Favorita. Det låter som en glass och kanske till och med är det. Namnet dök upp när de skulle lira förband till Pulp på deras Sverige-spelningar i februari ifjol. Singeln ”Seven Comforts” har släpptes på nystartade Lund Records och ungefär ett år senare är nu uppföljaren ”I Can Change The World (Yeah)” här.
Debut-plattan ”Favorita”, som från början var planerad att släppas redan i höstas, är också på gång. Men vi tar och börjar från början tillsammans med Magnus Börjesson, sångare, basist och låtskrivare.

Beagle hann alltså med att göra två plattor innan de splittrades. Benjamin Petree (keyboards) från Beagle har följt med Magnus till Favorita, men övriga medlemmar har flytt fältet.
Hur är egentligen känslorna för Beagle idag?
— Det är ju mina gamla kompisar.. Vi var ju ett kompisgäng som bestämde oss för att börja lira tillsammans. På så sätt känns det lite nostalgiskt. Samtidigt är det nog bra att vi inte spelar ihop längre, för nu umgås vi mer utanför bandet. Så det var nog rätt att lägga av.

Gick i stå

Blev det, rent musikaliskt, vad du hade tänkt dig?
— Nej, men det var nog för att jag egentligen inte visste hur det skulle låta. Vi hade gjort de här låtarna och sen gick vi in och spelade in dem och sen blev det vad det blev. Men nu i efterhand så finns det en hel del man skulle vilja ha ändrat på. Framför allt önskar jag nog att det skulle ha varit lite mer spontant. Men jag vill inte sitta här och såga oss, för det gör jag inte. Vi gjorde vad vi gjorde och när vi släppte debutplattan -92 så tyckte vi verkligen att vi var det enda bandet i Sverige som gjorde popmusik, på engelska då. Vi var de enda som skrev riktiga låtar. Vi hade ett jävla självförtroende.
Så varför lade ni av?
— Det gick i stå. Jag ville göra något annat och de andra hade sina karriärer att tänka på. Till slut hängde allting på mig eftersom det var jag som skrev låtarna och de andra satt bara och väntade på mig.
Jag uppfattar det idag som att Beagle hade ett väldigt dåligt rykte.
— Vi tyckte själva att vi hade dåligt rykte. Folk tyckte nog att vi var lite fåniga. Man kunde kanske önska att det funnits någon omkring oss som hade sagt att ”ni kan inte göra så och så för det kommer att se ut så och så i tidningar och TV”. Men vi fattade inte för vi trodde att alla skulle fatta den subtila humor vi hade. Vi hade en viss jargong och vi var sex stycken och ingen kunde trampa på oss. Och vi var verkligen övertygade om att folk fattade att vi skojade. Så vi kanske inte lyckades förmedla rätt budskap.

Exempel?
— Nja… om vi skall tala attityd och utstrålning så blev det väl nästan så att vi såg ut som vi var sex glada killar från Åhléns och det var ju inte riktigt meningen. Vi försökte bara vänden ryggen åt alla fåniga klichéer som att man skulle mot en tegelvägg med en cigg i mungipan på alla foton. Vi visste egentligen bara vad vi inte ville göra och sen kom det någon stylist med stora väskor med kläder och vi tyckte att ”det där ser väl okej ut”. Sen fick man läsa i tidningen efteråt att vi har kläder från det och det stället och vi fattade ingenting. Så man måste nog ha lite mer koll.

Försöker dänga till låten

Vilken är den stora skillnaden mellan Beagle och Favorita?
— Det finns en väldigt tydlig skillnad. I Beagle gjorde vi allt för att lyfta fram låten. Allt som gjordes var för att lyfta fram låten. I Favorita är det precis tvärtom. Här försöker vi dänga till låten så mycket som möjligt för att se vad som kommer ut på andra sidan. Poplåtar tål faktiskt en hel del, man kan göra nästan vad som helst med dem.

Är förebilderna också olika?
— Jag har upptäckt att det man lyssnade på som riktigt liten; Slade, Sweet och Sparks, sitter hårt.

