“Fråga/svar”-intervju med trubaduren Stefan Demert

Hur bär man sig åt för att bli trubadur?
— Ja, i mitt fall, man börjar väl med att skaffa en gitarr, om det är det man spelar, men de flesta trubadurer har ju gitarr, sån därn spansk gitarr va. Det började jag med. Jag tror jag var 17 år när jag fick en gitarr då började jag också skriva lite texter så där, dikter och verser och sen började jag sätta melodier till dom. Sjöng dom för morsan hemma i köket. Och sen gick åren och jag sjöng på lite ställen i Stockholm i stan så där, det fanns en klubb som hette Vispråmen Storken, det var en pråm, det var på en båt. Där det träffades väldigt mycket trubadurer då, och där sjöng jag mina visor och andra sjöng sina, där träffades vi och då jobbade jag med andra grejor. Men så slutade jag med det och försökte bara att leva på att bli trubadur, och det har jag gjort sen dess.

Kommer du på texterna hux-flux eller tar en text flera veckor?
— Om man sysslar med det och har det som jobb så går man alltid och tänker på olika saker, man kan läsa saker i tidningen som man reagerar inför på olika sätt. Något som man kommer på så där. Jag har en anteckningsbok som jag har på mig när jag är ute så där, ifall man kommer på någonting. Man kommer på lite vinklingar och rader lite här och var som man skriver ner då i den här anteckningsboken. Sen så kanske men sätter sig ner när man kommer hem och skriver mera och bygger ut så det kanske blir en sång. Jag börjar med texterna när jag skriver sen sätter jag melodi till.

Vilka är dina influenser?
— Det finns många som jag tycker är bra. Jag lyssnar ju på all sorts musik va. I Sverige har jag ju alltid gillat lite knasiga texter typ Povel Rammel och såna här saker, och Hasse och Tage och så finns ju dom här gamla vissångarna som Evert Taube och Nils Valins texter som jag har gillat och Cornelis tycker jag hemskt mycket om. Sen gillar jag ju även andra utländska då, Bob Dylan tex. och många andra, jag är lite allätare kan man säga!

Vilken musik lyssnade du på när du var liten?
— när jag var sju-åtta år då fanns det bara en kanal i radio och det fanns ingen teve eller något sånt där och då var det sån därn grammofonmusik och grejor, och det var ju ganska töntiga grejor men jag minns att Povel Rammel kom någon gång i slutet på 40-talet, då började han spela va. Han har ju fortsatt sen dess då, jag lyssnade mycket på honom bland annat när jag var yngre då. Sen har det blivit en massa andra grejor.

Hur står du politiskt?
— Jag tror inte så mycket på politik, jag tror att man måste hjälpa varandra över gränserna. Men jag står ju definitivt inte till höger om man säger så, utan jag känner en sån härn vänsterförankring. Men som sagt; jag tror inte så mycket på politik men jag har röstat så att säga vänster i alla år.

Vad är ditt favoritinstrument?
— Jag har ju bara gitarren själv va, och spela på, så som jag kan spela. Cello skulle jag gärna vilja spela på om jag kunnat.

Vad har du för framtidsplaner?
— En bra fråga du, jag har ju hållit på med det här i 24 år nu. Jag håller väll på så länge jag kan. Sen skriver jag ju vid sidan om hela tiden, andra saker, lite dikter och saker och grejor som jag kanske ska försöka ge ut så småningom.

Har du någon riktigt bra snapsvisa som du vill förmedla till svenska folket?
— Nej jag är dålig på snapsvisor hörödu. Jag gör inga själv och jag kan inte så många heller. Jag är ganska dålig på det faktiskt.

Har du någon visa som inte är på rim?
— Nej, i visor har jag nog alltid använt rim, men jag skriver ju andra saker där jag inte rimmar. Så där tar jag igen det. Men jag tror att alla mina visor rimmar på något sätt.

Vad gör du när du inte är ute och spelar?
— När jag inte är ute och spelar, när man livnär sig på det här, då får man använda rätt mycket av tiden till att hitta på grejor naturligtvis. Skriva nya visor och sånt när man inte är ute och åker jag jobbar ju inte bestämda tider så att jag är uppe klockan åtta på morgonen, utan jag går och tänker på prylar hela tiden. Så man går ju och funderar hela tiden på nya uppslag och så där, det blir en vana att göra det. Man har ju så mycket utkast också, sånt jag har skrivit, och sånt sitter man ju och skriver rent på maskin, och för in det i pärmar sen när man är ute går det ju åt lång tid att resa, det kan ju vara långa resor. Man reser ju över hela Sverige.

Tror du att det kommer fler och fler trubadurer?
— På 70-talet var det ju en så kallad visvåg och då kom ju dom här kända namnen fram, som Cornelis Vreeswijk. Och det var väldigt inne med visor på 70-talet tror jag. Grammofonbolagen ville gärna spela in och det var lätt att få spela in och så. Det är det ju inte idag. Det där går i vågor tror jag, musiken. För när man reser ut i landet märker man att det finns ett intresse. Men det spelas ju inte så mycket visor vare sig i radio eller teve, det gör det ju inte. Det kommer mycket folk till olika visfestivaler det går väl lite i vågor som allt nu för tiden. Det finns något som heter Unga Trubadurer i Stockholm, en massa duktiga unga killar och tjejer.

Har du något att tillägga?
— Jag kan ju tillägga det att i och med att jag har jobbat med det här i 24 år så får man ju se Sverige väldigt mycket. Man är i Kiruna ena dagen och två dar senare är man i Blekinge. Det är inte många som får se så mycket av Sverige och träffa väldigt mycket människor.