Stardog har släppt tre fullängdare, varav ”In Order To Disorder” är den senaste. Jag lyssnar in mig och ser dem sedan live. För första gången lyssnar jag riktigt seriöst på nåt av deras liveframträdanden. Och det enorma tryck som den senaste skivan skapar i en vettig stereo är ofantligt mycket större live. Tryck med känsla i. Några dagar senare träffar jag Patrik (Sundqvist, trummor) och Martin (Wiklund, sång) på Stigs Konditori i vår gemensamma hemstad Skellefteå.

De är lite stressade, eftersom de ska ut på en liten turné, och undrar oroligt om det kommer att ta lång tid. Jag svarar troligtvis inte och så börjar jag fråga. De svarar hela tiden relativt snabbt, en kort fras, en till, de turas om och väntar däremellan korta stunder, medan de funderar ut nya formuleringar. De söker hela tiden exaktare, mer specificerade svar och på något sätt liknar det deras musik.
Eftersom de aldrig tidigare blivit intervjuade i Popöga undrar jag om de kan berätta hur de funkar, vem som skriver och så… Jag får veta att de gör allt tillsammans. Musiken först — sången sen. Martin skriver oftast texterna. Det är ett kollektivt mek.
Vidare vill jag att de definierar vad Stardog handlar om.
— Kamp. Glädje, motgångar och oftast ett bra resultat.
Patrik vill att Martin ska berätta vad det betyder för honom (Martin) personligen och Martin tillägger ordet ”stressigt”.
Jag förklarar att jag hört väldigt lite från de gamla plattorna och ber dem jämföra. Musikmässigt anser de att det först var krokigt, sen rakt och så krokigt nu igen.
— På första skivan var det bra ljud, på andra sämre och på ”In Order To Disorder” det bästa ljudet hittills.
Vilken är den bästa då?
— Det är alltid det nyaste som känns bäst nu, säger Patrik. Men man gillar alla skivorna på olika sätt. Det var bra låtar på förra, men produktionen blev dålig.

Då jag undrar om influenser droppar de namn som Wu Tang Clan och Neil Young. En massa ”fånig metal”. AC/DC. De beskriver bandmedlemmarna var för sig och Patrik får titeln hårdrocksfontän. Jon (Ericsson, bas) har lyssnat på Beatles länge och sedan på en massa gubbrock och metal. Niklas (Wiklund, gitarr) vet nog inte själv. Afghan Whigs. Och ett tag har han gillat Malmsteen, suttit och övat Yngwie-låtar.
Martin har lyssnat mycket på svartrock.
— Joy Division, säger han.
Jag vill att de ska berätta om någon av låtarna har en speciell historia bakom. De tycker att det verkar svårt, men säger att de ska försöka.
”Our Share”?
— Riktig jävla svartrock, tycker Patrik och Martin håller med.
”Time To Go”?
— Vilken är det nu?
Det visar sig vara svårare än vi trodde. Jag tycker att introt på ”Do It” låter mycket Dinosaur Jr och får rätt. Berättar vidare att min personliga favorit är ”Puppy By Sight” och visst, de tycker också om den sången. Några mellanspår tycker de att det är i slutet av skivan, men i allmänhet verkar de rätt nöjda, och det tycker jag att de borde vara.
Så börjar vi prata framtidsplaner. De berättar om den stundande turnén, som nu är överstökad sedan länge. De åker som trio. Jon stannar hemma p g a advokattentor. Jag undrar vad som händer då.
— Martin spelar bas och sjunger samtidigt. För övrigt har skivan släppts i Australien. Det kanske blir nån video.
Ett annat West Side-band, A Shrine, har ju blivit mer elektroniska och jag undrar om de funderat på att gå samma väg.
— Det blir knappast aktuellt, säger Patrik, men jag vill börja skriva låtar på nåt annat sätt, för att få lite variation.
Det ska bli lite nya låtar och ut och spela igen. Vidare säger de att det är sista skivan på West Side. Patrik säger att han hade stora förväntningar på nya skivan och att det blev en försäljningsflopp. Han undrar avslutningsvis om jag gillar nya skivan och jag svarar ja. Niklas hämtar dem med bilen.