Vid Vätterns sydspets i nordvästra Småland ligger staden Jönköping. Även kallad “Smålands Jerusalem”. Jönköping är som sagt välkänt för sin frikyrklighet och även för sin tändsticksfabrik (som dock lades ner 1970). Vad många dock inte vet är att Jönköping även har ett stort postrocksträsk.
En kväll i april 2001 fick Pontus Stalin från DIALOG CET hjälp av mig att komma upp ur träsket en stund och svara på några frågor.

Kan du berätta om hur Dialog Cet föddes?
— Jag och Robin träffades när vi började gymnasiet. Vi lyssnade typ på samma musik (Pearl Jam och Smashing Pumpkins).
Vi spelade gitarr bägge två, så vi startade ett band som vi tröttnade på efter ett tag. Vi försökte låta som banden vi lyssnade på.
Men så började jag lyssna på Fugazi efter rekommendation från Eddie Vedder. Snart därefter föddes en tanke om att man kanske kunde vara lite friare i sitt låtskrivande… och sen tog det inte lång tid innan vi lät som vi lät på första LP’n.
Cedde, trummisen, träffade vi först efter det och i nån mening vara det väl där Dialog Cet egentligen föddes; när vi kunde börja repa.
Beskriv de andra två medlemmarna.
— Robin, 21 år, ca 185 cm, benrangel, mörkt hår, irländsk far. Jag tror att man bäst förklarar hans “egna” gitarrspel med en kombination av att han bor 314 mil utanför Jönköping i en källare (grotta) där han inte stör nån (störs av nån), och där han ganska ostört kan hålla på med diverse grejer (gitarrspel, målning, musiklyssning). Övning ger färdighet så att säga.
Cedde, 23 år, 105 cm, ölmage, stort krulligt hår, finsk far. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Cedde. Utpräglad popbakgrund, med diverse Stone Roses- och Ride-band bakom sig. Vet fortfarande inte hur han kom med i bandet.
Hur och när släppte ni LP’n?
— En kompis (Toto Tygöra) tyckte väl att han hade ett överskott på 8000:- som han inte behövde. Så han bekostade hela skiten på sitt bolag Tripoli Records.
Året var 1999, och den kom nån gång på hösten.
Hurdan respons fick ni på den?
— Hmmm. Tja, först och främst fick man väl lite beröm från kompisar och lite kritik från kompisar.
Men senare och till och med idag händer det att den letat sig fram till nån okänd persons skivspelare och vi brukar oftast få ganska bra saker sagda om den. Typ att den låter som Trans Am/Sonic Youth/Hawkwind/Iron Maiden…
Den blev väl recenserad på en del ställen och den brukar faktiskt få ganska bra betyg…
Fråga mig inte varför, men det känns lite som att den gärna får fortsätta att vandra obemärkt genom musiksverige/världen. Den gjordes ju som sagt bara av mig och Robin (med lite hjälp) 1999. Den representerar verkligen bara vad vi var då.
På er LP är det en hel del samplingar, jag antar att de är ifrån någon tv-serie eller film som heter Crocodile Hunt. Jag har ingen aning om vad det är. Kan du berätta om den?
— Crocodile Hunter är ett program som går på Discovery och Animal Planet. En snubbe vid namn Steve Irwin som har som livsmål att visa världens befolkning hur man ska och inte ska handskas med farliga djur. Han vill att varken djur eller människa ska komma till skada.
Han säger att han gör programmet för att tvätta bort folks fördomar om vissa djur… Anledning till att vi döpte skivan efter programmet var att de andra alternativen lät alldeles för pretentiösa. Och Dialog Cet är rädda för pretentiösa band.
Hur var det att växa upp i Jönköping? Vad tycker du om Jönköping som stad?
— Det var finfint att växa upp i Jönköping. Men det berodde nog mer på alla underbara kompisar än på staden som sådan. Många av mina kompisar har knappt nån kompis kvar från när de var 7 år eller från gymnasiet för den delen heller.
Jag har fortfarande kvar alla mina kompisar från den tiden… jag vet inte. Jag gillar Jönköping för alla minnen jag har.
Staden Jönköping är väl inte världens roligaste stad… Men det är nära till allt, det ligger vid Vättern, det är nog mest en stad som alla städer med 100 000 invånare. Det finns många härliga pingstvänner att titta på.
Hur mycket har den kristna stämningen i Jönköping påverkat Dialog Cet? Och hur mycket har den påverkat Pontus Stalin?
