A West Side Fabrication-bandet Stickboy har ofta jämförts med Fireside, något som de inte alls uppskattat.
— Den enda som egentligen lyssnat på Fireside är Andreas (trummor), säger Olov (sång, gitarr) då jag träffar honom och just Andreas i Skivaffärn’s fikarum i hemstaden Skellefteå.
Popögas Jonas Nilsson nämnde hellre Fugazi när han recenserade debutskivan ”Love + Care”, vilket killarna vill ge honom en eloge för.

Bästa basisten först

Det enda någorlunda kända bandet som någon av Stickboy-medlemmarna figurerat i tidigare är Sludge Feast. Där spelade Johan (gitarr) och Fredrik (bas). Lepra och Bombshell är band med Stickboy-anknytning som kanske också känns igen av någon.
Stickboy startade så för två och ett halvt år sedan. Olov frågade helt enkelt Andreas om de skulle bilda ett band.
— Man hade inte så mycket att göra, säger Olov. Att spela i band fick en att må bättre. Bandet gick i början under namnet Penguin och det startade på allvar för två år sedan. En kompis fick spela bas, tills de hittade en basist.
— Han var ganska bra egentligen, säger Andreas.
— Kanske den bästa basist vi haft, tillägger han småskrattande.
De hittade både en basist och en gitarrist, vilka de dock bytte i våras. Då bytte de också stil en aning. Den ganska vanliga mjuka pop de spelat innan övergick i en betydligt hårdare form av något man kanske kan kalla popcore. Betydligt hårdare som sagt, betydligt tyngre och fortfarande med en kärna av pop.

Vad har ni egentligen lyssnat på själva?
— Quicksand, säger Olov.
Den influensen gör att det kanske inte är så konstigt med Fireside-liknelsen, då Fireside i princip bara ändrade texterna på Quicksand-låtar och stoppade in dem på sin debutskiva, en skiva som i och för sig inte är dålig.
— Om vi hade med nyckelharpa skulle folk säga att vi liknade Nordman, fortsätter Olov.

Han nämner också Sebadoh och Ash, vilka han gillar bland annat tack vare deras sång, ”bra och avig” som han uttrycker det.
Vilka mål har ni?
— För varje mål man når så kommer man att göra ett nytt, menar Andreas. Man siktar högre allt eftersom.

Mat, husrum och busskort

De vill lyckas sälja slut den första upplagan av ”Love + Care”. En liten turné skulle sitta fint och helst så skulle de väl vilja kunna hacka sig fram på musiken.
— Inga stora bilar och så, men…
”Mat, husrum och busskort”, säger jag och träffar ganska rätt. Följdfrågan blir om de inte är rädda att det nu kommer en uppsjö band i samma genre och kanske t o m gör det bättre än Stickboy själva. De svarar att de flesta banden som är på väg är väldigt unga och därför faller på sången.

Jocke är snäll

Jag tar upp West Sides och Jocke Wallströms rykte. Har West Side blivit lite undanskuffat? Är Jocke så svår som man får höra ibland?
— West Side har nog ett ganska bra rykte inom branschen, tror både Andreas och Olov.
De säger också att de aldrig förstått sådana som sagt att Jocke skulle vara svår.
— Han är snäll, säger de båda. Fast det kan säkert bli svårt för honom att vara både kompis och chef.

Inte heller ger de något belägg för kritik mot Kjell Nästén, ljudteknikern. Olov berättar att de hade ganska mycket idéer om ljudet på plattan innan de började spela in.
— Kjell hittade nya sätt att jobba på och var väldigt tillmötesgående. Han jobbade ofta sent, trots sin frus protester.
Jag går tillbaka till deras musik och undrar om de redan nu märkt att de är på väg någon speciell stans och de säger att det redan nu går åt ett hårdare, rakare håll. Fast samtidigt djupare och mer nyanserat.

Jag frågar vad titeln på min favorit från skivan, ”VX”, står för. Det visar sig vara ett nervgift, bl a använt som stridsgas.
Jag tycker mig höra vissa Helmet-influenser i just ”VX”?
— Du är faktiskt inte den förste som säger det, berättar Olov.

Mer go

På frågan om vilka låtar de är mest nöjda med svarar de ”June To July”, ”VX”, ”Most Essentual” och ”Low Affection”.
Varför just dessa?.
— Det är mer go i dessa låtar, tycker Andreas. De är mer distinkta och mer omväxlande.
Olov säger att de har de bästa arren och texterna. Bra hookar också.

Slutligen vill jag ha historien bakom ”Dead End”, den sista låten på singeln ”Total Eclipse Of The Heart”.
— Erik (gitarr, sång) skrev den. Improviserade fram olika pianokomp och sen spelade vi in den sent på natten med en vanlig bandspelare, säger Olov.