ELIZIUM
Fields Of The Nephilim
(Beggars Banquet/MNW/MD)
(3/6)

Glöm den töntiga, mjöldammiga cowboy-imagen. Fields Of The Nephilim gör nämligen väldigt vacker, på sitt sätt lågmäld musik trots den tunga gotiska inramningen. Förra skivan The Nephilim tog ett tag att krypa in i innan man upptäckte melodierna.
Elizium kräver ännu mer tid. Ja, den kräver alltför mycket tid. En tid som få har råd att ta sig i dessa tider.
Dessutom är Elizium uppbyggd som nåt slags temaalbum. Okej att folk återvänder till 70-talet allt oftare men det får ju finnas gränser.
I takt med att tekniken utvecklas och alltfler kan köpa egna små anläggningar och sitta hemma och skapa bör ju rimligen publiken minska. Ändå tycks utbudet av musik bara öka och öka. Att göra skivor bara för sin egen skull är väl därför ett logiskt nästa steg även om det är en dyrbar hobby.
Det är i alla fall vad Fields Of the Neph har gjort. Carl McCoy har tittat djupt in i sin egen spegelbild och uppenbarligen blivit hypnotiserad.
Så förresten, glöm inte den roliga, mjöldammiga cowboy-imagen. Den behövs för att lätta upp en ytterst pretentiös, svåråtkomlig men OK platta om man ger den tid.