— Alltså, som med allting som utövas finns det en motreaktion. Nånstans tror jag att pingstväns-stämningen har resulterat i några av sakerna som händer i Jönköping.
Vad lyssnar du på för musik just nu? Favoriter?
— Just nu lyssnar jag bara på Unwound’s senaste skiva. Den är så bra så att det gör ont i mig. Jag hade så gärna gjort den skivan. Hellre än nåt annat.
Andra favoriter: Fugazi, Pearl Jam, Chavez, Radiohead, Oxes, C4AM95, Neil Young, Oldham, Simpa, Trans Am, PX, Laddio Bolocko, Members of Tinnitus, Don Caballero, Herbie Hancock, Seamonster1, Slowdive, KG 22, Guided by Voices, Sebadoh, Pavement och massa som jag inte kommer på…
Du är väl en ljudtekniker-kille. Vart har du lärt dig och vad kan du?
— Jag har lärt mig av min pappa, jag kan få ljud att fastna på ett band.
Allvarligt talat så använder jag mig av samma inställning när jag spelar in som när jag skriver låtar.
Jag kan ingenting men jag vill mycket. Jag tror inte på kunnande, jag tror på vilja. Jag tror inte på regler, jag tror på infall.
Kan du förklara för mig varför 95% av alla ljudtekniker jag träffat lyssnar på hårdrock, har hästsvans och alltid går runt med gaffa-tejp i näven?
Kommer det att vara du om fem år?
— Inte en aning. Jag är inte så aktiv inom ljudtekniker-scenen, men är det nån som vill spela in i Matchtown Studios med mig så kan dom malla mig på adressen: beauty_resources@hotmail.com
Gaffa-tejp kan man ju behöva när man riggar mickar eller dämpar pukorna till ett fint Metallica-sound.
Jag kommer kanske ha hästsvans, men jag kommer nog inte vara ljudtekniker. Jag har så in i helvete mycket Tinnitus. Jag orkar inte mer tjut. I och för sig ska jag kanske jobba en månad i sommar som ljudtekniker…
Om du fick göra filmmusik till en film, Hurdan film skulle det vara då? Vad skulle den handla om?
— Det skulle vara en film som Vincent Gallo skrivit, regisserat med Vincent och Chloe Sevigny i huvudrollerna.
Biroller: Sean Penn, Patricia Arquette, Ben Stiller, Ed Norton och hon i “I want you”. Filmen handlar om en bilresa och kärlek, mycket kärlek.
Lyckligt slut.
Jag vet att du fått frågan 300 gånger innan men Promenade’s läsare måste få veta.
Är du släkt med Josef Stalin?
— Nej. Josef tog det namnet för att folk utomlands skulle kunna uttala hans namn. Det betyder även man av stål på ryska (tror jag). Jag vet ingenting om min släkt, men för varje dag som går känner jag att jag borde ta tag i det. Jag vill veta mer om det.
När jag var liten berättade morfar en del berättelser, men jag kommer inte ihåg så mycket mer än att min släkt tillhörde the good guys i Sverige under andra världskriget, de fick inte handla i butiker och sånt.
Jag tror att en släkting i USA försökte stämma Josef… men jag får lova att återkomma i denna fråga när jag forskat lite mer…
Varför fick inte dina släktingar handla i butikerna?
— De var röda. Butiksägarna var nazist-sympatörer.
Hur skulle du beskriva er musik?
— Så sjukt svårt.
Vi har börjat säga att vi spelar Labyrintpunk. Jag tycker att det säger lite i alla fall. Jag kan inte säga mer, det är för svårt.
Hur kom ni i kontakt med Carcrash Records och kan du berätta lite om den kommande skivan?
— Vi har spelat med Division of Laura Lee, trummisen där har ju Carcrash. Håkan som han heter fick sedan tag i vår sjua och spelade sönder den. Han mailade och frågade om vi var intresserade av att släppa nåt. Vi sa ja. Det blev en fullängdare som har varit färdig sen januari. Den måste mastras bara… Den nya skivan är lång. Över en timma. Den är bra, varierad, och hård. Den är Dialog Cet.
Hur mycket har hårdrocken betytt för dig?
— Hårdrocken. Jag vet inte. Jag lyssnade lite på Metallica ett tag. Den har nog inte betytt ett skit för mig.
Eller har den betytt allt.
Du driver ju även skivbolaget Beauty Resources. Kan du berätta om hur och varför du startade det? Kan du även berätta lite om varje släpp?
