Joachim Svensson är född i maj 1975 i Ronneby, Blekinge.
Nuförtiden så bor han i Göteborg och driver skivbolaget Ideal Recordings samt spelar i Kid Commando.

Trivdes du i Ronneby?
— Ja, för när jag bodde där tills jag var 17 eller 18 nånting så var jag aktiv i en musikförening där. Vi fixade en massa spelningar och hade café och sådant. Det hände en massa grejer hela tiden. Vi hade spelningar en gång i veckan i snitt och det kunde vara allt från punk till synth till allt möjligt. Så det hände rätt mycket då.
Men nu vet jag att det inte händer någonting i stort sett. Det är ju en liten håla.
Var du synthare eller hårdrockare?
— Eeeh, svår fråga. För jag var någonstans där mittemellan. Jag var varken synthare eller hårdrockare. Jag fick ju stryk av båda två egentligen. Jag började lyssna på noise, oljuds-musik, när jag gick på högstadiet. Då var jag för extrem för syntharna och hårdrockarna fattade ingenting heller. Men jag gillade Napalm Death och sånt, så jag kunde vara accepterad av hårdrockarna också.
Jag känner igen det där från när jag gick på mellanstadiet. Att man inte kunde lyssna på både Depeche Mode och Wasp. Jag förstod aldrig att man var tvungen att välja. Jag gillade ju bägge banden.
— Då var man ju lite konstig ansåg de andra. Fick du stryk också eller?
Nä, jag fick aldrig stryk. En annan viktig sak var ju datorn. Hade du Commodore 64?
— Nej.
Ville du ha?
— Ja, jättegärna. Jag fick låna min kusins.
Men jag hade ett jättefint tv-spel, G7000 Philips. Det här är super-gammalt alltså. Stort helvete också. Man fick köra ner en stor kassett i den. Slå i den verkligen, mycket våldsamt. Alla spel såg likadana ut. Det var det som var tjusningen tyckte jag. Tennis såg likadant ut som bilspelet som våldspelet. Allting såg likadant ut. Det uppskattar jag.
Tv-spelet finns fortfarande kvar hemma hos min pappa. Han har det framme vid tv’n och spelar ibland.
Rambo är ju en annan klassiker. Är du uppvuxen med Rambo?
— Ja, verkligen.
Vad kommer du ihåg av honom?
— First Blood. Jag var ju så pass liten när den kom så jag fick inte se den först. Men ändå ville jag så himla gärna för jag hade en äldre kusin som hade sett den och berättade hur jävla otäck den var. Han berättade speciellt om den där scenen när Rambo syr i sin arm, och det ville jag ju väldigt gärna se.
Jag och min pappa brukade åka till Kallinge, som ligger ovanför Ronneby, och hyra en video och videofilmer. Det var ingen movie-box på den tiden utan det var en riktig video. Ett stort helvete där man fick trycka i videokassetten ovanifrån. Och där hade dom First Blood och jag lyckades övertala min pappa att hyra den och så såg vi den. Jag tyckte att den var skitbra och den var inte så himla otäck som jag trodde den skulle vara. Jag gillade den jättemycket och lekte Rambo ute i skogen sen.
Vad tyckte du om First Blood II sedan när du såg den?
— Jag tyckte att First Blood var bäst liksom. Tvåan går inte att jämföra.
Tvåan var väl egentligen populärare. Rambo var ju i djungeln och allt. Hade du en Rambo-kniv?
— Ja, för fan. Det hade jag. Jag skar mig en gång på den, så jag har ett ärr här på knogen. Jag fick det när vi var ute i skogen och lekte Rambo och så skar jag mig. (Jocke visar stolt sitt ärr från Rambo-knivens vassa egg.).
Det bästa var ju nästan kompassen på handtagets undersida.
— Ja, just det. Det är jävligt coolt. Har du kvar din Rambo-kniv?
Ja, det är klart. Det fanns två olika sorters knivar. En med plasthandtag och en med lite kraftigare aluminiumhandtag.
— Jag hade nog plast.
Samma här.
— När man blev lite äldre så tyckte man ju att det var lite löjligt det här med att han avrättade typ en hel stam liksom.
Utan en skråma ja.
— First Blood är ju ändå en schysst rulle liksom.
Rebellen.
— Det är liksom den hemåtvändade krigaren från Vietnam. Missförstådd och sådär. Det är ju lite mer att ta på där än bara rent köttande av halva Malaysia liksom.
Vad tycker du om Rambo III då?
— Det är ju ren skit alltså. Det finns ingen charm kvar. Jag tycker för det mesta att filmer inte ska göras mer än en eller två.
Men tvåan är ju bra.
— Jo, Rambo II är bra, men två räcker liksom. Sedan försvinner tjusningen.
Som med Polisskolan. Upp till nummer tre är skitbra sedan är de kassa.
— Jo, sedan har ju dom en vinst i att det blir så jävla bizarrt… Neverending story liksom.
Jag skulle gilla om man skulle översätta det till skivor.
Göra sämre och sämre skivor då eller?
— Men typ om Fugazi skulle göra Red Medicine II och III. Och bara bli sämre och sämre. Det skulle ju inte hålla på samma sätt. Det är ganska intressant.
För att återgå till filmer och James Bond. Det är ju egentligen en 15-20 filmer, bara att de inte heter 1-2-3 o.s.v.
— Jo, det är sant. Men jag tycker att James Bond kommer undan med det för de är ju fristående. Det är en jävligt svår fråga. Har du några tankar själv om det?
Jag gillar inte James Bond.
— Du tycker det är skit?
Nja, inte ren skit. Jag gillade dem när jag var liten och filmerna kan väl vara okej. Det är en viss charm med dem, men jag är inget större James Bond-freak.
— Jag tyckte också att de var jättebra när jag var liten och nu såg jag en i fredags faktiskt. Jag var trött och bara låg hemma och inte ville göra någonting.
Jag tycker att det håller alltså, i underhållningssyfte. Det är ju sexistiskt. Det är ju jävligt på många sätt.
Man får tänka på att det är gammalt.
— Ja, precis.
När man var yngre så fanns det ju inte så många actionfilmer överhuvudtaget. Det var liksom James Bond, sedan var det komedier och westernfilmer.
— Ja, kommer du ihåg Porky’s?
Ja, he he.
— Den här videoaffären i Kallinge hade inte så jävla mycket bra filmer, men dom hade Porky’s. Därför såg jag den med min familj när jag var liten.
Var inte det pinsamt?
— Nä, jag fattade inte så jävla mycket. Jag tyckte det var rätt kul. Jag visste inte riktigt vad videofilm var heller. Jag tänkte att det kanske skulle vara så. Det var speciellt en scen som etsat sig fast och det var den där en man stack in sin kuk i ett hål i väggen intill tjejernas omklädningsrum.
Sex och våld och video hänger ihop.
— Den här snubben som hade videoaffären… När min familj skulle köpa vår första video så lurade han oss och sa att det andra videosystemet, Beta, var framtiden. Så han försökte sälja en Beta istället för VHS till oss. Som tur var så köpte vi en riktig VHS ändå.
Jag minns dom som hade Beta-videos och 2000-videos. Dom kunde ju inte hyra några filmer. Vet du vilken den första filmen var som du såg överhuvudtaget?
— The Thing. En skräckfilm.
Var det den första filmen du såg?
