[POP] Eggstone

Tre killar från Lomma som började med sex tomma händer. Efter att raskt ha byggt en egen studio och där gjort två briljanta skivor — samt producerat Bob Hund — räknar man idag sina fans bland japanska skolungdomar, indiska spärrvakter och hela POP-redaktionen.

TÅGET FRÅN STOCKHOLM till Malmö går genom ett vintrigt, fruset landskap. Det känns som om just den här vintern aldrig kommer att ta slut. I alla fall fram till Alvesta, för där kliver Peps Persson på och det måste betyda att tåget verkligen är på väg till en plats utan minusgrader.
I Malmö är det mycket riktigt nollgradigt och i Tambourine Studios är det riktigt varmt. Där går Per Sunding, Patrik Bartosch och Maurits Carlsson runt och trallar, fixar och meckar med studioutrustningen. Deras andra album »Somersault« är klart sedan två månader tillbaka, men releasen är först om några veckor.
Eggstone har gått in i den fas efter inspelningen då faxen på kontoret surrar fram prov på skivomslag, lokal för releaseparty bokas och media börjar höra av sig för intervjuer och framträdanden.
En japansk journalist har precis varit där. Eggstone tillhör den våg av svenska band som har framgång i det fjärran landet.
— De tycker att vi ser typiskt nordiska ut, säger lintotten Per.
Maurits visar ett nummer av japanska Elle, som har EP-omslaget till Eggstones »In Lemon Grove« på framsidan.
I början av februari släpptes singeln »Water«. Den gick direkt in som veckans singel på Radio Stockholm, vilket fick oanade konsekvenser. Helgen innan jag träffar Eggstone var Per i Stockholm för att ersätta Bob Hunds basist, som hade gått in i en vägg. När Per gick ner i tunnelbanan satt en indisk spärrvakt med stor turban och trallade för fullt på »Water«.
— Jag vet inte om det är ett bra betyg, men det är jäkligt kul med sådana småsaker, säger Per.
Han tycker inte att den mjuka jazzpopvalsen »Water« är typisk för det nya albumet.
— Man kan inte ta en låt från skivan och säga att den är mest representativ. Det kanske går att plocka ut ett singelspår som ligger närmare det vanliga radioskvalet, men jag tror inte att det finns någon låt som är direkt typisk för skivan.
»Somersault« (betyder saltomortal) är producerad av Michael Blair, som har arbetat med bland andra Tom Waits, Elvis Costello och Lou Reed. Det var skivbolaget som föreslog honom. Hans trevliga sätt och det faktum att han kommer från San Diego avgjorde saken.

