Att först få sin demo spelad i radions Bommen. Att sedan följa upp detta med intervju i samma program.
Tredje steget blir en Hultsfredsspelning. Så får man skivkontrakt, gör en LP, det blir mycket intervjuer, mycket press och mycket spelningar.
Så kan en karriärstege se ut för ett ungt svenskt rockband, det är inte alldeles ovanligt och det är tur att den vägen finns.
Stockholmsbandet Vulva var en bra bit på väg, men så tog det stopp lite.
Skivkontraktet kom aldrig och gitarristen hoppade av.
Popöga tog reda på vad som hänt genom att prata med sångerskan Tessan, basisten Kristina och tystlåtna trummisen Lena.

Ni kan väl börja med att berätta lite om starten?
Vi började som vi är nu, vi tre, förra året. Fast innan dess hade vi lirat lite med olika människor. Det var jag (Kristina) och gitarristen som startade men hon har hoppat av nu. Sen kom Tessan med för ett och ett halvt år sen och Lena för ett år sen.
Vi började med att stå och jamma i en liten replokal. Första demon spelade vi in efter ungefär ett halvår. Det var förra vintern. Det är ju kul att ha nåt att sikta in sig på när man startar ett band så man kommer nån vart.
Vi pallar inte att stå och harva i replokalen i flera år utan vi vill komma ut hela tiden. Skit samma om inte allt är så inrepat. Det som är kul är ju att vara ute och spela. Men man kommer liksom inte nån vart utan en demo så vi gav den mest till ställen där vi ville spela och det gick ju bra. Vi har haft ganska många spelningar i Stockholmstrakten.
Så skickade Kristina in den till Bommen och det gick ju också bra. Ja, jag trodde inte han skulle gilla den, att den inte skulle vara tillräckligt experimentell för att passa in liksom. Inte tillräckligt konstig. Så jag blev jätteförvånad när han ville göra en intervju.
Sen ringde ju Hultsfredsfestivalen upp honom på nåt vis och efterlyste oss. Jag skickade en demo dit också men innan det så pratade jag med dom och dom tyckte inte att det var nån idé att jag skulle skicka den. För vi skulle aldrig komma med, det var flera hundra band som hade skickat kassetter. Men vi kunde ju försöka ändå om vi ville…

Så kom då nästa steg med en festivalspelning i Hultsfred. Men vart tog skivkontraktet vägen?
Ja, just det. Vet inte, vi hade nåt på gång med MNW ett tag. Dom var intresserade men så blev det inget mer. Vi ringde dit och dom svamlade bort allting. Dom kunde inte bestämma sig.
Skivbolag verkar inte våga satsa på såna som oss. Det är så tråkigt. Samtidigt har man ingen lust att bli slätare bara för att dom ska gilla en för då är det inte vår grej längre. Vet inte riktigt vad man ska göra.
Det är bara att fortsätta. Ska man göra musik på svenska ska det ju vara pop med Beatles-influenser, sånt som alla kör med nu.
Det finns inte så mycket resurser i Sverige, om vi inte får en jättepublik förstås. Men vi har ju bara hållit på ett år. Det är ju väldigt kort tid.

Samtidigt är det väl svårt att spela sig till en större publik?
Tycker vi har kommit en bit på väg. Det känns som om folk som kommer och ser oss gillar det vi gör och att dom verkar bli lite fler för varje gång.

I Stockholm kanske det går, men i övriga landet?
Ja, det finns väl Stockholm, Göteborg, Malmö…
Det verkar på nåt sätt som folk inte gillar att gå ut och lyssna på band längre. Det har blivit ute liksom, på början av 80-talet var det ju jättepubliker.
Men sånt där går nog i vågor. Det kommer nog aldrig att försvinna för det är ju ursprungsformen. Det är så man alltid avnjutit musik.
Det skulle ju vara kul att spela i England. Vilket drag! Vore det inte kul med svenska texter utomlands, ingen fattar vad man sjunger men det vore väldigt exotiskt.

Som dom här bulgariska tanterna. Le Mystère Des Voix Bulgares, ingen människa fattar ju vad dom sjunger.
I allmänhet i rockmusik så är det väl ändå ingen som hör vad man sjunger så det är skit samma. I och för sig skulle man ju kunna översätta några så att man har blandat som Sugarcubes. Det är löjligt att bara apa efter engelska band. Men hämta influenser kan man alltid göra.