— Japp, det var den första spelfilmen jag såg. Jag såg den hemma hos en kompis. Jag fick följa med honom hem och leka. Vi gick i tvåan tror jag. Efter att jag sett filmen var jag skiträdd. Jag kunde inte sova på flera veckor. Jävligt bra film för övrigt. Den handlar om en meteorit som störtar vid Nordpolen. Och så är det en forskningsstation där som börjar hemsökas av hemska monster som intar deras kroppar. Jävligt slemmig och otäck film. Jag var rätt rädd för vår Golden Retriever ett tag efter det här, för det här hemska monstret intar även hundar då. Jag var nog nio år då.
Det var mycket med Karate också när man var yngre. Det farligaste man visste var karate-slag. Gick du på karate själv?
— Nä för fan. Jag har absolut hållit mig borta från allt vad kampsport heter. Jag tyckte att alla som höll på med det var töntiga.
Du var inte lite skraj.
— Jo, jag var skitskraj för att man skulle få en hemsk karate-spark på sig. Jag spelade ju alltid fotboll när jag var liten. Fram till slutet av gymnasiet faktiskt.
Karate kändes så jävla meningslöst på något sätt.
Du har aldrig varit inne på sådana filmer heller?
— Nä, inte direkt. Jag tyckte mest att Bruce Lee var lite bizarr.
På lågstadiet, eller främst i ettan, så var det en väldigt stor yoyo-trend också. Jag minns att det kom en massa yoyo-proffs och uppträdde i sporthallen i Färjestaden. Jag vet inte om de var från USA, men jag tror det. De visade en massa yoyo-tricks och allting var sponsrat av Coca Cola.
— Ja, för fanken.
Vi var ju på turné med Oh No the Modulator och modulatorn själv, den gode mannen, är ju gatuartist. I Dresden tog han en stor bänk och ställde på sin haka. Utan händerna så här. Och så är han yoyo-fantast då. Så han är helt otrolig på yoyo.
Hade han med sig yoyos på turnén?
— Ja, sådana professionella i gummi typ. Han gjorde en massa tricks med dem. Det var helt fantastiskt. Jag frågade honom hela tiden om han kunde göra “gå-ut-och-gå-med-hunden”-trickset, men han ville inte visa det. Jag tror inte han kunde det. Det är skitsvårt.
Är det?
— Nja, jag vet inte. Kan du det?
Jag har för mig att jag kunde det. Men det kanske var mer att jag la yoyon på marken och drog den efter mig i snöret.
— Ja, det är schysst.
Fast det kanske är fusk.
— Men det är ju ändå “gå-ut-och-gå-med-hunden”. Vad skulle du säga om man skulle översätta yoyo till en musikstil? Vad skulle det vara då?
Det har jag aldrig tänkt på.
— Jag har tänkt jättemycket på det faktiskt.
Kom du fram till något?
— Vi pratade lite om det på turnén. Jag och Marc, som också var med på turnén, och han tyckte att grind var yoyo. Men jag vet inte. Jag tycker mer att det är funk typ.
Funk är för slött nästan.
— Men om man tar lite så här uppspeedad funk då?
Jag tycker att grind var ett bra förslag. Eller någon form av jazz.
— Frijazz kanske. Painkiller som är snabb jazz. Helt galen med dödsmetalltrummor. John Zorn.
Naked City är fan yoyo.
— Visst är det så.
Det var även stor konflikt mellan USA och Sovjet när man var liten. Var du rädd för att det skulle bli krig mellan USA och Sovjet när du var liten?
— Jag hade ju en period, som du säkert också hade, att man var skiträdd att pappa skulle dö i kriget.
Man var ju rädd för att det skulle bli ett stort kärnvapenkrig.
— Det pratades väldigt mycket om det på tv. Jag minns att jag frågade fröken en gång på lågstadiet om det skulle bli atomkrig. Då skrattade hon åt mig och då tänkte jag “Oj då, hon döljer nåt för mig”. Du vet känslan.
Man var ju lite orolig för man hörde ju de vuxna prata om det och det var mycket på tv.
Jag tror inte att barnen nuförtiden tänker så mycket på att det ska bli krig i Sverige.
— Jag tror att det är helt annorlunda idag eftersom det finns så mycket invandrare i Sverige som kommer från krigsdrabbade områden. Deras barn går ju i svenska skolor och så pratar barnen med svenska barn och berättar om sina upplevelser.
Jag tror att svenska barn idag har lite mer insyn vad krig är egentligen och tycker att det är ganska mycket hemskare. Det kanske är lite mer verkligt för svenska barn idag än vad det var för oss.
För när jag var liten och tänkte på atomkrig så tänkte jag att en gubbe i USA skulle trycka på en knapp så att alla människor i världen dör.
— Så trodde jag också. Att det var en gubbjävel som satt där med en knapp liksom.
USA och Sovjet hade varsin knapp som de satt och vaktade.
— Ja. Men så trodde man ju. Den röda knappen.
Jag tror faktiskt att det var så.
— Jag tycker fortfarande att det är lite otäckt det där med atomvapen.
Det känns farligt när två stater har så mycket makt.
— Till exempel Indien och Pakistan håller på och rustar ikapp. Det är spänningar däremellan. Och om man då kollar på Indien, där jag var i höstas, så ser man hur jävla lite landet fungerar.
Och så vet man med sig att det här landet har kärnvapen. Och då när det inte ens funkar att ringa ett sketet telefonsamtal och boka ett hotellrum i stort sett och så vet man att de har vapen liksom.
Det känns farligt.
För att lämna kriget bakom oss så tänkte jag be dig berätta om din högstadieperiod.
— Såhär efteråt förstår jag hur jäkla konstig jag var… på något sätt.
För jag spelade fotboll då och så spelade jag oljudsmusik med Alvers Orkester och så hade jag ett skivbolag som hette Börft Records. Jag fattade aldrig skillnaden mellan fotbollskillarna och oljuds-killarna. Så jag tog med kassetterna och skivorna som vi släppte till träningen och lurade på dem på grabbarna som jag spelade fotboll med.
Så kom man dagen efter och de sa “Du är dum i huvudet!” och “Vad är det här för jävla skit?”, men jag fattade inte riktigt vad de menade.
Det var likadant på skolan. Där hade jag och Zwarre, (han som jag hade Börft Records tillsammans med), ett lager i skåpet.
I mitt skåp hade vi både hans och mina böcker och i hans skåp hade vi bara skivor och kassetter.
Och så lurade vi helt enkelt på folk, till exempel bönder från Bräkne-Hoby och andra fina metropoler, på högstadieskolan våra släpp. “Köp den här nya Alvars Orkester-kassetten, den är skitbra!”, sa vi och så köpte de den och så kanske man fick en smäll på käften dagen efter.
Var det sådant motstånd mot er?
— Javisst, vi blev kallade för både det ena och andra. Vi var ju både bögar och nazister. Och det sa vi ju att vi var också när folk sa så. “Ja ja, visst är vi det”, sa vi och så blev de ännu argare. Men det var vi ju inte, det var ju punk vi var intresserade av.
Fick ni ingen bra respons ifrån någon?
— Jo, det var en del… De lite nördiga på skolan hängde ju lite med oss och så. Vi spelade ibland och det var ganska många som gillade oss när vi spelade live.
Och en del lärare tyckte att det var schysst också. Jag hade en svenska-lärarinna som tyckte att det var jättekul.
Gillade de musiken eller var det mer att de gillade att ni var kreativa?
— Det var en del som gillade musiken också.