Per, Maurits och Patrik har spelat tillsammans i evigheter (sedan början av åttiotalet) och de tre unga männen från Lomma har känt varandra sedan tioårsåldern. Det började med en rad olika punkband. Eggstone föddes 1986.
— När vi startade Eggstone var vi en kopia av The Jam, säger Per. En exakt kopia. Vi spelade i svarta kostymer, vi var tre personer, vi hade Rickenbacker och vi hoppade som besatta.
I höstas lyssnade Eggstone återigen på Jam-plattan »This Is the Modern World« i en hel vecka och tyckte att »wow, det här är bäst!«. Det har satt sina spår, i videon till »Water« har kostymerna kommit fram igen. Och så det där att de vill låta som en trio…
Själva lyssnar de inte särskilt mycket på musik.
— Om någonting bra råkar komma i min väg lyssnar jag på det, säger Per. Jag har lyssnat på Posies skiva i ett par tre månader. Jag tycker den håller. Och ibland åker Pixies fram.
Patrik har inte lyssnat på musik på flera veckor. Maurits tycker att det blir så mycket ljud i studion, nu senast från grupper som Cloudberry Jam och Bob Hund, så när han kommer hem vill han ha det tyst omkring sig.
— Jag lyssnar hellre på P1 och P2, säger Per. Det är betydligt roligare att höra om något nytt komposteringssystem med maskar, eller om en grek som flyttat till Borlänge och öppnat restaurang, än att lyssna på någon som kacklar skit i P3.
— Vart tog melodiradion vägen, där man kunde lyssna på musik i en timme och sedan läsa i tidningen vad det var man lyssnat på?
För två och ett halvt år sedan byggde pågarna sin Tambourine Studios och nu arbetar de där varje dag. Men de tröttnar inte på varandra. De tycker att de slipper en massa triviala problem.
— Vi känner varandra så jäkla bra att sådana där småsaker som man kan irritera sig på blir helt meningslösa.
Ett tag försökte de sluta spela tillsammans. Men det gick inget vidare, de kunde inte låta bli att börja igen. En gång om året sker visserligen en urladdning, men sedan fortsätter allt som vanligt. Eggstone-institutionen verkar fungera som ett lyckat äktenskap.
Drömmen om en egen studio föddes efter inspelningen av Eggstones andra singel.
— Vi satt och räknade och kom fram till att det absolut inte skulle gå ihop ekonomiskt att starta en studio, säger Maurits. Men vi tyckte att det lät så kul så vi sa »äsch, vi gör det i alla fall«. Efterhand började det trilla in möjligheter vi inte tänkte på från början och nu så går det ihop på något vis. För oss är det här en drömtillvaro.
Tambourine Studios ligger i en gammal kvarnfabrik i Malmö. Förutom Eggstone spelar band som Divine Dennis, Scents, Green, Anastasia, Bob Hund, Agurk Players, Lady and the Spokesmen och Cardigans in sina skivor där.
Det finns popgrupper som ger intryck av att utgöra en egen värld. Och att komma in i Tambourine Studios är verkligen som att kliva in i en Eggstonevärld; fylld av bandets historia, deras drömmar, mödor och humor. På väggarna hänger kartor över Ryssland, Malmö, Sverige, Världen. Röda nålar markerar var Eggstone spelat, blå nålar var deras skivor släppts. Eggstone har spelat på 26 olika ställen i Malmö.
— Vi har alltid tyckt att det är spännande och fantasieggande med kartor. Man kan till exempel lära sig var det finns järnfyndigheter på Sri Lanka. Kartor är vackra.
På kontoret, under bokhyllan med travar av National Geographic, står en gammal resväska full med kassetter som popband skickat till studion. Maurits säger att alla försöker låta som Popsicle.
Försöker ingen låta som Eggstone?
— Det finns några som varit här som är mer åt vårt håll, säger Patrik. Då kommer ofta vibrafon med i bilden. Vi har ju en vibrafon som står inne i studion, så det är lätt hänt att den slinker med.
— Sedan finns det band som kommer hit och säger att de låter som Eggstone, men när man hör dem kan man inte fatta hur de kan tycka det, säger Per.
Studion har ett mysrum med röda väggar och mjuka, orientaliska mattor på golvet. Rummet har så pass hög mysfaktor att Peps Persson och Nisse Hellberg hört av sig och vill spela in en video där. Redan 1987 gav Peps Persson Eggstone omdömet »ni har känslan grabbar«.
Plötsligt känns det som om ganska många trådar i Skånes musikliv går genom Tambourine Studios.
Och just Skånes feta mylla verkar vara extra gynnsam för moderna beatpopgrupper som Eggstone, Beagle, The Girls och Love Kings.
— Jag tror inte på någon regional likhet, säger Per. Jag tror inte att det finns. Det är möjligt att det kan se ut som att det från Skellefteå kommer sexmannaband med fiol, men så är det liksom inte. Det finns samma musikaliska bredd där som någon annanstans. Okej att det har varit lite mer rockorienterat i Malmö, men precis som med mode och allt annat tror jag det är väldigt uppluckrat.
När Eggstone komponerar kommer alla tre med idéer utan något särskilt system. Fast var och en har sina egenheter. Enligt Per och Maurits inleder Patrik gärna refränger med ett rungande Pete Townshend-slag på gitarren. Patrik håller inte riktigt med utan tycker att hans specialitet är vibrafonen. Han avslöjar att Per däremot under flera år tjatat om en slags kinesisk cymbal.
— Ja, det är en sådan där cymbal som finns med i Peking Operan. Vi har aldrig provat det. Jag åkte till London i november och köpte en sådan, så på nästa skiva kommer vi bara att ha Pekingcymbaler.

Den allra bästa låten på Eggstones första album är »Wrong Heaven«, en pastischartad, mycket vacker och melankolisk popballad. Det känns som om »Wrong Heaven« mycket väl kunde ha varit med på Dusty Springfields repertoar i en annan tid.
När Eggstone spelar live får de ur sig behovet av att väsnas. Men när de går in i studion fokuseras kreativiteten kring det finstämda poplåts-snickeriet.
— Det känns för lätt att gömma sig bakom distade gitarrer och titta ner i golvet och se sur ut. Det är en helt annan utmaning att försöka göra någonting vackert, säger Maurits.
— Just nu känns det tuffare att våga göra sockersöta, mesiga låtar. Man vill att det ska bli en slags stämning i låtarna och på skivomslagen, som folk kan beröras av. Gör man alla låtar i samma stil gömmer man undan många atmosfärer.
Eggstones musik startar en bild och ett stämningsflöde av förvånansvärda proportioner. Stämningarna är kärnan i deras musik. Och det känns välbekant på något sätt. En särskilt envis bild som dyker upp vid lyssnandet på »Somersault« är den av en pir och en öde strand.
— Lomma pir, säger de i en mun.
— I Lomma finns en grå, ganska trist strand med en legendarisk pir rakt ut i havet, förklarar Patrik. Och just den piren ska vara med på omslaget.
— Det du upplever när du lyssnar på oss har säkert samma ursprung. Det är säkert inte så stor skillnad mellan Borlänge och Lomma. Sverige är ju ohyggligt uniformt. Nästan alla i vår ålder har haft en liknande barndom och du skulle säkert kunna hitta någon i Borlänge som påminde bakgrundsmässigt om Maurits, och jag hade säkert kunnat hitta någon i Lomma som påminde om dig.
— Om man jämför rent geografiskt är Sverige jäkligt stort, men det är ohyggligt uniformt. Det är lika långt ner till Rom som upp till Umeå, men i Rom är det en annan humor, andra vanor och en annan moral. Du och jag har säkert tittat på samma barnprogram på TV, lyssnat på samma musik, haft samma skolböcker och sett samma videofilmer.

