Saidiwas är ett av Sveriges absolut bästa band och under 1997 så släppte de en av årets intressantaste svenska skivor. Dessa Umeåsöner har funnits i ungefär tre år och behöver nog ingen ingående presentation. Med andra ord så spelar Saldiwas jävligt schysst musik med bra politiska texter. Jag anser dom som mycket speciella och därför fick de en plats i den här hedervärda tidningen. Det är Erik, sångare och textskrivare, som jag tagit mig friheten att fråga ut.

Jag bad Erik att först berätta lite om vilka band som finns i Umeå idag och om det finns några fler fanzines än “Handbook…”. Jag undrade även hur det hade förändrats och utvecklats under åren.
— De hardcore-relaterade band (jag känner till) som finns i Umeå idag är: Separation, Eclipse, Friends Unseen (med Lars från Separation), Abhinanda, Refused, Kautschuck ((eller hur det nu stavas) med Jonas från Bloodpath), Ates (vansinnig digital hardcore), Faint Sounds of Shovelled Earth, Plastic Pride, Scared, D.S. 13, 93 Million Miles from the Sun, The Static Soul Sound, Kevlar, Evil Adam, Cobolt (de kanske i och för sig inte ser sig själva som hardcore, men vi andra gör det åt dem), Bittersweet och så mitt nya band: Exploder. Jag vet att det finns en massa fler hardcore-band härifrån, band som inte spelar upp så ofta, med kanske lite yngre medlemmar. Christian gör ett fanzine som heter Weakness. Jag tror att scenen var som störst kring 93/94. Banden var i och för sig inte så intressanta då, det var mest hårda grejer med repetitiva texter om att man inte ska supa, typ. Mycket “stage-diving” och så på spelningarna. Sedan dess har det gått lite upp och ned, det finns en kärna av folk som har hängt med ett tag. Personligen tycker jag banden har blivit mer intressanta på slutet och agendan har generellt blivit lite bredare än att bara hantera enskilda frågor på ett individualistiskt, moraliskt sätt.

Hur mycket har Refused (alt. Step Forward) betytt för Umeås hardcore-scen?
— En hel del. Det har nog mycket att göra med att de varit så pass bra på att tala för sig. Jag själv var t.ex. inne på socialism innan jag slutade dricka och så, och skulle nog ha avfärdat hela hardcoregrejen som livsstilistiskt trams ifall jag stött på band som Youth of Today och Strife innan jag kom i kontakt med Step Forward och Refused.

Han berättar vidare att de generellt är ganska nöjda med “All Punk Cons”, han är i och för sig inte så nöjd med sången men texterna är han rätt nöjd med.
Jag tycker att texterna är svinbra. Om det är för mycket politiska termer och uttryck så är det nog lätt att det blir för mycket på en gång och då når man kanske inte den “vanliga” tjejen/killen. Men Eriks texter är okomplicerade och enkla att förstå, så jag frågade Erik om han hade tänkt på det när han gjorde dem.
— Ja, jag försökte hålla dem så “rakt på” som möjligt. Jag skrev endast om ganska okomplexa grejer där jag vet exakt var jag står och la all energi på att klargöra det.

En hel del av texterna handlar ju om feminism/antisexism. Tycker du att Sveriges hardcore-scen är sexistisk?
— Ja, kanske inte mer än resten av samhället, men visst märker man av en, så att säga, androcentrisk bias. Ofta finns en vilja att tackla problemen, men mindre ofta en genomtänkt feministisk analys. Jag tycker det är synd att organisationen (eller vad det nu är) Sisterhood inte är mer aggressiva och politiska.

Läten “Red Onions” låter ju väldigt mycket Kraftwerk. Vad tycker du om Kraftwerk?
— Jag är en stor fan av Kraftwerk. Personligen håller jag nog dem viktigare för pophistorien än Beatles. Det är nog den enorma tomheten som finns i deras låtar (, i det statiska) jag attraheras av.

Vad har du själv för favoritband?
— Jag lyssnar en del på soul (mest 60-tals grejer från Motown och Stax, men jag börjar så smått uppskatta modern r’n’b mer och mer), bebop och hardbop, som t.ex. Art Blakey, John Coltrane, Ornette Coleman och Charles Mingus, en hel del på singer/songwriter grejer, som Nick Drake och Tim Buckley, en del klassiska grejer av Kronos-kvartetten, Brodsky-kvartetten, en del tango och sen punk och sånt.