Såhär att vi inte gjorde vanlig musik.
Men annars så var väl högstadietiden ganska så ångestfylld.
Jag fattade inte det där med tjejer riktigt förrän i nian kanske. Jag tyckte inte att det var så kul med tjejer.
Så jag höll ju på med musiken och spelade fotboll typ.
Hade du moped?
— Jo, jag fick moppe. En Zündapp KS50. Brun. Jag fick den när jag fyllde femton av min pappa. Jag trimmade den som bara fan hemma i min kusins garage. Och sedan så sprängdes den mellan mina ben.
Det var när jag skulle köra hem från Zwarre en gång efter att vi spelat in med Alvers Orkester. Han hade studio hemma och jag var där i stort sett varje helg hela högstadietiden och spelade in. Vi spelade kanske in en timme musik per helg ungefär.
Som sagt så skulle jag köra hem därifrån en dag så började det att smälla och brumma från mopeden och så sprängdes den. Jag fick splitter i båda knäna. Den brann ju också. Hela moppen brann upp.
Så efter det har jag faktiskt cyklat. Jag har inte ens körkort.
Det känns som en härlig högstadietid. Trimmad moppe, fotbollsträningar och jävla massa noise.
— Det var ju så. Nörden liksom och fotbollskillen. Det skulle vara roligt att prata med någon som man var kompis med då och se hur de uppfattade en själv.
Berätta om Börft Records.
— Jag var inte med från början. När jag gick i fyran så gick Zwarre i sexan. Då började jag bli intresserad av synth och då köpte jag skivor genom honom. Han köpte på postorder från någon galning i Malmö. När jag började sjuan så gick han då i nian. Och då hade jag alltid svarta kläder och punktröjor och så.
Han frågade mig om jag hade lust att vara med och spela med Alvars Orkester. För det hade han hållt på med sedan 1987 och det här var 1988. Och visst visst, jag var med och sen blev jag med på Börft Records också. Zwarre hade hållt på med det något år innan jag kom med.
Vad gjorde ni egentligen?
— Vi började med att bara släppa våra egna band. Zwarre hade ett band som hette Frak och så hade vi Alvars Orkester och så hade jag ett eget solo-projekt som hette ABO, som var såhär smuts-oljuds-funk-äckel. Det var bara blipp-blopp typ med mycket brus på.
Zwarre lånade pengar av sin pappa till att köpa synthar. Sådana här analoga 70-tals-synthar, Moog och Korg. Vi hade ett rum i deras hem där vi spelade in och vi släppte nästan allt vi spelade in.
Vi köpte lite skivor på postorder, bland annat från en snubbe i Linköping som hade Cold Meat Industry. Det finns fortfarande. Tråkigt döds-skitbolag nu.
Men i alla fall så kollade man på baksidan av kassetterna och skivorna som man köpte och såg adresser. Så skickade man brev dit och så fick man kontakt med likasinnade runt om i världen.
Så när jag gick i åttan eller nåt så fick jag kanske fem-sex paket hem i brevlådan om dan. Från folk som jag bytte kassetter och skivor med. Vi hade en jättelik distribution där vi bytte kassetter och Alvars Orkester släppte kassetter i USA, Italien och Portugal och sådär. Vi hade ett jäkla nätverk.
Det var ju ett stort nätverk med den oberoende kassettkulturen. Där man bytte kassetter med varandra och det var mail-Art också så att man kunde skicka konstverk till varandra.
Det finns fortfarande men det är på mycket lägre nivå idag än vad det var då.
Har du kvar många av de kontakterna även idag?
— Ja, bland annat Smell & Quim. De är med på Alphabet Fanatics-singeln som jag släppt på Ideal. Dom är ju från den tiden. Två galna engelsmän.
Det finns några kontakter fortfarande från den tiden.
Jag var inne på Börft Records hemsida och kollade på alla släppen och det var inte mycket jag kände igen.
Men Arvid Tuba kände jag till. Jag minns att jag såg hans video till låten “Att måla med svartsjukefärg” på tv-programmet Intensiven nån gång ’92 kanske och tyckte att den låten var svinbra. Jag har den fortfarande sparad på ett videoband hemma.
— Just det. Den singeln som videon är till har vi släppt.
Vad är det för kille egentligen?
— Det är en snubbe frän Falun. En jätteensam ung man, väldigt ledsen popmusik liksom. Vi har inte hört av honom på några år för han började göra dansbandsmusik för att han skulle börja tjäna pengar.
Vad kostade det att trycka upp vinylsinglar på den tiden? Var det inte mycket dyrare än nu om man jämför penningvärdet och så?
— Det var stort sett samma priser då som det är idag. Vi gav väl ungefär 15 spänn per styck med svartvitt omslag då.
Hur hade ni råd med det när ni var så unga?
— Först och främst efter nian så började Zwarre jobba i sin pappas sportaffär i Karlskrona och då tjänade han pengar liksom. Innan så lånade vi pengar av våra föräldrar.
Jag pratade med någon om DIY (Do It Yourself-prylen) och anledningen till att vi började göra det själva var att vi inte fattade bättre liksom. Vi såg det som en sådan given grej, vi visste ju inte hur man skulle ge ut en skiva annars om man inte skulle göra det själv. Vi tog kontakt med presserier själva och så.
Hade ni någon kontakt med punkscenen i Sverige?
— Jag hade ju det lite. Zwarre var ju inte intresserad av punk på samma sätt och är inte det idag heller. Börft Records är idag ett House-bolag. De släpper tolvtums-maxis med experimentell House.
Men jag har ju alltid gillat punk. Jag lyssnade väldigt mycket på Black Flag, Minor Threat och så vidare på högstadiet. Jag köpte ju rätt mycket vinylsinglar med gammal skabbpunk, t.ex. Brainbombs. Vi bytte ju inte så mycket med punkbolag för dom gillade inte vår musik liksom.
Vad tycker du idag om den musik ni släppte då?
— Jag lyssnar inte alls på de där grejerna längre. Men Alvars Orkester finns ju fortfarande. Vi spelar ju och vi planerar att släppa en ny skiva snart.
Vi var ju ett gäng i Karlskrona på den tiden. Jag hängde mycket i Karlskrona från högstadiet och framåt.
Och från det här gänget så håller nästan alla på med musik fortfarande. Pissfuckhead är en gammal god vän som jag vuxit upp med.
Och Zwarre då.
Sedan finns det en kille som heter Johan, som har ett skivbolag i Malmö som släpper drum’n’bass. Kristian heter en annan kille, han har en nattklubb i Karlskrona nu.
När jag tänker på din gamla hemstad Ronneby så tänker jag direkt på Anti-Hero. Hängde du med dem eller är de mycket yngre än dig?
— Dom är ganska mycket yngre än mig. Jag har ju släppt en 7″ med dem och när jag beslutade mig för att släppa dem så ringde jag dem och jag berättade inte förrän efter några veckor att jag också var från Ronneby.
Och då visste dom vem jag var och sådär, men jag visste ju inte vilka dom var eftersom det är 3 år mellan oss.
Jag har hört rykten om att du hatade gitarrmusik förr…
— Ja, det stämmer.
…och att du fick en massa skivor av din farsa…
— Vafan, vem har sagt det?
Det var en liten fågel som viskade det i mitt öra.
— Jag har ju seriös ångest över det här. Det här är en av de sakerna som jag kan vakna upp mitt i natten och vara kallsvettig och säga “Nej nej, varför?”.
