Annorlunda. Ja, det är väl ett ord som beskriver The Super Eight Group ganska bra. Det handlar om att sticka ut. Om att inte vara precis som alla andra. Om att ha högre ambitioner. Och det har lönat sig. För de har skrivit på ett skivkontrakt med Uppers, ett förlagskontrakt med MCA. Nu väntar skivinspelning och första singeln är redan här.
Annorlunda. När The Super Eight Group inleder sin spelning på Mejeriet i januari så gör de det med sångaren Rikard Olsson på sitar, samma sak upprepas på årets Hultsfredsfestival. Och det handlar inte om att bara klämma in en sitar för att sitaren skall vara där. Utan de lyckas verkligen göra något genomtänkt och bra av det. Det finns helt enkelt en stor bit talang bakom The Super Eight Group.
Och det är framför allt där som gitarristen och låtskrivaren Henrik Dahl kommer in i bilden. Det var han och Rikard som startade bandet i maj -95 när de insåg att de ville syssla med ungefär samma sak. På den tiden hette bandet Super Eight, men när de fick reda på att det redan fanns ett brittiskt band med samma namn, så lade de till ”group” och allt var fixat. De anlitade Kristian Kroon (bas) och Viggo Haremst (trummor) till att sköta rytmsektionen.
Rikard hade tidigare sjungit i The Stares som i förlängningen nu har blivit The Soul Ryders och där hittar vi Henriks bror Christian framför mikrofonen. Ännu tidigare var Rikard trummis i en tidig variant av Loosegoats, medan Viggo spelat i Killany som innehållit den fd Loosegoats-medlemmen Jens Löwius. Så det är lite småinavel det handlar om. Men tillsammans samlades de i alla fall i The Super Eight Group och där tog de flera kliv bakåt i rock’n’roll-historien och startade något alldeles nytt.
— Vår grund är rhythm’n’bluesen och på det lägger vi popmelodierna och groovet. Våra rhythm’n’blues-influenser kommer från band som Rolling Stones, The Faces och MC 5. Men det viktiga är ändå popmelodierna och groovet. Jag tycker att det är groovet som saknas hos så många andra band, det dansanta groovet. Jag kan tänka mig att det är vårt groove som gör att vi ofta jämförs med band som Stone Roses, för några andra likheter tycker jag inte att där finns.
Nej, personligen tänker jag alltid mer på Primal Scream.
— Primal Scream är ett fantastiskt band, bland de bästa idag. Jag vet att det låter som en klyscha, men det är nog så att vi är influerade av samma band som Primal Scream är. Så jag skulle inte vilja påstå att de är en av huvudinfluenserna. Vi har vår grund i rocken och på det lägger vi popmelodierna och groovet. Och vi vet att vi inte är de första som använder den formeln. Vi kanske låter som Rolling Stones, The Faces eller MC 5, men det viktiga är ändå att man försöker göra något nytt av formeln.
Den första demokassetten spelades in i Brainpool-Christoffers egna lilla studio Aerosol Greymachine.
— Vi kände de andra i bandet och när vi väl bestämde oss för att spela in så träffade jag Jens (Jansson, Brainpool-trummis) som lotsade oss vidare till Christoffer. De hade då ännu inte prövat att spela in i studion, så vi var de första som gjorde något där. Och det gick väldigt bra. Christoffer fattade precis och han har ju ett enormt musiksinne. Han sade bara ”okej, jag gör vad ni vill göra” och så blev det. På så sätt var han kanske mer en medproducent än en riktig producent.
Sen dess har de gjort en lite mer obetydlig inspelning i Tambourine Studios och sen gick de tillbaka till Aerosol Greymachine och gjorde en demo som alltså nu resulterat i ett skivkontrakt.
Vårt samtal ägde rum långt innan det blev aktuellt med skivkontrakt och då talade vi om svenska bolag och den svenska musikscenen.
— Det tråkiga med den svenska musikscenen är att den är så genomskinlig. Man ser precis varifrån alla band hämtar sin inspiration och allting går bara runt i en cirkel. Jag tycker att det är en ganska tråkig musikscen i Sverige idag, hävdar Rikard.
— Det är så mycket nonsens, fortsätter han. Folk är rädda för att göra något på allvar. De enda jag kommer på som vågar ta ut svängarna är Yvonne och Broder Daniel. Sen finns det även alldeles för lite konkurrens på skivbolagsnivå. Orsaken till att England och USA ligger så långt före är ju att där finns en sådan mördande konkurrens. Konkurrens föder kreativitet.
— Lund är ingen popstad, det är en punkstad, säger Rikard angående Lundascenen. Här finns inte så många bra popband. Det bästa bandet från Lund är absolut Poetized. Där har du ett rockband som försöker göra hiphop och de gör det helt fantastiskt bra. Sen är Milky också ganska okej. Men någon riktig popscen tycker jag inte att det finns. Visst förstår jag vad folk menar med popstad, för det finns ju massor av popband. Problemet är ju att det finns så lite som är bra. Inte som kommer fram i alla fall.
Men The Super Eight Group har i alla fall kommit fram på allvar nu. Och nu inväntar vi ivrigt deras intåg på skivmarknaden.
Lämna ett svar