Eggstone har en trogen klunga med fans. Det går att känna igen dem på de oranga T-shirtsen. Patrik tror att det kan komma från att Maurits alltid har orange tröja på sig när de spelar, eller från den perioden då hela gruppen bar oranga plastjackor. Men alla fans är inte små, spinkiga pojkar i T-shirts.
— En grabb har vi lärt känna för att han alltid är på våra spelningar, säger Patrik. Han är en stor, kraftig FN-soldat som är nere i Bosnien just nu. Vi får brev från honom där han skriver att han är ledsen för att han inte kan komma på våra spelningar.
Eggstone har inte bestämt sig för vad de ska ha för scenkläder inför stundande spelningar.
— Vi har ingen budget för styling, säger Patrik. Tyvärr! Men vi har en intern styling som smyger sig in mellan oss. Ingen vet hur, eller varför, eller varifrån. Det förändras liksom långsamt.
Ett så estetiskt medvetet band behöver naturligtvis ingen utifrån som stylar dem. Denna vanliga, grå tisdag ser de helt stilmässigt homogena ut. Per och Patrik är båda iförda rutiga skjortor.
Och hur en grupp framstår estetiskt är inte oviktigt för hur man upplever musiken.
— Jag tror att skivomslaget betyder rätt mycket för hur man lyssnar på en skiva, säger Per. När Bob Hund spelade in sin LP hade jag ingen direkt känsla för hur den var, men sedan kom skivan och då tyckte jag att den kändes grön och vit, och det var självklart att det kändes så. Och när jag sätter på Posies album känns det lite sådär brun-grått.
Eggstone tycker att Sverige äntligen börjar få en lyckad musikatmosfär.
— Sverige känns som ett av de fräschaste länderna i hela världen just nu, säger Per. För tio år sedan kändes det jäkligt mossigt. Det kändes som om övriga världen tänkte sig Sveriges musikliv som en joddlande kille med skägg på en kulturmässa. Men nu har Sverige fått en helt annan status och pondus musikmässigt. Skivbolagen är mer intresserade och banden är duktigare. Det är rätt gynnsamt nu och jag tror att det kommer att vara det en bra period framöver.
Eggstone erkänner att de är lite nervösa inför utgivningen av »Somersault«. Maurits lyssnar på skivan med en stor knut i magen. Per är nöjd med den ungefär varannan dag; särskilt osäker blir han på måndagar.
Eggstone söker inte efter den stora publikens erkännande, även om de förstås inte skulle bli ledsna om de slog igenom. De tar ett steg i taget. De har varandra vad som än händer och de gör exakt vad de vill göra.
— Om man lyckas eller inte beror på vad man utger sig för att lyckas med. Om man inte har så höga förväntningar och stora pretentioner på hur man ska leva själv rent standardmässigt, så blir allting en framgång.
— Om man har som målsättning att bli superstjärna och vinna internationella grammisar och sälja en miljard skivor, skulle allting vara ett misslyckande i stället, säger Maurits.
Eggstone har ganska jordnära drömmar för tillfället. Per ser fram emot att spela ute igen och alla tre längtar efter att spela in ännu en platta.
— Vi vill få tonerna att sitta ännu bättre tillsammans i ännu roligare kombinationer, säger Per. Det finns en ordning som är ohyggligt bra, en som ingen ännu har upptäckt.
— Små visioner, fast ändå stora, säger Patrik.
Och så hoppas de på att få sätta ännu en röd nål på kartan. På Japan.
På väg hem kliver jag på fel tåg, men det gör inte så mycket. Eggstone har lovat att våren är här om en månad.

EGGSTONE är aktuella med sitt andra album »Somersault«, en smärre Sverige-turné samt en hälsning via storbildsvideo till avgångseleverna i Yokohama High School.