Men jag ska berätta precis som det var. Min pappa hade en massa gamla förstapressningar på bl.a. Black Sabbath, Beatles och Stones och sådär. Under högstadietiden så hatade jag ju gitarrmusik över allt jävla annat liksom. Och en bra bit upp i gymnasiet också.
Det var bara elektronisk musik som gällde eller?
— Ja, bara elektronisk musik och Sonic Youth typ. Och en del punk också där jag tyckte att de misshandlade gitarrerna på ett bra sätt liksom. Men annars var gitarrer Guds straff alltså ansåg jag. Det var den värsta skiten alltså.
Jag hade spelat gitarr på mellanstadiet på musikskolan och jag hatade den frikyrkliga läraren som jag hade. Han skulle bara spela en massa spanska halvreligiösa skitlåtar.
Men i alla fall så hittade jag de där skivorna hemma hos pappa och tog ut dem på en leråker och brände upp skiten.
Det var ju bland annat Sabbath’s första skiva på LP från 60-talet, Englandspress.
Fick du skivorna eller tog du dem?
— Jag snodde dem rakt av alltså. Från pappa.
Blev han arg?
— Eeeeh, jag har inte berättat det för honom än. Jag hoppas att han har glömt bort dem.
Han har inte saknat dem än då?
— Nä, han har inte sagt nåt. Däremot saknar ju jag dem. Jag hade gärna haft dem nu. Det var en massa Beatles-sjuor från 60-talet och så. Originalpress.
Det var ju flera tusentals kronor som jag bara brände upp.
Gjorde du en liten eld då?
— Ja, jag gjorde en liten hög helt enkelt. Jag och en kompis som också hatade gitarrmusik.
Det var en liten manifestation mot gitarrerna.
— Mot gitarrerna ja. Skiten ska brännas liksom.
Ni tänkte inte på att spela in ljudet av eldslågorna?
— Nä, så intelligenta var vi inte.
Men det hade ju varit en tjusning med det och sedan släppa det på en LP. Bara själva uppbrännandet av originalpressar från 60-talet.
För att gå lite framåt i tiden. Vilken linje gick du på gymnasiet?
— Humanistisk linje. Jag läste bland annat latin och grekiska. Jag kände ju att humanistisk var det bästa för mig. Jag läste matematik i ett år bara, sedan hade jag bara språk.
Det var så jävla roligt. Jag trivdes jävligt bra på gymnasiet.
Det var en bra period i ditt liv?
— Det var en riktigt bra period. Jag trivdes jävligt mycket. På helgerna var jag ju mest i Karlskrona med mitt cp-gäng liksom. Jag läste ihop med ganska mycket schyssta människor. Det var bra.
Karlskrona har väl alltid varit en stor synthstad?
— Ja, det är det ju. En gammal god synthstad. Det var mycket synthfolk som bodde där.
Men det var mycket punk också. Det fanns ett band som hette D.C. Morf. De släppte en platta sedan lade ner ganska snabbt.
Vad gjorde du efter gymnasiet?
— Jag flyttade till Paris. Jag bodde där i ett år och pluggade franska. Paris var också en jävla rolig grej egentligen. Jag bodde i en liten etta på 27 kvadrat tillsammans med två tjejer från Ronneby. Vi bodde så i ett år och det var mycket påfrestande på alla sätt. Men det var kul.
Sedan efter Paris så bodde jag i Umeå i ett år. Där läste jag på lärarhögskolan, men hoppade av efter ett år och flyttade till Göteborg.
När du bodde i Umeå var du involverad något i Hardcore-scenen där då?
— Jag gick ju på spelningarna men jag var inte involverad på något sätt liksom. Jag kom aldrig in riktigt. Jag kände att det var sådan hierarkisk ordning i deras scen på något sätt. Jag kände väl ingen som kände någon och sådär. Jag var väl lite blyg också kanske.
Men jag gick på väldigt mycket bra spelningar.
Sedan blev det Göteborg. Vad pysslade du med då?
— Jepp. Först så jobbade jag på Bög-Lennarts bögcafé. (Som ni kan läsa på annat ställe här i zinet.) Det var en fin upplevelse på alla sätt. Sedan pluggade jag franska och sedan så åkte jag till London i ett halvår med Lisa.
Och när du kom hem från London så…
— Jag softade en termin typ. Gjorde inte speciellt mycket. Typ vikarierade lite på skolor och så startade jag skivbolaget Ideal Recordings.
Vilket år är vi på nu?
— 1998 har vi kommit fram till. Det var den våren som jag startade bolaget.
Varför startade du det?
— Jag kände att jag hade haft Börft Records och så la jag av med det när jag var i Paris typ. Jag kände att jag inte riktigt var inne på samma saker som Zwarre. Han var mer inne på House och dansmusik-grejen liksom. Och jag var inte alls inne på den grejen just då. Då började jag tycka väldigt mycket om gitarrer igen. Och ville kanske hålla på mer med det.
Jag märkte att det fanns möjligheter att göra bra gitarrmusik, kanske bara med en akustisk gitarr också till exempel. Så beslutade jag mig för att jag ville ha ett eget skivbolag, där jag kunde få utrymme för vad jag tyckte var bra musik. Så startade jag Ideal Recordings då.
Varför heter det Ideal Recordings?
— Jag hade en konstig idé att eftersom det stavas med litet i och stora bokstäver efter i:et så var det “I deal” liksom. Att det är jag som sköter grejerna. Och sedan var det ideal också då, de perfekta inspelningarna liksom.
Hur ska man uttala det för att vara korrekt?
— Man kan uttala det på bägge sätten. Det finns inget som är fel.
Hur ligger det till med din lärarutbildning. Utbildar du dig till lärare nu igen eller?
— Just nu läser jag litteraturvetenskap. Så egentligen har jag bara läst ett år på lärarutbildningen fast jag kan använda litteraturvetenskapen till min utbildning. Någon gång fram i tiden så ska jag ha en lärarexamen. Jag har jobbat som lärare i två år också.
När bestämde du dig för att du ville bli lärare?
— När jag var jätteliten. Det är det enda jag kunde tänka mig att jobba med. Jag ville bli rockidol givetvis, men lärare är det enda som jag velat läsa till och jobba som. Ända sedan jag var liten.
Så du känner att du är inne på rätt spår?
— Ja, verkligen. Sedan får jag se… Jag vill inte jobba som lärare i tio år till exempel. Jag känner att jag vill jobba med det i några år liksom.
Jag vill inte köra mig fast i en enda grej. Jag tycker att livet är för kort för att man ska sitta på samma jobb i 30 år för att sedan få en guldklocka och en klapp i ryggen.
Du vill inte fastna på en högstadieskola i Ronneby då?
— Nä, det vill jag verkligen inte göra. Och därför är jag tacksam för att det börjar gå lite bättre för både Kid Commando och Ideal Recordings.
Då kanske det finns en chans långt fram att man kan jobba ett par månader om året med musik i alla fall liksom.
Kan du berätta lite om dina släpp på Ideal Recordings i kronologisk ordning?
— Anti-Hero 7″. Den är helt slut, 300 ex. Såhär efteråt tycker jag att det är ganska viktigt att folk vet att jag släppte Anti-Hero också. Bara för att hela Ideal Rec. är ju punkattityd med gör-det-själv-anda i botten. Det känns bra att vi släppte ett sådant politiskt punk-släpp det första vi gjorde. Bara för att markera då vart skåpet ska stå, vilken inriktning bolaget har. Vi jobbar ju inte med punkmusik nu, just punkrock.
