BRAINPOOL är inte bara ett vanligt popband med ambitioner. Brainpool är så mycket mer talangfullt. Låtarna är så oerhört mycket bättre. För att få lite insikt placerade Jonas Nilsson Janne Kask och David Birde vid ett bord och förhöret inleddes.
Här har ägnats Popöga-utrymme förut åt att hylla Brainpool och jag står nästan för varje ord. Kanske har man på senare tid börjat undra om det var korrekt att en gång utse Brainpool till Sveriges bästa popband, när ett band som Hardy Nilsson existerar. Men det är ju bara petitesser. Huvudsaken är att ni fattar att Brainpool inte bara är ett vanligt popband. Det är så oerhört mycket mer. Janne Kask (sång) och David Birde (gitarr) sitter med mig vid ett bord för att berätta mer.
Milstolparna i karriären
Vilka är de stora milstolparna i Brainpools karriär? När fattade ni första gången att Brainpool skulle bli något?
— Jag fattade det nog första gången när vi hade skickat in vår demo till Nöjesguiden och vann en demotävling där. Jag tror att det var Lars Nylin som skrev och några månader tidigare hade Popsicle vunnit samma tävling och de fick skivkontrakt ganska snart efter det. Så då tänkte jag att ”Wow, nu kommer kanske samma sak att hända oss”. Det var verkligen från ingenting till ingenting, säger David.
— Första skivkontraktet med Ceilidh Records var också något speciellt, tycker Janne.
— Sen finns det några mer svårdefinierade ögonblick. Som när man skall göra en spelning på en festival och man förväntar sig att det skall stå några hundra där ute och så när man kommer ut så ser man ett stort fält fullt av folk som kan ens texter.
Om vi skulle ta och betygsätta era skivor på en Brainpool-skala mellan 1-10.
— Den senaste skulle jag, just nu, vilja ge en 10:a. Sen är det möjligt att man kommer tycka annorlunda om något år eller när man har gjort nästa platta. Men just nu är det en 10:a. ”Soda” skulle nog bli en 7:a eller 8:a och ”Painkiller” något liknande, säger David som är den av de två som säger något vettigt. När Janne börjar prata så blir det väldigt popklyschigt och virrigt. Han lyckas nästan svara på alla frågor utan att egentligen säga någonting. Men han gör det på ett väldigt trevligt och professionellt sätt.
Ögonblick då allting stämde
Har ni några favoritlåtar från varje platta?
— Eftersom vi själva åtminstone tycker att vi utvecklas i en så rekordartad fart så är det nog svårt att se tillbaka på det nu och hitta favoritlåtar på de första plattorna. Men däremot tror jag nog att det finns ögonblick på varje skiva då vi lät som bäst just då. Låtar då allting stämde liksom. På den första tror jag att ”Our Own Revolution” var väldigt mycket det vi ville göra just då. På den andra var det kanske ”We Aim To Please”, även om den inte representerar skivan så bra. På den nya är det ”Papercup” som är mest i linje med det vi gör just nu. Vi försöker täcka betydligt fler områden nu, men ”Papercup” är verkligen min favorit, menar David.
Så vilken är er sämsta låt?
— Oj, det är ju som att avslöja vad man har komplex för. Vi har inte gjort något vi egentligen skäms över. Däremot finns det en del låtar som känns lite främmande nuförtiden. Jag tror att vi har tröttnat lite på att spela de snabbaste låtarna. Så det är inte så kul att spela ”Every Day” längre. Dels för att den är så snabb och dels för att den är så gammal.
Hur ställer ni er till era texter?
— Jag tror att de håller på ett annat sätt än musiken, för de är så väl genomarbetade. För att vara i den genren som de är så tycker jag att de är väldigt bra och väldigt smarta.
Det finns ingenting ni skäms för i textväg?
— Nej. Vissa strofer kanske. Men saken är ju den att från början satt vi ju och lekte fram allting hemma och vi hade ju inte en tanke på att det skulle presenteras för en jättepublik. Vi lattjade bara ihop texter och det blev många interna grejer. Men fortfarande tycker jag att vi har gjort väldigt många bra texter, till skillnad från många andra svenska och engelska band som bara gömmer sig bakom luddiga formuleringar. Om man vill göra det så är det helt okej för mig och jag gillar många band som gör det. Men att vi har blivit anklagade för att ha väldigt töntiga och ytliga texter, det tycker jag är orättvist. Då har folk inte riktigt tänkt efter.