Erkänn att Kinks rockar röven av både Small Faces och Jam!
— I sina bästa stunder kanske Kinks kommer upp i Small Faces och Jams klass, men jag tycker att de har gjort en hel massa tråkiga låtar. På tal om the Jam så kommer dock Kinks aldrig upp i the Style Councils (basfria låtars) klass.

Hur tycker du att man kan se på the Who-texten “My Generation” idag?
— Jag tycker att det är en modernistisk hyllning till ungdom, som i och för sig känns lika relevant idag som på 60-talet. Våran generation är ju precis lika besatt av vad som skiljer oss från tidigare generationer som våra föräldrars generation är. Sedan kan man ifrågasätta ifall själva perspektivet i sig är relevant, eller progressivt.

Med tanke på hur musiken låter och att man inte kan referera direkt till något annat band (vilket är oerhört skönt i många fall, och absolut i det här fallet) så tänkte jag att det kunde vara kul att veta vad Saidiwas influeras av.
— Jag tror att vi var rätt influerade av the Stone Roses och Joy Division när vi skrev “All Punk Cons”-skivan, fast kanske inte på ett sådär direkt sätt. Textmässigt var jag inspirerad av band som Manliftingbanner, Minor Threat (deras sätt att hålla det rakt på, aggressivt och nästintill naivt enkelt) och kanske någon gammal soul-hjälte som Wilson Picket eller så.

Finns det några intressanta band i Sverige då? Erik säger att han tycker om Outlast och Forced into, även om de kanske inte sysslar med så nyskapande grejer. Utanför hardcore-scenen så tycker han att Nicolai Dunger är underskattad.

Ni brukar säga att ni har Hardcore-attityd. Men vad är egentligen Hardcore-attityd? Vad står den för?
— Jag har nog ändrat mig på den punkten, jag tycker inte det finns någon Hardcore-attityd. Jag tycker inte hardcore är något annat än en scen, så nu skulle jag snarare säga att vi känner en samhörighet med hardcore/punk-scenen, känner att vi tillhör den.

Definiera ordet Kapitalism! (Vem är kapitalist?)
— Försäljningssystem grundat på enskild äganderätt och näringsfrihet, produktion för profit (istället för t.ex. mänskliga behov). Jag tycker inte “kapitalist” är en adekvat term. Man borde istället tala om vem/vilka som tillhör överklassen, som besitter storkapitalet.

Hur är det med dina anti-kapitalistiska värderingar, kommer de inte i konflikt med att du spelar i ett band som säljer skivor?
— Jag är framförallt motståndare till kapitalismen som ekonomiskt system/produktionsprincip (om den nu är något annat än just det), jag är ingen motståndare till produktion i sig. Rent principiellt ser jag ingen skillnad i att spela in skivor och att ha ett jobb som innebär en produktion för marknaden. Däremot tror jag det finns en viss gradskala mellan företag, och man borde rimligtvis ligga på ett skivbolag som är så lite exploaterande som möjligt. Frågan är kanske ifall inte musik i sig är en alienerad konstform, ifall inte kreativiteten blir fokuserad till så smal del av ens känslomässiga spektra och liten del av ens existens att man i och med ett musikintresse känner ett större främlingskap inför ens totala existens? Kanske borde man satsa på att förlösa sin kreativitet på ett sätt som inte skapar objekt (låtarna) t.ex. psyko-geografi. Feuerbach’s kritik av en gudstro, att man projicerar sin subjektivitet på ett objekt och därmed objektiviserar sig själv, kanske gäller för musicerande också, och all form av konst för den delen. Jag har tänkt mycket i de banorna på slutet (i samband med att jag har läst om situationism/lettrism) men jag är inte säker, så jag är inte redo att ge upp min musik ännu.

Finns det någon riktig arbetarrörelse i Sverige idag? Jag tycker nog inte det.
— Jo, jag tycker nog det finns en ganska rejäl arbetarrörelse i Sverige, problemet är bara att den är reformistisk, alltså inte något vidare radikal. LO, som är Sveriges största arbetarorganisation, har stundvis väldigt radikala medlemmar, men ledningen, den som står för de viktiga besluten, är den minst radikala delen av organisationen.