Jag tyckte det var jävligt bra. Jag tycker kanske inte att det håller lika mycket idag, men det är ändå ett helt okej släpp. Det här var våren ’98. Det jag framförallt gillar med Anti-Hero var deras texter. Jävligt intelligenta texter.
Jepp.
— Andra släppet var Faceplant, CD. Ett bedrövligt släpp på alla sätt. Jag tyckte att deras musik var så jävla bra. Jag fick sådana vibbar. Första gången jag hörde Fireside så var det så att jag skulle börja lipa nästan. Jag var tårögd.
Och jag fick nästan samma känsla av Faceplant.
Jag läste först en recension av deras demo i tidningen Sound Affects och så skickade jag ett brev till dem. Så fick jag deras demo och tyckte att det var skitbra. Jag ville släppa en 7″ med dem först. Men så ville inte dom göra det… Nu efteråt har jag förstått vad dom var ute efter…
Nämligen ett skivkontrakt. Dom förväntade sig mer eller mindre att jag skulle sätta upp en klubbturné, som de sa själva. Där de då skulle få x antal tusen kronor per spelning. Dom ville ha 15 spänn per skiva de sålde. Dom ville ha dom ville ha…, dom ville ha… allting liksom.
Dom trodde så jävla mycket.
De gjorde inte en enda spelning efter skivan kom. Dom försvann liksom. De ringde aldrig. Det var aldrig någon kontakt alls, så jag sitter ju på 250 Faceplant-skivor som ligger nere i källaren.
Hur många gjorde du?
— 500 stycken. Av någon anledning får jag hela tiden beställningar från Spanien.
Fick senast nu i veckan en beställning på 5 ex. Det är säkert 50 ex som gått till Spanien.
Vad är det för band egentligen? Vart kommer de ifrån?
— De är från Varberg. Vanliga snubbar liksom. Jag är jävligt förbannad på dem. Dels är de skyldiga mig lite pengar och så har jag erbjudit dem att köpa de resterande 250 skivorna bara för att de kan använda dem som promotion. För jag vet att de finns fortfarande. De repar fortfarande. Men de vill inte.
Jag vetefan. Jag har funderat på att gräva ner dem någonstans. Eller kanske elda upp dem.
Ja, gör en sådan uppeldnings-revival.
— Vad tycker du om skivan?
Jag fick den ju av dig på Locust-spelningen i Borås och visst, den är okej. Men jag kommer nog inte att lyssna på den igen. Jag har för mig att det lät mycket som Fireside’s “Do not tailgate”-platta.
Om du hade släppt den tre år tidigare så hade det nog blivit en jävla hit. Nu var folk trötta på det stuket.
— Jag kände ju också lite att jag skiter i trenderna och jag tyckte att det var jävligt bra musik och jag hoppades att folk skulle se det. Men tyvärr gjorde de inte det.
Jag säljer den inte längre alltså. Jag försöker lura på folk den och ge den i present till folk, som du fick.
Nu har du ju julklappar i flera år framåt.
— Du kanske vill ha 25 stycken?
Tja, det är ju julklappar i 25 år framåt så… Alltså, den är ju inte dålig. Det är ett svårt släpp.
— Ja, det är ett svårt släpp. Såhär efteråt så tycker jag att det är fan det svåraste släppet på Ideal Recordings alltså. Det är fan svårare än Merzbow liksom.
Ja, ja, lugnt. Merzbow har ju sin publik liksom.
— Fan, vi går vidare. Det här var för svårt att prata om.
Tredje släppet kan man läsa om på vår hemsida. Det vill jag inte prata mer om.
Är det Kid Commando LP’n?
— Det är så pass hemligt.
Alltså existerar den inte.
— Va? Det är du som säger det. Inte jag.
Okej, då vet vi det.
— Fjärde släppet. 7″ med Merzbow. “Happenings thousand years time ago” Den kommer i återpress nu. Och det kommer inte mer återpressningar efter den här.
Vi släppte första upplagan i 200 ex och nu pressar vi upp 200 ex till fast 160 ex av dem går till Conspiracy Records, vår distributör, direkt så vi får bara 40 ex själva.
Merzbow är ju Japans Noise-kung. Han har gjort över 200 släpp runt om i världen på skiva.
Hur fick du kontakt med honom?
— Det är också en gammal kvarleva från Börft-tiden. Jag har känt honom ganska länge och bytt kassetter med honom och så. Jag kontaktade honom nästan direkt när jag startade Ideal och frågade honom om han ville släppa något i framtiden och det ville han.
Och så släppte jag den här sjuan som jag tycker nästan är det bästa som jag hört med Merzbow.
Väldigt psykadelisk, elektronisk loop-noise liksom.
Hurdan respons fick du på den?
— Jag sålde slut på den på ett par veckor. Det är sånt sug liksom. Jag sålde nog hälften i Sverige också. Lite synd att jag bara gjorde 200 ex men det känns rätt roligt också. Det är ett av de mest svåråtkomliga Merzbow-släppen.
Kan du berätta om det femte släppet?
— En 7″ med Members of Tinnitus “1-17”. Jag hörde en kassett med dem, “Morality of dudes”. Den släpptes bara i några ex på Gun for Jennifer från Berlin. I alla fall så hörde jag den och tyckte att det var skitbra.
Sedan såg jag 8 days of nothing här i Göteborg och då frågade jag Fagge om de ville släppa en 7″. Jag tyckte det var så jävla bra. Stökig noise liksom. Och så körde vi på det.
Det var ju Members första släpp och det blev en jävligt bra sjua tycker jag.
Jag gillar den verkligen också. Lite ojämn kanske.
— Ja, det är lite tjusningen också.
Jag gillar “Man falling through glass” och dem.
— Ja, och punkrökarna. “The Crusifixion of Jean-Marie Le Pen”.
“Metal Blade Propaganda”.
— Ja, “Metal Blade Propaganda” är ju en av de bästa punklåtarna som gjorts i Sverige. Även “Den anala aptassen” är ju en hit också. Men jag tror att den ställde till det lite i punksverige när den kom faktiskt.
Det var många punkdistros som jag bytte med som reagerade ganska starkt på det där liksom.
Sa inte du att det var någon som skickade tillbaka skivorna också?
— Jo, jag fick returnerade skivor. Men jag uppskattar det som fan att folk reagerar så pass negativt att de skickar tillbaka grejerna alltså.
Det var väl mycket med den 7″:an när den kom att antingen var man för den eller så var man emot den?
— Ja, precis. Det var mycket emot den. Låten “Den anala aptassen” fick mycket kritik i gästboken på hemsidan också. Det stod bl.a. att den var sexistisk och fjantig. Det var en liten diskussion om det och att det inte var riktigt rumsrent. Jag gillade det alltså. Den är slutsåld nu tyvärr.
Släpp nummer sex.
— Alphabet Fanatics, 7″ också. Det är egentligen Alvars Orkester och vi kände att vi ville göra något roligt eftersom vi inte spelat in något på jättelänge. Men vi visste inte riktigt vad vi ville göra så vi bjöd in Members of Tinnitus och Smell & Quim från England att skicka material, bara ljud, till oss. Som vi skulle använda till att göra ny musik och det gjorde vi då en helg i mars för nåt år sedan. I mars ’99 kanske det var.
