRRA INDIEVÅGEN RUNT -93 REPAS, SKRAMLAS OCH SPELAS DET I GARAGEN OCH ALLT OFTARE LÅTER DET BRA, RIKTIGT BRA.

First Floor Power har tagit instrumenten och letat sig ut ur garaget och är nu aktuella med sin fullängdsdebut ”There Is Hope”. En skiva full av aviga popsånger och en DIY-känsla som bevisar att det inte krävs tuppkam och taggtrådsgitarrer för att vara punk. Bandets egensinniga musik har dock inte tagits emot med öppna armar av alla förståsigpåare. I en redan klassisk recension i Nöjesguiden, signerad Örjan Hultén, får First Floor Power och ”There Is Hope” några av de brutalaste smockor som delats ut i svensk press sedan Saddam Husseins glansdagar.
En halvtimme innan First Floor Powers spelning på Herrgår’n haffar vi systrarna Jenny och Sara Wilson för ett kort samtal.
Hur känns det att bli sågad i Nöjesguiden för att sedan hyllas av Lennart Persson på Feber?
Sara — Det känns som bästa betyget faktiskt. Att vi lyckas engagera människor så pass att de faktiskt tycker någonting om oss.
Jenny — Eftersom recensionen i Nöjesguiden var den första vi läste kändes det jättehemskt i början. Men när vi hade läst den ett par gånger kändes det som att vi inte vill att Örjan Hultén skall gilla vår musik.
— Det är konstigt att vi kan provocera så pass mycket när vi bara gör vår grej och inte har utgett oss för att vara något speciellt.
Sara — Välskrivna sågningar skulle vi kunna ta åt oss av…
Jenny — …men Örjans var mest skrattretande. Hans recension var ju fylld med ett så omotiverat ursinne. Han störde sig på Karl-Jonas bakgrund som reklamare och på våra cocktailklänningar.
Hur blev skivan tycker ni? Låter den som ni vill att den skall låta?
Sara — Vi är såklart nöjda med skivan. Den låter som vi vill.
Jenny — Fast vi har knappt lyssnat på skivan sen den blev klar. Jag tror att det är i replokalen vi känner att vi har hittat rätt. Live är man upptagen med att spela, man lyssnar inte på hur det verkligen låter.
Okej, vi snor en fråga från Pop. Vilken musikalisk era skulle ni velat vara en del av?
Sara — Slutet av 70- början av 80-talet.
Jenny — Då Devo och Kraftwerk var som bäst. Det var så lätt att provocera då, ett par 3D-glasögon var verkligen häftigt. Idag är det mesta redan gjort.
Sara — Det hade inte varit helt fel att hänga med Velvet Underground heller…
Har ni några tips på nya svenska band?
Sara — Oj, det finns så många… Pluxus, Knife, Hell on Wheels och Bent Spanner Arty Banner (som för övrigt First Floor Power spelat in en splitsingel med).
Jenny — Men de är gamla ju…
Sara — Ja, men bra. Ah det finns så många bra band.
Jenny — Dub Sweden är ett annat (där Anna Wilson, syster till Jenny och Sara, sjunger).
Har ni något samarbete inplanerat?
Sara — Nja, vi är två olika band och det är inget som är planerat. Dub Sweden har ju inte funnits så länge och vi har varit fullt upptagna med vår skiva.
Slutligen, vilka är människorna som ser så glada ut på skivomslaget?
Sara — Det är kusinbarn, vår syrra och nära vänner. Ja, människor från vår omgivning helt enkelt.