Är det viktigt med grupptillhörighet? Jag tänker på svarta och röda fanor/flaggor o.s.v. (även svenska flaggan då) Hilda i Anti-Hero ansåg att de symboliserade samma sak — “desperata försök av en grupp människor (separatister) att försöka visa sin egen förträfflighet och överlägsenhet över andra grupperingar.” Vad tycker du?
— Jag skäms inte över att tycka att arbetarrörelsen är viktigare (och därmed bättre, rent etiskt) än t.ex. den politiska högern, och jag förstår inte varför det skulle göra mig separatistisk.

När det gäller allmän värnplikt i Sverige så tycker Erik att det mest progressiva vore att lägga ned det militära försvaret helt och hållet. Men ifall valet stod mellan allmän värnplikt och elitförsvar, så är han mer för allmän värnplikt. För med elitförsvar blir militären ännu mera polisiär. I en revolutionär situation skulle ett försvar byggt på allmän värnplikt ha kraftigare social förankring i arbetarklassen.

Hur är bästa sättet att förändra saker och ting? (Visst, man måste börja med sig själv. Men sen då, när man gjort det?)
— Jag tror att den mesta förändring kräver någon form av massrörelse. Eftersom sociala förhållanden har en socio-ekonomisk grund måste man ha en rörelse med så att säga ekonomisk relevans. Jag tror ju som sagt på ett dialektiskt förhållande mellan människan och hennes institutioner vilket innebär att ingen reell förändring kan komma ifall inte båda förändras.

Förändring är en viktig sak både när det gäller anarkism och punk tycker jag. Har du några synpunkter på detta?
— Det kanske inte spelar någon roll ifall förändringen är viktig eller inte, den sker nog vare sig man vill eller inte. Det viktiga är nog att ha en analys av hur förändring går till. Jag är nog anhängare av Marx’s dialektiska, materialstiska syn på historien.

Vad är den största skillnaden mellan anarkism och socialism?
— Anarkism, så som den porträtterats av de flesta anarkistiska ideologier genom tiderna (bl.a. proudhon, bakunin, kropotkin, malatesta, bookchin…) är en form av socialism. Endast Max Stirner betonar individen på ett extremt individualistiskt sätt. Definitionen på socialism är en strävan att sätta kontrollen över produktionsmedlen i händerna på de som använder dem, och det är också anarkismens allra främsta mål. Det betraktas som en förutsättning för att uppnå någon form av reell jämlikhet och, om nu ordet fortfarande betyder något, frihet (även för de som för tillfället inte besitter något kapital att räkna med).

Jag och en kompis diskuterade anarkism för ett tag sedan och pratade om att ingen skulle ha någon som bestämde över en o.s.v. Och då sa han att det inte skulle gå för en del människor var födda till att leda och samordna andra människor och vissa människor var födda att följa order/bli tillsagda vad de ska göra eller rättare sagt; måste ha någon form av ledare. (Att det låg i deras natur helt enkelt.) Han sa även att det alltid kommer att finnas auktoriteter. Det var mycket svammel men jag frågade Erik om han hade några bra svar på det hela.
— Jag tycker nog din kompis har ett ahistoriskt perspektiv på sociala relationer. Om det nu finns personer som i kontemporära Sverige “behöver” ledning, hur kan han då vara så säker på att det ligger i deras natur och inte är ett socialt fenomen som är relaterat till uppfostran, erfarenheter från skola, arbetsplats eller liknande, eller kanske, snarare, brist på erfarenhet av autonomi? Jag tycker man ska vara väldigt försiktig med att tala om den mänskliga naturen. Jag förstår inte varifrån man skulle kunna få belägg för att hävda att specifika sociala beteenden är genetiska och inte historiskt förankrade.

OM man nu ska avskaffa polismakten och ta bort ordningsmakten, vad finns det för alternativ? Vem ska kolla upp massmördare och trafikkaos o.s.v. Det måste ju finnas något bättre alternativ än polisen i dagens läge. Har du några bra förslag?
— Det mest relevanta måste väl rimligtvis vara att komma till en mer genomgripande lösning på problem som övergrepp och liknande. Polisen som institution reder bara ut en bråkdel av alla brott som begås. Så i ett längre perspektiv skulle man nog tjäna på ett helt annat tillvägagångssätt. Jag tror såklart att det är samhället (rådande ekonomiska situationer) som till stor del formar människan, och alltså ligger till grund för kriminalitet. För en långsiktig lösning måste man angripa roten till problemet. Ifall man uppnår ett “oauktoritärt” samhälle vet jag inte hur man skulle hantera saker som trafik och liknande, jag skulle kunna tänka mig att man upprättar någon form av arbetarråd, med en trafiksektion. Ytterst kanske varje bostadsområde skulle ha ansvaret över närliggande gator. När det gäller brott som snatteri, stöld och liknande i dagens läge tycker jag det bara är en sund reaktion på den kontemporära kapitalismens varu-fetishism. “Shoplifters of the world, unite and take over”.