Vi spelade in det och det blev jävligt jävligt bra tycker vi och så gjorde Fagge ett fantastiskt omslag till den. Och den har fått jättebra kritik och sålt jättebra i Europa. Vi tryckte 500 ex av den och vi har nog bara 100 ex kvar av den.
Vad tycker du om den?
Den är svår tycker jag.
— Ja, den är jättesvår. Den är ju experimentell som fan.
Jag har inte lyssnat särskilt mycket på den men jag gillar den. Jag tycker den är intressant.
Jag har många skivor som jag inte sitter rakt upp och ner och lyssnar på utan sätter på dem mer som ett konstverk, som en installation ungefär. Och det här är en sådan skiva.
— Det är ju ljudskulpturer egentligen och Alvars Orkester har hela tiden blivit omnämnda som ljudskulptörer snarare än musik.
Det är inte så mycket en musik-upplevelse utan mer en vibrations-upplevelse.
— Det är rätt härligt att göra saker samtidigt som man lyssnar på skivan. Att ha den i bakgrunden lite. Till exempel skriva eller läsa samtidigt. Jag kommer på det mer och mer nu när jag läser litteraturvetenskap att mycket experimentell musik passar bra till böcker. Som ett soundtrack liksom. För då kommer musiken in omedvetet nästan och lägger sig någonstans. Och den här sjuan lämpar sig jävligt bra till läsande tycker jag.
Har ni repat hela tiden med Alvars Orkester eller har ni haft en lång paus?
— Ja, vi har funnits hela tiden. Vi har spelat in då och då, bara att vi inte har släppt någonting på flera år. Vi firade 10-årsjubileum 1998 egentligen.
Blir det 20-årsjubileum också?
— Ja, definitivt. Det är jag helt säker på. Vi ska ta tag i det lite mer nu och släppa en fullängdare i sommar hoppas jag. På något utländskt bolag.
Okej, då tar vi släpp nummer sju på Ideal Recordings.
— Ett helt fantastiskt släpp. Jag tycker att det är en av de bästa skivorna som jag har i min skivsamling. Och det är Members of Tinnitus debut-fullängdare. Jag tycker att den är helt fulländad i stort sett. Som debutsläpp. Jag är jävligt stolt över den. Jag tycker att den är snygg, Fagge har lyckats igen.
Bra musik alltså. Jag tycker att deras fria lösa rock är helt fantastisk.
Har du någon speciell favoritlåt på skivan?
— “Rädd for Rock” med vibrafonen är hell fantastisk. “Joachim” är fin också. Den sätter sig ju i hjärtat framförallt hos mig då.
Det här är det senaste släppet då?
— Ja. Vi fick Europa-distribution genom Conspiracy i Belgien precis före den också.
Vad händer i framtiden med Ideal Recordings?
— Nästa släpp är Rockout från Stockholm. Frijazz, punk, trummor versus skivspelare. Det är en 3″-cd.
Det kommer du gilla eftersom det är cd.
Ja.
— Det är en hyllning till dig.
Så man slipper lyfta på vinylspelar-locket. Det ligger alltid en massa tidningar där ovanpå så det är skitjobbigt.
— Är det dagstidningar eller fanzines?
Fanzines och cd-skivor. Alltså man sätter sig ner och lyssnar på vinylskivor sedan åker nålen tillbaka och då måste man resa sig upp igen och greja med det igen.
Det är jobbigt som fan, men det är lite smaksak också beroende på vad det är för musik.
Alltså Members lp’n och Members 7″ går alldeles utmärkt att lyssna på vinyl liksom.
— Jag är inne på det totalt. Att viss musik kräver ett visst format. Faktiskt. Det finns cd-band och det finns vinyl-band.
Rockout är en 3″-cd. Deras musik är så minimal. Det är ju bara trummor och skivspelare.
Det ska vara en liten jävla cd tycker jag.
Jag kan ta Ace of Base och Roxette som exempel. Det är cd-musik helt klart. Likaså Pluxus.
— Vi kanske får se en split med Ace of Base och Roxette på Promenade snart?
Alltså, jag skulle inte banga på att släppa en 7″ med Ace of Base. Det skulle vara jävligt roligt. En split med Kid Commando. Ni kör varandras låtar.
— Ja för fan. Förresten, har jag berättat om när jag träffade Ulf Ekman? Det var på ett bröllop, Lisas kusin gifte sig, och så var det en massa vänner till dem där. Och då var Ulf Ekman från Ace of Base där.
Han hade skadat sin högerarm så när jag skulle hälsa på honom så kunde han inte hälsa. Då tänkte jag frågat honom om han hade heilat för mycket, för han är ju gammal nazi.
Men jag vågade aldrig fråga.
Det borde du gjort.
— Ja, jag borde gjort det och sedan en direkt följdfråga “Vill du göra en split med mitt band?”.
Men det är Rockout som är nästa släpp alltså. Har du något mer planerat?
— Ja. Jag har två släpp planerade efter det. Pissfuckhead, tio-tummare, som är elektropunk typ. Väldigt attitydfylld, elektronisk punk.
Och så är det en Kid Commando 7″, men den kommer vi släppa så småningom liksom. Vi ska spela in en fullängdare i sommar först. Så det är mycket på gång.
Vilka fler personer är det som döljer sig bakom Ideal Recordings vackra fasad?
— Det är jag då och Fagge och en kille som heter Klas.
Har ni några speciella roller i skivbolaget?
— Ja, vi har faktiskt ganska så givna roller. Det är roligt. Jag har hand om distributionen och själva skivsläppandet liksom. Fagge har hand om design och layout. Klas har hand om tröjorna. Alla tre har hand om att välja vad vi ska släppa.
(Min mobil ringer. Kanske det fjärde eller femte samtalet som jag tar emot på den någonsin så jag tycker att det är jättespännande…)
— Hur känns det att vara en mobil-kille då?
Det känns som om det nästan håller på att bli oundvikligt. I alla fall när man reser.
— Kommer du att bli en sådan som ringer hela tiden tror du?
Nä, det tror jag inte. Jag är ingen kille som skickar SMS och så. Men jag skulle gärna vilja. Nu när jag var uppe i Stockholm senast så fick Fagge lära mig en massa om min mobiltelefon, eller om mobiltelefoner i allmänhet. Jag kan inget om sådant. Fagge är ju mobil-kille.
— Han är mobil-killen alltså. Jösses!
Men Fagge är mycket, han är IT-kille också.
Ja, Ideal Recordings. Ni är tre stycken och ni lägger lika mycket pengar och ni har olika roller. Okej. Vad gör du till exempel om de andra två vill släppa något band som du inte gillar?
— Nä, det går ju inte. Vi måste vara helt överens. Fram tills nu så har Klas varit i Sydamerika i ett och ett halvt år och Fagge kom ju med i skivbolaget ganska nyligen. Han har bara varit med i drygt tre månader nu. Så det har bara varit jag som bestämt släppen fram tills nu. Och även Rockout och Pissfuckhead var det jag som bestämde.
Så fortfarande är det mina beslut som ligger. Men båda släppen som är på gång är de andra helt överens med också. Jag tror inte att vi skulle kunna släppa något som någon i gänget inte vill släppa. Så vi måste vara överens.
Är Klas från Göteborg också?
— Han är från Kinna. Jag lärde känna honom i London.
Du spelar ju även i Kid Commando. Hur kom du i kontakt med de andra bandmedlemmarna?