Hur det verkligen är att vara olyckligt kär
— De flesta av våra texter handlar om hur det verkligen är att vara olyckligt kär. Kanske har vi gjort dem lite väl plagiat-artat ibland. Men det går ofta till så att vi sitter och flamsar och kastar ur oss rader som först är på skämt, men som sen ger texten en viss udd.
Finns det några texter som ni är extra stolta över?
— ”Here’s a boy” och ”Tomorrow” tycker jag är lyckade på så sätt att det i versen inte avslöjas så mycket, men att det sen i refrängen kommer gråtmilda rader och sådant gillar jag. Sen gillar jag ”Some Days Are Made For Smoking” för att en kompis till oss blev så glad när han hörde den. Han kände det som om vi hade spionerat på honom och hans liv och sen skrivit en låt om det.
Har Brainpool något musikaliskt motto?
— Nej, kanske ett allmänt motto att aldrig fega. Vi har varit överens om att alltid göra saker vi får chans till och inte backa för att andra kanske tycker att det är fånigt. Som Roxette-turnén. När vi har ställts inför sådana saker så har vi alltid frågat oss om vi vill fortsätta harva eller om vi vill ta alla chanser. ”Inte ge sig själv en chans att senare ångra sig” är nog vårat motto. Vi testar allt och om det inte fungerar, så har vi i alla fall testat.
— Vi har ju alltid blivit beskyllda för det att vi har testat och visst är vi skyldiga till alla anklagelser, men det är ju meningen. Men nu gör ju alla andra band samma sak och jag tror kanske inte att det är vår förtjänst, men många har nog fattat att det inte finns någon mening i att inte ta chanserna. Att det inte är någon idé att sitta och hacka på andra band. Det kanske låter bittert och vi kanske är lite bittra, men det är okej för oss.
Tidigare handlade Brainpool bara om korta snabba låtar, men det har smugit sig in fler långa och lugna låtar av typen ”High” och ”Low”.
— Just dom spåren är tänkta som sluten på var sin sida av en LP. Men innan har vi tänkt mer på att vilja driva ett koncept och vi har sagt saker som ”En bra låt är ingen låt om den är över två minuter” och sådant. Den här gången har vi tänkt mer på vad vi vill göra. Innan hade vi väldigt snäva ramar och influenserna var få. Nu är det fler influenser och man upptäcker nya band varje dag. Sen tror jag även att innan har vi haft en producent som velat styra in oss i vissa fack, men den här gången då Christoffer producerade så gjorde vi precis vad vi ville. Det blev bredare och längre.
”Bara två låtar som vi gillade”
När man läser recensionerna så är det just de låtarna som ni får kritik för.
— Mmm, jag vet inte om folk har satt in oss i ett fack och sen blir besvikna när vi går utanför det. Jag tycker att det är lite konstigt, för innan fick vi kritik för att vår musik var så lättviktig, snabb och utan grund. Nu kritiseras vi för att vi är för svåra och det är ju ganska lustigt. Sen finns det även recensenter som tycker precis tvärtom och gillat just de låtarna, men inte gillat resten. Men för oss var det bara två låtar som vi gillade och vi tyckte att det var självklart att de skulle vara med på plattan. Sen tycker jag att det är ganska schysst att folk har kallat den sista låten ”dålig” och ”outhärdlig”. Jag kommer själv ihåg när man satt hemma och lyssnade på skivor när man var mindre och när banden då gjorde något som var ganska vrickat så blev man väldigt fascinerad och drogs in i deras vidriga fantasivärld. Så jag tycker att det är kul att folk kan lyssna på något vidrigt också.
Fanns ingen press
När ni åkte ner till Marbella för att skriva låtar, hade ni med er många idéer då?
— Nej, väldigt lite. Vi hade lite grejer i huvudet, men det var ingenting färdigt. Vi hade inga texter. Det mesta skrev vi helt enkelt på plats. Vi hade någon vers här och någon refräng där. Men vi åkte ju ner till Marbella för att kunna koncentrera oss på skrivandet. Vi gick upp på morgonen och satte oss med gitarrerna och så började vi spela och skriva.