Jag läste något feministiskt slagord nyligen som löd; “Porr är teori, våldtäkt praktik”. Visst är våldtäkt något av det värsta som finns och porr är rätt ruttet, men helt konkret: vad är det som är så skadligt och farligt med porr? Och vad är erotik? Finns det någon skillnad?
— Jag är inte så säker på att det finns en direkt koppling mellan porr och våldtäkt, inte heller att porr, på något sätt, “föder” en patriarkal/hierarkisk sexualitet. Jag tror snarare porr är en yttring av en redan rådande kvinnosyn, där kvinnan är reducerad till sin kropp (då kvinnan anses “vara” kvinnlig, medans mannen “har” en manlighet). Även om det inte är porren i sig som skapar den den penetreringsfixerade, patriarkala sexualiteten så tror jag ändå att den är en onödig källa till konservering av just en sådan sexualitet, och därför måste den, i sin nuvarande form, krossas. Jag har inte riktigt koll på någon definition av erotik, men jag är övertygad om att erotiska bilder/filmer/skulpturer… etc., inte behöver skildra kvinnan som ett masturbationsobjekt. Porren är kanske snarare industrin i sig, den visuella prostitutionen.

Jag vet inte hur din inställning till kärnfamiljer är, men är det verkligen så negativt. Det måste ju vara tryggt för barnen med två föräldrar och ett säkert hem. Tryggheten för barnen tror jag är väldigt viktig när man blir äldre. Åsikter?
— Myten om det “säkra” hemmet är nog en av vår tids största samhällsfaror. Hemmet är ofta inte SÅ säkert och tryggt, utan snarare den vanligaste brottsplatsen i kontemporära Sverige, med tanke på sexualiserat våld och andra övergrepp. Idylliseringen av man, kvinna, barn relationen inte bara leder till heterosexism, utan även en förlamning av kvinnorörelsen och ett ohälsosamt sätt att hantera konflikter (då separation ses som ett misslyckande, och man helst inte går utanför familjen med interna konflikter).
Jag tror också att barn behöver trygghet, och kanske framförallt kärlek. Frågan är ifall kärnfamiljen har något form av monopol på att kunna erbjuda det, jag tror t.ex. inte att två lesbiska kvinnor nödvändigtvis skulle vara sämre föräldrar ur det perspektivet, eller att barn som växer upp i kollektiv skulle bli otrygga eller dyl. Mina föräldrar skilde sig när jag var väldigt liten, och jag tycker det var bättre än att de skulle ha hållit ihop (och mått dåligt) för min skull.

Med tanke på livets hårda skola blev jag nyfiken på Eriks litterära intressen, och det resulterade i denna avslutande frågeställning: Läser du mycket? (fanzines, böcker, tidningar…) Några favoriter?
— Jag försöker läsa så ofta jag har tid. När det gäller fanzines så är jag förtjust i homo-fanzinsen Outpunk och Strange Fruite från San Francisco. Jag läser också HeartattaCk ganska grundligt och Punk Planet lite mindre grundligt. När det gäller äldre fanzines så älskar jag Dear Jesus, och tycker om No Answers väldigt mycket. När det gäller böcker så läser jag en del situationistisk facklitteratur just nu. Jag kan rekommendera Guy Debord och Raoul Vaneigems skrifter. Jag har nyligen för första gången riktigt börjat uppskatta en del poesi. Symbolisterna Rimbaud och Mallarme är helt ok, futuristen Majakovskij är också bra (kan också rekommendera biografin om honom vid namn “jag brinner”) men min största favorit är dadaisten Tristan Tzara. Dadaismen är generellt väldigt intressant.
Vidare så var jag fullständigt besatt av Herman Hesse när jag var yngre, och särskilt då hans bok “Stäppvargen”. Annars uppskattar jag författarinnor/författare som Marie Kandre, Albert Camus, Kerstin Ekman, Jack Kerouac etc.

Saidiwas fortsätter förhoppningsvis att rocka ett tag till.