— Det var så här att vi alla var medverkande i Göteborgs punkscen helt enkelt. Vi arrangerade spelningar och så. Just då, det här är drygt två och ett halvt år sedan, spelade jag i ett band som hette Ceylon. Metalhardcoreband i stil med Deadguy och Kiss it Goodbye. Och så hade jag fixat en spelning åt oss i Köpenhamn, tillsammans med två andra Göteborgsband, Comatose, och Kid Commando, som just då bara var Johan och Erik. En duo.
Och så spelade dem och jag kommer ihåg att när jag såg Kid Commando första gången på Ungdomshuset i Köpenhamn så förstod jag ingenting vad fan de höll på med. Jag fattade ingenting. Jag bara stod och skakade i stort sett. Jag tyckte att det var strålande bra alltså men jag förstod inte så mycket. Det var så jävla jävla snabbt och helt oförståeligt.
Efter spelningen så frågade de mig om jag ville vara med på bas. Jag fick ju ont i magen som fan på en gång, men sa “Visst, visst, jag är med!”
Sedan efteråt så tänkte jag “Vad fan har jag sagt. Det här fixar inte jag. Jag klarar inte det här. Gitarrhatar-killen ska spela bas i Kid Commando, som är ett av de mest avancerade jävla rockbanden som jag någonsin hört liksom.”.
Men vi började repa och det funkade. Det var så jag kom med.
Nu spelar jag ju gitarr i Kid Commando. Jag spelade bas bara i ett halvår ungefär, så efter det har vi två gitarrer istället.
Hur gick Europa-turnén?
— Det gick jävligt bra. Vi spelade de flesta spelningarna med Oh No the Modulator. Det var roligt och det var ju vår första riktiga turné.
Det var ju både skandaler och bergstoppar liksom. Det gick bra och det var positiv stämning hela vägen.
Vi hade kul.
Nu får det räcka med Kid Commando-snack. Tillbaka till Jocke Svenssons liv. Du har ju nyligen gjort en lång resa, bland annat till Indien. Har du något speciellt minne från den resan?
— Man har ju ganska mycket fastetsat i huvudet, syner man sett och sånt. Speciellt i Indien såg man ju mycket skit. Mycket misär.
Jag har speciellt en bild framför mig. Ibland kan man ta fotografiska bilder bara med ögonen och jag har en som etsade sig fast i en stad som heter Baruda, i mitten av Indien. Jag kommer ut från tågstationen, ut på en stor gata. Klockan är sex på morgonen och det är fullt med människor och djur. Det är kanske 40 grader varmt och det doftar väldigt starkt av bajs, kryddor och värme. Det är väldigt mycket myller och en massa bilar som tutar och mopeder och barn som skriker. Vi går över vägen och så kommer vi till en centrifug där. Och på den här centrifugen så bor det en hel familj.
Bodde de i tält då?
— Nä, de bor bara där mitt på. På lite papperstidningar och kartonger.
Där så ser jag en flicka, kanske två år gammal, som tar en skopa vatten ur en spann och ger till sin bror, som kanske är sex månader. Dom är så smutsiga och vanskötta. Det är för jävligt rent ut sagt. Det är bajs runtomkring dem. Det är otroligt äckligt.
Och så 100 meter därifrån så är det ett jättefräscht internet-café. Det är sådana kontraster hela tiden. Ganska svåra att komma överens med.
Hur kändes det att gå förbi där som svensk turist?
— Jag mådde skit alltså. Fy fan vad jag mådde dåligt. Jag skämdes ganska mycket.
Jag ångrar ju inte alls att jag åkte dit, men jag känner ju att jag har det med mig på både ett negativt och positivt sätt. Det negativa som jag har med mig blir positivt på nåt sätt när man väl är hemma.
Man får distans till livet här i Sverige.
— Definitivt. Jag tar inte saker så jäkla givet längre. Jag tycker att man har kompisar som beklagar sig över saker som egentligen… Man vill ju ta dem i kragen och säga “Du har det så jävla bra, ditt as!” liksom.
Man klagar ju för att det inte är något bra på tv och sånt.
— Precis. Och för att man missade Simpsons. Vilket jag också gör. Alltså missar jag Simpsons så tycker jag att hela världen är åt helvete i stort sett.
Men jag tycker på nåt sätt att de flesta borde nästan se sig omkring. Åka till ett tredje världen liksom och se hur den största delen av mänskligheten har det.
Man behöver ju perspektiv.
— Det var rätt intressant att se det här att saker och ting som är viktiga för mig här, till exempel musik, litteratur, skivbolag och sånt. Där var de sakerna ingenting. De saker jag är finns inte där.
Till exempel så är jag väldigt intresserad av modern konst och fotografi och sant. Det finns inte där.
Det var väldigt viktigt för mig att se det. Att dom saker jag brinner för, dom är ingenting någon annanstans.
Är det så fattigt i hela Indien?
— De har ett helt sjukt kast-system. De högre kasterna har det väldigt bra, men de lägre kasterna har det helt bedrövligt alltså. I Bombay bor det 13 miljoner människor och 6 miljoner av dem bor på gatan.
Det är en hel del.
— Vi åkte igenom den här 6-miljoners-stadsdelen där alla bor. Vi åkte mitt i natten och folk låg på gatorna och sov. Vi fick kryssa mellan sovande människor med taxin.
Vilken är den bästa/roligaste spelningen du varit på någonsin?
— Kan du svara på det rakt av?
Det är svårt som fan, men Sonic Youth i Ystad hösten 2000 var en fantastisk upplevelse. Jag älskar ju Sonic Youth och senast jag såg dem så spelade de nästan bara nya låtar från “A thousand leaves” och det var inte alls lika roligt som nu i höstas.
Men de första spelningarna man gick på i sitt liv var verkligen viktiga. Så jävla bra.
— Typ de första Refused-spelningarna man såg var otroligt viktiga. Jag tror inte att det finns många band som betytt mer för mig än Refused. Just live liksom.
Det positiva och kommunikationen och allt sånt.
Man går på rätt mycket tråkiga spelningar nuförtiden.
De betyder inte ett skit i jämförelse med de fem första spelningarna man var på i sitt liv.
— Första gången jag såg 8 days of nothing tyckte jag att de var så jävla bra alltså. Jag var faktiskt ganska rädd. För det var väldigt hotfullt. G’s sång och hans scennärvaro liksom.
Jag hade aldrig sett något så jävla ångestfyllt på något sätt som G är på scen liksom. Vänder ryggen till folk och bara ger järnet. Jag beundrar honom som fan överhuvudtaget.
Jag trodde att Fugazi skulle bli en fantastisk upplevelse i Jönköping, men det var inte så bra som jag trodde.
Men fan, det bästa jag sett är en svår fråga. För några år sedan kunde jag nog säga direkt men idag vet jag inte. Det finns mycket. Oh No the Modulator i Berlin var helt fantastiskt. June of 44 på Trappan här i Göteborg för ett par år sedan.
Ja, jag kan göra en tio-lista men jag kan inte välja den bästa.
Jag började med en sådan lista för några år sedan. Men det var svårt som fan. De jag hade högst då var Happy Todd i Björklokalen i Färjestaden 1992 och Snapcase på Bergslagsrocken 1995 minns jag.
— Jag såg Snapcase i Umeå 1995. Det var helt otroligt. Jävligt häftigt.
Vad lyssnar du på mest just nu?