Berätta historien om Favorita.
— Jo, jag träffade Fredrik Blank (gitarr) genom Martin Hennel som var vår producent i Beagle. Martin var även ljudtekniker för Lolita Pop där ju Fredrik var med. Och redan på den tiden, detta var i början av Beagle-karriären, så sade jag och Fredrik att vi måste göra någonting ihop. Sen när Beagle hade lagts ner så träffade jag honom igen på Tivolirock i Kristianstad. Fredrik spelade med Staffan Hellstrand och jag med Chris Bailey.
— Även Conny (Städe, trummis) var där som vikarie i Bailey-bandet och då sade vi ”fan, skall vi inte göra något nu?”. Så vi gjorde några låtar och spelade in lite och sen har vi fortsatt på det lite lösa sättet och attityden är fortfarande ”vi har de här låtarna, vi spelar in dem och ser vad som händer”.
— Problemet är ju att Fredrik bor i Stockholm och vi andra i Malmö och Lund. Så vi kan liksom inte bestämma att vi skall repa på onsdagar och torsdagar. Utan det blir ett projekt där man repar skitintensivt i en vecka och därför har det tagit lite tid för oss att komma fram.

Buddha utvecklades

Ni har hamnat på Lund Records. Hur kom det sig att det inte blev på din polare Martin Hennels bolag Payola?
— Han hade sina band och jag tyckte att det skulle vara skönt att sprida det lite. Så känner jag Martin Persson från Apollon Film eftersom Beagle gjorde videos med dom. Han var med och startade ett musikförlag vid namn Buddha. De frågade oss i Favorita om det var något vi var intresserade av och sen har Buddha utvecklats till att bli Lund Records.

Förresten, hur kom det sig att du hamnade i Chris Baileys band?
— Också genom Martin Rennel. Han hade spelat in några demos med Chris Bailey och när han sen skulle spela in en skiva behövde de en basist och tog dit mig. Jag kände igen namnet, men hade ingen koll alls på honom. Men han är väldigt rolig och skall tydligen ut igen nu. Men då skall inte jag med.

Skall inte träffa sina hjältar

Chris Bailey och The Saints är ju stora hjältar i mångas ögon. Har du träffat några av dina egna hjältar i musikvärlden?
— Ja, det har jag och det var katastrofalt. Jag träffade Aimee Mann som jag tycker skriver så bra låtar, jag har lyssnat skit-mycket på henne. Hon var tillsammans med Jules Shear som är en annan stor favorit, en amerikansk powerpoplåtskrivare. Man började ju fantisera hur det gick till, om de skrev låtar ihop osv. Och så var jag med Chris i Amsterdam. Både Chris och Aimee ges ut av BMG så vi skulle plötsligt göra showcase tillsammans.
— Jag hade väl sagt till Chris att ”det hade varit roligt att få träffa Aimee”. Då börjar han trissa upp stämningen och sen så berättade han det även för dem i Aimees gäng. Så när vi väl träffades kunde jag inte säga ett ord, jag var helt tyst. Vi höll på med TV-showinspelningar och sådant i två-tre dygn så vi stötte på varandra hela tiden. Försökte verkligen säga något vettigt, men det blev bara så dumt. Man skall nog inte träffa sina hjältar. Visste ju så mycket, vem hon hade varit ihop med, vad den där låten handlade om osv. Men när man väl står där öga mot öga så blir man lite besviken för man känner ”Vänta, jag känner ju dig, varför säger du inte hej?”

Märkliga spelningar

Jag har personligen ett minne av att Beagle skulle spela i min tidigare hemstad Uddevalla och att ni var bokade tillsammans med Candlemass.
— Ja, det kommer jag ihåg. Det var vi, Candlemass och ett hårdrockband till… det kan ha varit Entombed eller något sådant. Vi var alla bokade samtidigt och så hade de en skitstor scen till de andra två banden och vi fick en jätteliten scen på andra sidan av lokalen. Jag vet inte vad arrangörerna tänkte på. Men när vi började spela var det mer folk framför den stora scenen än framför vår. Och sen kom det en ölflaska flygande och då var det inte så kul längre. Men Beagle gjorde oerhört många märkliga spelningar.

Och det är kanske något de har gemensamt med Favorita. På valborgsafton ifjol spelade Favorita på de årliga valborgs-lekarna i Lund. På en scen på en idrottsplats stod Favorita och spelade för en massa folk. Och alla verkade totalt ointresserade.
Desto bättre gick det på Folkfesten i Malmö en månad senare. Maffig entré, enorm scen, stort intresse, Benjamin Petree på coolaste humöret, tuffa poplåtar och ett utmärkt band.
Snart kommer fullängdaren och åtminstone jag väntar ivrigt.