— Jag vet inte varför jag (och mina kompisar) startade det, jag tror det berodde på att vi fick pengar över en gång när vi anordnade spelningar.
Släpp 1, Labrador.
Härlig emo med stor Shellac-influens.
De spelade alltid i Jönköping och jag gillade dem och frågade om de inte ville släppa en sjua.
Sen spelade de in i min farsas studio och vi släppte sjuan ganska snabbt efter.
Släpp 2, Seamonster1.
Ett av världens bästa band. De frågade om jag ville split-släppa deras första LP, jag sa ja.
Släpp 3, Brick.
Jag mailade Patrick och frågade vad som hände med bandet. Han frågade om jag ville släppa en sjua, jag sa ja. De kom till Jönköping och spelade in i min farsas studio.
Släpp 4. Dialog Cet/Log Cabin.
Vi snackade om att släppa en split sjua ett tag.
Vi frågade Her Magic Field om han vill vara med och splitta, han sa ja.
Nu har jag nog lagt Beauty bakom mig, men man vet aldrig, min kompis Micke fortsätter och vi släpper nog snart en sjua med Audionom… vi får se.
Vad tycker du om begreppet Postrock och användandet av termen?
Pontus: — Jag älskar begreppet postrock. Mitt bästa begrepp. Jag vet inte… Jag tycker bara att det är larvigt att folk inte orkar tänka efter lite innan man plockar in band i fack. “Hmmm, instrumentalt… …postrock!”
Robin: — När jag tänker på postrock så tänker jag på en bunt ungdomar som gömmer sig bakom ett gäng delay-pedaler för att kamouflera faktumet att de inte kan skriva en bra låt.
Cedde: — Vet inte vad postrock är.
Mmmm, det känns lite som att det används för mycket nuförtiden plus att det missbrukas (om det nu spelar någon roll egentligen, men men…). Kommentarer?
Pontus: — Det får användas hur mycket som helst. Men nånstans bestämde sig jag och Robin för att hata postrock.
Post-rock för mig, man spelar på en ganska vanlig rocksättning men utan att låta som ZZ-Top. Men då kan ju nästan alla band spela post-rock.
Vi spelar post-rock. Men också rock, pop, instrumentalrock (fast vi sjunger hela tiden), grunge, post-grunge, hårdrock, avant-rock och ny metall.
Spelningarna som jag sett med er är på Emmaboda och på Members of Tinnitus releaseparty i april 2000.
Kan du berätta vad du tycker om de två spelningarna?
Robin: — Emmaboda var den kanske näst-mest kaos-artade spelningen (Ceddes födelsedagsfest tar nog priset) mest på grund av att Robin lyckades spela sönder alla sina strängar och att han sedan skakade sönder festivalen med sina lama försök att sätta på nya.
Members-spelningen var väl då den där jävla Pontus var full, eller? Den var ganska dålig har jag för mig. Han snubblade omkring på scenen hela spelningen med ett leende på läpparna. Sen när vi skulle spela “Irwin danger scale” så vinglade han fram och undrade hur man spelade låten eftersom han “…inte ens var nära att komma ihåg ett skit”.
Tur att Kid Commando räddade kvällen.
Jag kom på att jag såg er innan Fugazi också… Kan du berätta lite om den spelningen och hur det kändes att vara förband till Fugazi?
Pontus: — Förband till Fugazi.
Tyvärr gick inte spelningen så bra (som man hade velat) men jag lever fortfarande på Ian’s ord “brilliant, fucking brilliant!” eller Guy’s mail “Thanks for playing with us, you were one of the coolest bands we have ever played with…”.
Det var helt klart en “höjdpunkt” i karriären…
Slutligen, berätta om alla relationer och knepiga släktband till Seamonster1 och Log Cabin. Hur hänger allt ihop? Vem har varit med vart och vilket förhållande har ni idag?
Pontus: — Ok, Staffan och Mats (Seamonster1) har spelat med oss. Robin och Cedde har spelat med Seamonster1. Jag och Robin har spelat med Log Cabin. Henning och Gustav (Log Cabin) har spelat med oss.
Våra förhållanden idag är inte riktigt lika tighta eftersom vi bor lite mer utspritt numera. Halva Seamonster1 bor i Malmö och Log Cabin huserar också där nere, medan jag och Mats bor i Stockholm och Cedde och Robin är kvar i Jönköping.
Robin: — Henning och Robin har precis släppt en cd under namnet “Society for unethical treatment of instruments”, annars så existerar det nog inte så många förhållanden längre.