— Lemko Hall. Sjuan på Speakerphone Recordings. Panasonic, ett finskt electronics-band. Jag lyssnar mycket på electronica överhuvudtaget. Tortoise’s nya, “Standards”. Skitbra skiva. Jim O’Rourke. I am spoonbender’s skiva “Sender/Reciever”.
Det är väl dom grejerna som går hetast just nu.
Och Appliance lyssnar jag mycket på också.
Vad tycker du om musiklivet i Sverige?
— Jag tycker att det är bra faktiskt.
Tycker du att det har förändrats de senaste åren?
— Jag vet inte. Det beror på hur aktiv man varit själv, hur mycket man letat upp själv på sätt och vis.
Fanzine-mässigt är det bedrövligt tycker jag. Det är ju du och Johan (Colors Make you Blind) som jag tycker om, sedan vet jag inte så mycket mer på den fronten faktiskt.
Det är rätt glest nuförtiden. Men det är så jävla dyrt att göra fanzines. Det är faktiskt en ekonomisk fråga. Jävligt tråkigt att det ska behöva vara så, men så är det faktiskt.
— Det fanns ju ett jättebra fanzine innan. Alarm av Lina Zedig. Hon skriver bra tycker jag. Det var bland de bästa zinen jag läst. Jag tycker att det finns fantastiskt mycket bra band i Sverige. Till exempel Lemko Hall. Tycker inte du det?
Jo, det finns väldigt mycket bra band i Sverige. Men det är alldeles för få som vet om dem. Det är ju skitdålig distribution och dålig kommunikation tycker jag.
— Ja, det är det faktiskt. Väldigt dålig. Det är många som jag fått reda på nu på senare tid som håller på, t.ex. Speakerphone Recordings i Malmö och han som släppt Kingdom Scum-plattan som du köpte. Troy, hans bolag heter Eerie Materials. Det är sådana små grejer som man inte vet om.
Det försöker jag lite nu med ideal också, det här med Europa-distributionen, att få ut Members of Tinnitus som jag tycker är ett fantastiskt bra band.
Du känner inte att du vill sitta och hålla på dem hemma i garderoben och att det ska vara sådär mystiskt och så?
— Nä, verkligen inte. Jag vill ut med det. Jag vill att det ska bli stort. Folk ska få höra det liksom.
Folk missar för mycket bra musik. Folk är för lata.
— Till exempel Audionom från Stockholm. Ett helt fantastiskt band som ingen knappt hört. Likaså Dialog Cet är helt otroliga. Dom är ju ändå halvstora i Sverige inom vår krets. Men ingen mer vet ju om dem liksom. Log Cabin också då.
Man tror ändå att de banden är stora inom den lilla kretsen (underground-scenen) men det kan ju vara som så att det bara är vissa nyckelpersoner som snackar om dem. I själva verket kanske de bara säljer sju exemplar av sin skiva.
— Jag tycker att det finns intressanta bolag och individer men att det är precis som du säger för dålig kommunikation.
Hur ska man göra för att förbättra kommunikationen?
— Vet inte…
Gratis Internet och bredband till alla Sveriges musiker…
— Halleluja.
Sedan så tycker jag också att Christian Pallin i Stockholm är en nyckelperson i Sveriges musikliv.
Om han skulle dö så skulle Stockholms musikliv dö.
Sveriges musikliv skulle jag nästan vilja säga.
På söndagar på Lava får ju okända band chansen att spela. Han fixar så jävla mycket spelningar. Vi skulle behöva ett par till sådana. En i Göteborg, en i Malmö, en i Umeå o.s.v.
Vi klonar honom.
— Ja, vi gör det!
Vad pysslar du med på din fritid?
— Det är ju musik. Skivbolaget, Kid Commando, Sea of Astronauts, Alvars Orkester och så min flickvän. Och absolut inte i den ordningen.
Vad vet du om Öland?
— Jo, jag har en god vän på Öland, förutom dig, som heter Gustav. Han berättar ibland om naturen på Öland och jag försöker fråga så mycket som möjligt. Han skulle ut och fiska häromdagen…
Skulle Gustav göra det?
— Ja, han ville det, men han hade för mycket moral i sig.
Jag vill också fiska.
— Men då kan ni ju slå er ihop. Ölandsborna ute och fiskar.
Men han är ju vegan. Han får ju inte fiska för fem öre.
— Men han kan slänga i fiskarna.
Fast de blir skadade.
— En annan kompis morfar bodde uppe i Byxelkrok på norra Öland och vi var uppe och hälsade på honom en gång. För några år sedan så luffade jag och en kompis på Öland. Vi åkte runt i hans bil och sov på stränderna.
Långe Jan, Sveriges punkigaste fyr.
Sedan är det ju mycket skabbigt också, till exempel midsommar i Borgholm. Skabbigt alltså. Jävla helvete.
Sedan musikmässigt vet jag inte?
Ett tag var det rätt mycket. Det var kul som fan.
— Är PC Phobia från Öland?
Ja. Och Happy Todd.
— Just det ja. Happy Todd för fan.
Det var jävligt mycket som hände ett tag.
Sedan började det dö ut och folk började spela innebandy och skita i att gå på spelningarna.
Nu är det inte mycket aktivitet där.
— Jag vet inte så jävla mycket om Öland. Sedan är det lite så att jag alltid har skämtat lite om ölänningar. Nere i Blekinge säger man att ölänningar är introverta och lite konstiga.
Tycker du att dina fördomar stämmer?
— Jag känner ju dig och Gustav så det gör dem verkligen. Fullt ut.
Man måste ju leva upp till sin Ölands-image.
— Ja, precis. Det öländska svårmodet tycker jag att man ska prata mer om i media.
Det går rykten om att det finns en massa äldre gubbar på norra Öland som aldrig varit på fastlandet. De har varit på Öland i hela sitt liv. Det tycker jag är så coolt.
— Ja, det är så jävla coolt. Det är samma sak på små öar utanför Ronneby.
Vad händer i framtiden med Jocke Svensson? Vad gör du om 10 år?
— Om 10 år så jobbar jag förhoppningsvis deltid ett par dagar i veckan som speciallärare. Resten av tiden sysslar jag med musik. För jag vill liksom jobba med barn och gärna deltid för att ha en fast punkt i verkligheten på nåt sätt. Jag gillar att jobba med barn som har problem.
Då känner man kanske att man gör mest nytta?
— Ja, och så hade jag det inte så jävla lätt i skolan. Jag var ganska stökig faktiskt. Jag tyckte ganska illa om skolan. Hela tiden har jag haft idén att jag ska göra det roligare för eleverna än vad jag hade. Jag vet med mig att jag är ganska duktig lärare också, så jag får köra på det.
Vart bor du om tio år?
— Jag vetefan vart jag bor, men om jag jobbar som lärare så bor jag nog i Sverige någonstans. Kanske Göteborg. Jag är jävligt peppad på New York men då är det nog bara musik i så fall. Jag skulle vilja att Ideal var ett stort bolag och släppa punkmusik av alla former och ha sitt säte i New York.
Sedan gå ut och ta en öl med Thurston Moore eller Kim Gordon.
— Eller med dig. Vart bor du om 10 år?
Jag bor på Öland i en stuga. Jag jobbar deltid på ett bibliotek och så sitter jag hemma och målar och skriver.
— Jag vill bo på landet om tio år kom jag på. Jag vill inte bo i New York. Jag vill gärna bo utanför en stor stad. Helst utanför Göteborg. Jag älskar Göteborgs skärgård.
Och där tackar vi Joachim för den här pratstunden.