Hur fungerar det att skriva under en sådan press?
— Det fanns ingen press på oss. Om vi hade kommit hem med tre låtar så hade vi bara fått skjuta på inspelningarna och väntat tills vi hade låtar. Det var vi själva som bestämde oss för att göra det så här.
Singel på en dag
Det är inte så att ni fungerar bättre under press då?
— Jag vet inte. I och för sig så skrevs singeln ”Sister C’mon” under press. Vi skrev nämligen alla låtar, förutom singeln, i Marbella och sen kom vi hem med låtar till en väldigt bra platta. Men vi hade inte riktigt tänkt på en singel och då ville skivbolaget och förlaget att vi skulle skriva en singel. Vid det laget hade vi suttit och skrivit låtar i två veckor och vi trodde verkligen inte att vi hade något kvar att ge, men så satte vi oss ner för att skriva en singel och det gjorde vi på en dag.
Skriver ni någonsin låtar som ni känner inte passar för Brainpool?
— Vi rensar ju bort en hel del på skrivarstadiet, så visst finns det några låtar. Så om det finns någon poptjej som är intresserad… Louise Hoffsten eller någon, så är det bara att höra av sig, skrattar David.
Finns det några allvarliga funderingar på att skriva låtar åt andra artister?
— Njäee, vi ligger ju på Per Gessles förlag och han har ibland bett oss skriva några låtar åt andra, men det inget vi har brytt oss om än. Men vi skulle mycket väl kunna göra det, så att vi tjänar riktigt mycket pengar. Men det är väl något man kan tänka sig att göra när man väl har rott det här i hamn. Just nu är Brainpool klart viktigast.
Musikaliska stölder
I det utmärkta musikmagasinet Musikmagasinet på Z-TV så pratades det dagarna före denna intervju en del om Brainpool och en del om musikaliska stölder. Och ibland tvinnades de två ämnena ihop.
Har ni någonsin medvetet stulet något i ert låtskrivande?
— Nej. Aldrig stulit. Vi har ofta låtit oss inspireras, lyssnat på låtar och tänkt att vi skulle kunna göra något liknande. Många stjäl nog på ett eller annat sätt, men jag tror inte att någon gör det för att de inte har någon fantasi själva. Lite kärleksfulla stölder här och där tycker jag bara är kreativt.
På ”Painkiller” fanns låten ”Holidays” vars refräng många sade var en rak stöld av Lionel Richies ”Hello”-refräng?
— Ja, just det. Det roliga är att jag tänkte på många andra refränger, men inte den. Jag tänkte mer på ”Razzmatazz” av Pulp och ”Take On Me” med A-ha. Att det lät Lionel Richie visste vi inte förrän vi läste det i en tidning.
På er nya platta finns det en låt som heter ”In A Box” som har en refräng som jag kan svära på att jag har hört förut, men jag kommer inte på vart.
— Ja, jag undrar om det inte är för att den är så oförskämt enkel och given. Ingen har faktiskt kommit på vad det är den låter som, men 10 poäng till den som kommer på det. Det vore kul att veta.
På Musikmagasinet tog de upp trumintrot till ”Sister C’mon” som skulle vara en Oasis-stöld?
— Ja, men det är som han på STIM sade i programmet, att det är väldigt svårt att sno en trumtakt. Jag tycker faktiskt inte alls… Det finns ju skitmånga låtar som börjar bara med trummor, tycker Janne.
— Men kanske inte just den trumtakten, bryter David av.
— Men okej, det kanske är lite likt. Det får jag väl erkänna, men det var absolut inget avsiktligt.
Kan ni beskriva Brainpools medlemmar genom att nämna tre band som beskriver dem som personer?
— Om vi börjar med Christoffer så är det The Beatles,
Genesis och Pink Floyd
— För Jens är det The Who, Talking Heads och LL Cool J.
— För David är det Small Faces, Squeeze och Buddy Holly.
— För Janne är det Prefab Sprout, Weezer och Scritti Politti.
Lämna ett svar