Vi befinner oss i Lund och det handlar om popmusik. Det handlar om The Soul Ryders. Det absolut mest anmärkningsvärda är den där låten. Den där låten som verkligen sveper iväg en på en tur upp mot popkosmos. ”Hello Sunshine” heter den och nog har den lånat en del från Boo Radleys glädjeepos ”Wake Up”. Till och med blåset är inlånat och allting är så helt rätt. Men vi går tillbaka till ”gå”.

Det började hösten -94 när Christian Dahl startade bandet The Stares. Den hängivne fanzineläsaren har kanske läst en extrem-kaxig intervju med bandet i det utmärkta fanzinet Nowhere. I The Stares var Christian gitarrist och Rickard Olsson sångare. Men Christian var inte riktigt nöjd, ville ha en annan sorts sång och insåg samtidigt att han inte var tillräckligt duktig som gitarrist. Resultatet blev att Christian gick vidare med bandet, nu som sångare, Rickard hoppade av. Rickard återfinns idag som sångare i Christians brors band, The Super Eight Group.

När detta hände så bytte bandet också namn till The Reaction och som ny gitarrist kom Peter Andersson in. Nu är vi framme på vårkanten -95. The Reaction existerade sedan i ett halvår innan Christian stack till London och hela projektet lades på is. När han kom hem bestämde sig basisten och trummisen för att hoppa av. Då passade Christian och Peter på att starta ett nytt band och ta det mot en lite ny riktning. En mer professionell inriktning där de verkligen satsade på att komma någonstans. The Riders hade bildats. The Riders som senare bytt namn till Soul Ryders, basist blev Conny Fridh medan man haft större problem med att hitta en fast trummis.

Vilka är de musikaliska skillnaderna mellan The Stares, The Reaction och Soul Ryders?
— Förut var det mer en attitydgrej och nu är det mer en låtgrej. Det är mer låtbaserat nu. Jag och Peter brukar bråka om huruvida vi är ett popband eller ett rockband. Jag vill nog hävda att vi mer är ett popband nu än tidigare, säger Christian.
— Hmm, jovisst är det pop, men inte alls som svensk pop. Då är det ju cocktail så det skriker om det, hävdar Peter.

Låtskrivandet?
— Jag skriver låtarna, säger Christian.
— Du skriver grunden, kontrar Peter.
— Nej, jag skulle nog vilja hävda att jag skriver låtarna, men det hade nog låtit väldigt annorlunda om någon annan gitarrist än Peter hade spelat. Men melodier och ackord är mina och sen kommer de andra in med sina grejer. Slingor och sologrejer sköter Peter själv. Det finns ju ingen mening, om man har kompetent folk, att skriva dem på näsan, menar Christian.

Vilken är er bästa låt?
— De som har lyssnat på oss har nog fattat tycke för ”Hello Sunshine” och många tror nog att det kommer att bli vår första singel. Men personligen är jag mycket svag för en ballad som vi har, ”Child Of Nature”, säger Christian.
Favoritmusik då?
— Mitt favoritband har du ju själv på tröjan, säger Peter och pekar på min Velvet Crush-tröja som han tittat avundsjukt på hela tiden.
— Velvet Crush och The La’s är väl de största nittiotalsbanden i mitt tycke, fortsätter han.
— Jag kan inte komma på något överraskande. Det är The Beatles, The Byrds och Beach Boys. I alla fall när man skriver låtar. Samtidigt så tror jag verkligen att man måste göra något nytt. The La’s försökte verkligen göra något nytt med Stones-arrangemang, men jag skulle aldrig vilja vara som Beagle som bara hyllar Beatles och Beach Boys. Vi vill nog vara lite taggigare, funderar Christian.

Skivbolag?
— Vi är intresserade av skivbolag som kan backa upp ekonomiskt och som vill göra en seriös satsning och lansering. Vi vill inte ligga på något litet bolag som inte har några pengar. Inte för att jag har något emot independenttanken, men jag tror vi behöver en seriös satsning, tycker Christian.
Exempel på sådana bolag?
— Det finns engelska bolag som Creation och Go Discs. Där finns det pengar plus att man vet att de två bolagen har ganska fritt kreativt tänkande. I England är det verkligen så att man märker om ett band är bra och har bra melodier. Jag är tveksam till om Stone Roses och Oasis hade kommit fram i Sverige. Det är en för liten marknad och England har en helt annan tradition. Men vi är givetvis öppna för vilket bolag som helst, säger Christian.

Som jag tidigare skrev så har Christians bror ett eget band, The Super Eight Group.
Hur är det med brödrakonkurrensen?
— Jag tror inte att det är någon konkurrens längre. Vi spelade i samma band tidigare och vi kom fram till att vi nog ville göra olika saker. Jag tror att folk som ser Super Eight och sen oss inser att han skriver från en helt annan utgångspunkt än jag. Det finns inga direkta likheter mellan banden.
Kan ni nämna tre svenska band som ni har respekt för?
— Jag skulle nog vilja säga att Thåström har influerat mig vad gäller scenpersonlighet. Han har ett jävligt unikt sätt att framföra saker på. Jag tycker faktiskt att Imperiet hade någonting, även om jag själv inte skulle vilja syssla med det de gjorde, säger Christian.
— Jag kan nog inte säga något, det är Jakob Hellman då, menar Peter.
— Det beror lite på vad man talar om. Jag tycker att Broder Daniels image är ganska bra. De kom fram och gjorde något som inte bara var trist indie, men sen så förstår jag inte alls deras musik. Men attitydmässigt så tillförde de något.
Vad händer nu?
— Vi hoppas på kontrakt. Jag tror att de som hört oss tycker att vi ligger över demo-stadiet och att vi är mogna för att spela in skivor.
Undertecknad håller med och hoppas på att få höra ”Hello Sunshine” på singel så snart som möjligt.