Där har vi en naturlig övergång till att nämna några influenser.
Det är olika för oss allihop.
Jag gillar U2 och dom här An Emotional Fish som var med på Hultsfredsfestivalen, That Petrol Emotion och sen så lyssnar jag mycket på gammal 60-talsrock, Velvet Underground och så. (Lena)
Jag lyssnar mycket på 70-talsmusik, bluesinfluerat och lite symfoniskt, psykedeliskt. Vet inte riktigt vad jag ska kalla det. Experimentellt. Genesis, Pink Floyd. Och så gillar jag att sjunga blues. (Tessan)
Jag gillar typ basgångaran hos Slab! med dist och sånt på. Jag skulle vilja spela mycket tyngre än vad jag gör men det är svårt att få fram ett bra ljud. Annars lyssnar jag på The Cure, U2. The Pixies lyssnar jag mycket på just nu, typ Sonic Youth och sånt. Fast jag kan inte säja att vi är influerade av det. Det är vad jag lyssnar på. (Kristina)
Om oss låter det ju nästan hårdrock. Det är väldigt konstigt för ingen av oss gillar hårdrock, ändå låter det så. Har man inte lyssnat på demon på ett tag och sen sätter sig ner och gör det så hör man det. Jag fattar inte det.
Det är föreningen av vad vi gillar på nåt vis. Omedvetet. Ja, verkligen. Ingen gillar resultatet i bandet. Nej, vi är missnöjda. (Skratt)

Det har nästan blivit en liten våg med tyngre tjejband som Lunachicks och Babes In Toyland…
Babes In Toyland, ja, dom är bra. Fast det är mer röjig rock än hårdrock. Men det är läckert att bara ge järnet när man spelar. Det är ju häftigt att tjejer äntligen börjar våga spela lite röjigt. För ofta har det varit så att är det tjejband så blir det så väldigt melodiöst och poppigt och snällt. Mesigt.
Det är ju bra att man kan spela hård rock med feminina anspelningar ändå. Om vi nu blir ett tjejband. Nu så håller vi på att ta in en kille i bandet.
Det är så fruktansvärt svårt att hitta tjejgitarrister och grejen är väl egentligen att vi ska vara ett tjejband så där hysteriskt heller utan huvudsaken är att det blir bra.
Fast det skulle varit roligt med en tjej. Just eftersom vi heter Vulva också. Hur länge vi nu ska heta det, ja hur det nu blir.
Vi får väl klä ut honom till tjej. Vi hade en spelning på Cityhallen i då Lena inte kunde vara med så vi hade en kille som inhoppare på trummorna. Då klädde vi ut honom till påskkärring för det var precis vid påsk. Så blev vi ett tjejband i alla fall.

Kan ni säja nåt lite mer om texterna?
Tessans verk, det är hennes fel! Nej, jag tycker dom är bra.
Det brukar gå till så att när vi i det här bandet gör låtar att för det mesta improviserar vi ihop allting i replokalen.
Allihop gör sin grej och så hummar jag en melodistämma. Det brukar komma några stödord och sen när jag skriver brukar melodi och text komma samtidigt.
Det blir en viss sinnesstämning och utifrån den så kommer det bara. Det är ingen stor beräkning bakom.
Texterna handlar väl om sånt som har drabbat mig och som jag antar drabbar dom flesta. Tjejer i alla fall, fast jag tror att känslorna är ganska homogena för både killar och tjejer egentligen så det är inget feministiskt budskap.
Det handlar om relationer rätt mycket för det är jag intresserad av. Så är jag också intresserad av ord så jag vill att det ska låta bra.

Låtskrivandet går vidare framåt?
Ja, första demon innehöll ju fyra låtar sen kom den andra i somras med tre låtar. Men vi har väl en repertoar på upp mot femton låtar.
Kristina har skrivit text till två låtar också. Det märks att det är ganska stor skillnad på vårt sätt att skriva.
Ja, Tessan skriver mer rakt sådär, mina är mer mellan raderna. Det är dikter från början.

Och framtiden då, ni ska skaffa en gitarrist nu närmast?
Ja, helst två. Det viktigaste för oss är att spela ute. Det ger oss mest behållning. Men det är klart det vore kul om det blir en skiva av det.
Så vill vi gärna turnera också. Det finns väl inga jätteplaner direkt. Men vi känner när vi spelar att vi har saker att komma med hela tiden.
Det kommer nya låtar hela tiden och man utvecklar olika saker. För varje ny låt har man kommit ytterligare ett steg nånstans.
Det förändras hela tiden. Just att experimentera åt olika håll med olika genrer är kul. Vi är inte låsta i nåt särskilt. Vi har både en jazzlåt och en blueslåt bara för att känna oss för sådär.
Det blir kul att se hur långt det kan gå i och med att det gått så här bra på bara ett år. Man vill gärna se var man kan driva det.

Sen blir det ytterligare lite pladder efter det att bandspelaren knäppts av.
Jag önskar och tycker att skivbolagen verkligen bör vakna upp för Vulva är ett band som verkligen är värt att få göra en skiva.
Och till tidningskollegan Backstage som inte var särskilt snälla mot Vulva i sin Hultsfreds-artikel kan vi bara säja: Start eating!
Som framgår av artikeln har man kanske redan skaffat en gitarrist men är det nån, gärna tjej som är intresserad kan ni väl ta och skriva till:
K. Bäck, Lidnersgatan 4, 112 53 Stockholm
Bandet betackar sig dock för ”lustiga” små gossar som har vridna idéer om vad tjejband är. Är det dessutom nån som läser detta därute som har skrivit till Vulva och frågat efter en demo så kan du väl ta kontakt igen. Bandet har nämligen förlorat din adress.