Tuk Tuk Rally är bandet mitt emellan…
För softa för en punkpublik.
För smarta och politiskt korrekta för att de skall passa in i någon indievåg. Vi möter Roger, som utgör stommen i bandet utanför ett kafé på söder. Med kläder av svart urtvättat jeanstyg, billiga solglasögon och ett leende på läpparna kommer han lunkande.
Han sjunger, spelar gitarr och gör låtarna. Det är bra låtar. Tuk Tuk Rally har bara sina låtar. Men det räcker. Vi köper kaffe och frågar…
Vad är det för slags band som åker till Bangkok för att bildas?
— Ja det kan man ju fråga sig, mumlar Roger, sätter sig till rätta och fortsätter; När vi drog till Bangkok, när vi började var det ingen som hade en tanke på att det skulle bli ett seriöst band. Vi hade ju spelat i band tidigare, typ Inferno och allt vad de hette… som var rätt seriöst; mycket gitarrer, mycket punk och mycket slammer. När vi började ville vi spela någon slags akustisk punk, ta ner allting.
Vad var det som gjorde att ni ville ta ner allt på akustisk nivå?
— Jag vet inte, man ville nog bryta det här. Det blir som något slags självändamål att allt som man gör sist ska bli bra och sådär. Och det är mycket svårare att göra låtar när man kör akustiskt. Det var någon slags utmaning där man ville att det skulle hända någonting.
Och visst hände det någonting. Och visst blev det bra. Efter en lite tafflig start började de hitta sin nisch. Kopiösa mängder låtar (varav de flesta var av högsta kvalitet) tillverkades. Skivorna gavs ut på ett litet bolag, sålde dåligt men spelades en hel del i radio. Under 1994 års Hultsfredsfestival klev ett osäkert Tuk Tuk Rally upp på ”stora dans”. Starkt låtmaterial gjorde dock spelningen till en mindre succé med underbar stämning.
— Det känns bra såhär efteråt, det var en jävligt rolig spelning, säger Roger övertygande.
— Jag är ju jävligt trött på Hultsfred för jag var ju så mycket när jag var yngre, fast den dan då vi lirade var det plötsligt Hultsfred igen, fortsätter han.
Diskussionen löper vidare och kaffekopparna fylls på på nytt. Samtalet glider, nej styrs av oss in på Rogers soloprojekt.
Ditt soloprojekt?
— Mmm, säger Roger och sörplar kaffe. Tuk Tuk har gett ut så mycket och plattorna kommer ju regelbundet, typ en gång per halvår. Och jag sitter ju alltid och skriver låtar. Så kan det ju bara inte fortsätta, det skulle bli för tjatigt, säger han med målmedveten röst.
Du måste skriva en himla massa låtar.
— Ja det gör jag.
När vi ber om en beskrivning av soloprojektet blir Roger genast osäker och skruvar lite på sig. Efter femton sekunders överläggningar med sig själv bestämmer han att det förmodligen är lite mer ”rakt på sak” än Tuk Tuk Rally. Svaret godtas.
Cdn, som kommer att heta Veckans Babe är ute i skrivande stund. Titeln ”Veckans Babe” var ett faktum efter det att Roger läst fredagsexpressens nöjessektion i vilken han såg en bild på en skånsk trummis med förmåga att döva smärta. Jag tror att en vidare förklaring kan vara onödig. Texten som hörde till bilden på den skånske popikonen löd… veckans babe.
Han avfärdar de flesta svenska ”indiepopband” vi räknar upp med en axelryckning. Hans tonfall säger mej: Låt dem hålla på med sin skit, de är ändå snart slut. Men något sådant får vi inte höra utan bara gissa oss till.
Till de populära grupper han tycker är bra och håller på djupet hör Bob Hund och Kent.
Roger är väldigt försiktig i sina uttalanden eftersom han själv knappt lyssnar på musik.
— Man blir ju rätt trött på musik för jag spelar själv såpass mycket, säger han och rör om i kaffet…