Det är höst ute. Jag har precis druckit en kopp te. En känsla av välbefinnande infinner sig sakta. Inte på grund av teet och inte heller på grund av höstmörkret och det bistra vädret, utan för att jag sitter och pratar med Jakob Hellman.
— Först bodde jag i Stockholm men sedan flyttade jag till Lund för jag tyckte det lät mysigt, berättar Jakob och försöker demonstrera hur mysigt ordet Lund låter om man säger det sakta ett par gånger. Efter upprepade försök går han istället in på varför han var tvungen att flytta till Malmö, där han nu bor, på grund av bostadsbrist. Just nu är Jakob arbetslös men när vi talar om det verkar det inte beröra honom särskilt.
— Jag gick till en leksaksaffär och frågande om de ville ha mig där. För jag vill jobba i en leksaksaffär, det måste vara otroligt roligt, säger han med glädje i rösten. Men jag fick inte jobb där, de ville inte ha mig, fortsätter han sedan, men berättar samtidigt att han inte heller trott det, och att det egentligen inte är något som bekymrar honom. Jag frågar honom om han ofta är deppig och han svarar att det går upp och ner i korta perioder. Jag tittar ut, på de nakna träden, på den gula lövbetäckta marken och frågar honom vilken årstid som är viktigast.
— Det är ingen som är speciellt viktig, men de är fina, får jag till svar. Jag tycker mest om hösten men jag har aldrig kartlagt om jag har depressioner under vissa årstider, menar Jakob och börjar klinka på sin gitarr.
Allting känns så stämningsfullt, det är säkert kallt ute, men jag sitter inne i värmen. Jakob, som har visat sig vara en sympatisk människa leker med sin gitarr och jag har många frågor kvar.
Många har undrat och nästan lika många har spekulerat i varför Jakob Hellman slutade, varför han gjorde en såpass bra skiva och sedan gick under jorden.
— Jag skriver fortfarande sånger, men texterna blir aldrig riktigt bra. Jag vet inte varför. Det känns inte schysst när jag spelar dom och då tycker jag inte att de är färdiga. Ett kriterium för en färdig låt är att den skall kännas fin att sjunga.
När jag frågar Jakob om varför han inte blir nöjd med texterna, säger han att han inte vet.
— Det är en sån fråga jag vill tänka på själv. Det går inte att svara på. Det enda jag vet är att om jag gör klart en text så måste det kännas bra att sjunga den. Om det inte gör det så gör jag inga texter. Då får jag göra andra saker. Jag kanske kan svara på det om jag gjort det, när jag gjort några låtar, säger Jakob. Om någon frågar mig då så kanske jag vet varför jag inte har gjort det innan. Men då kanske jag inte är intresserad av ett svar på det, vem vet? lägger han till och börjar skratta. Jakob varken målar, tecknar eller skriver dikter vilket han tycker är synd. Han menar att det är lite frustrerande att spela utan att komma någonstans, speciellt som han tycker att det är roligt att skapa.
— Men det är ju många människor som inte gör låtar eller åstadkommer någonting kreativt över huvud taget.
Du kan ju inte skylla på vad andra människor inte gör, inflikar jag.
— Nej, jag skyller inte på det, men jag tröstar mig med det. Jag behöver inte skylla på någonting. Jag får göra låtar om jag vill. Men det är inte säkert att det blir bra bara för att det är jag som gör det, om man nu tycker att min andra platta var bra. Det blir inte bra bara för att det är jag.
Jag blir intresserad av vad han tycker om sin skiva eftersom han inte är nöjd med de texter han skriver idag.
— Jag bryr mig inte om den så mycket, säger han nonchalant. Jag vet inte. Jag vet inte om jag är nöjd med de låtarna nu, men jag var nöjd med dem då.
Jakob blir än idag hyllad för sina texter som har ett enkelt svenskt språk med små vanliga ord ihopsatta på ett näst intill genialiskt vis. Något som också känns viktigt är de vändningar texterna tar och det sätt Jakob använder sig av pauser och stopp.
— Jag fick inspiration från små händelser som hände, menar Jakob när vi pratar om hans framgång. Sättet att göra texter och vilket ämne man väljer följer mycket med popmusiken. Men det måste finnas något från livet som man kan baka in där, säger han sedan.
Jakob börjar återigen klinka på sin gitarr, nästan som för att demonstrera att han fortfarande kan ta ett ackord. Vi pratar om hans medverkan på Brainpools skiva och Jakob säger själv att han inte är sugen på att spela i band. Han berättar att han inte vill vara artist på det sättet, inte en kändis.
Vad var roligast med att spela pop? frågar jag.
— Jag kände att jag kunde göra det ganska bra. Det är roligt att ha ett jobb där man vet att man passar in, det är tråkigt med jobb som man får göra fast man egentligen inte passar där. Och sen får man en massa uppskattning, eller… jag fick det, och så gillar jag musik. Men jag vet inte vad jag vill göra. Kanske så gör jag färdigt de här låtarna, innan jag kilar vidare.
Jag påpekar att det antagligen är lång tid kvar innan han kommer att dö och Jakob mumlar något om att han kanske blir 90 år.
Han berättar sedan att han inte har en flickvän, men menar att även det har sin charm. Jag frågar om hur flickor reagerar når han skriver texter till dem.
— De blir nog glada tror jag, jag har inte gjort det så mycket till någon. Vara vänner handlar ju litegrann om en speciell händelse i mitt liv. Jag tror hon blev glad, fast hon ville inte erkänna det, säger Jakob självsäkert och skrattar. Han verkar inte bekymra sig så mycket och han beskriver sig själv som en cool kille. Han berättar att han tycker att det är skönt att stå i centrum, men bara när man har gjort något man är stolt över, om man gjort någonting bra. Jag är angelägen om att få veta varför han slutade spela egentligen. Jag frågar honom om det möjligtvis kunde ha något att göra med att han visste att han inte kunde överträffa sig själv.
— Ja, det kan hända att det hade något med det att göra, jag vet inte riktigt varför, säger han och jag förstår med ens att det inte går att få ut något svar. Vet inte han kan ingen veta. Kanske kommer han att skriva texter igen, visa upp sin poesi för oss, eller kanske börjar han jobba i leksaksaffär och får visa upp bilar för pojkar och dockkläder för flickor.