Stina Nordenstam är van att få som hon vill. När hon bad att få tala med POP:s Andres Lokko om sitt nya album »And She Closed Her Eyes« sade vi »okej då«. Stina Nordenstam brukar ju få som hon vill.
LÅNGT, LÅNGT fram, nästan bredvid mig i soffan ligger Stina Nordenstams röst. Varenda rörelse hennes läppar gör, varje gång hon andas in eller ut, varje gång tänderna snuddar vid tungan når de ända fram till mitt hjärta. Varenda ord, varje stavelse är bara riktad till mig. Det är så nära. Jag vet faktiskt inte när jag senast hörde en röst som lyckats nagla sig fast i mitt undermedvetna innan den knappt lämnat högtalarna.
— Alla jag jobbade med försökte övertala mig att sången inte skulle ligga så långt fram som den gör på skivan. Alla sa att det kommer att låta konstigt när det hamnar på CD. Men jag insisterade, berättar Stina Nordenstam vid fönsterbordet på ett konditori vid Karlaplan.
Hon fick som hon ville. Det brukar hon få. Helt enkelt för att hon vet att hon har rätt.
Historien om 24-åriga Stina från Fisksätra är inte viktig längre. Det fanns skäl att berätta den när hennes debutalbum, »Memories of a Colour«, släpptes för två år sedan. Det fanns skäl att berätta den då, eftersom skivan innehöll musik och texter som skrivits under en lång period av hennes liv.
Stina Nordenstams andra album, »And She Closed Her Eyes«, är inte en del av den historien. Det finns textrader som är hämtade därifrån. Men helheten är mer än bara ett nytt kapitel, det är en helt ny bok med än så länge osprättade blad.
— Efter att första plattan släpptes, vilket var i november 1991, gjorde jag ingenting. Absolut ingenting. Jag mådde bara jättedåligt. Det var väl någon slags överansträngning. Först för att jag över huvud taget släppte ifrån mig låtar som jag hållit för mig själv så länge. Och så fick jag en lite naggad bild av mig själv, mycket på grund av de saker jag läste om mig själv överallt, att jag var så spröd och vemodig och så. Men efter ett tag betydde det något som jag inte riktigt förstod.
Under våren 1992 började Klas Lunding — Stinas skivbolagsboss och mest hängivna supporter — tjata om att hon borde åka till London och spela.
— Han pratade hela tiden om ett skivbolag som hette 4AD som var intresserade av mig. Jag hade ingen aning om vad det var för något, men Klas övertalade mig att åka dit, berättar hon.
Någonstans, på ett plan mellan Arlanda och Heathrow, började »And She Closed Her Eyes« ta form. Sedan följde en period då Stina pendlade mellan Stockholm och London. Men det planerade samarbetet med 4AD rann till slut ut i sanden och de fick börja om från början.
— Det viktigaste som hände under de här resorna var att jag kom i kontakt med en massa musik som jag inte hade hört förut. Inte minst en hel del som gavs ut på just 4AD.
Mycket riktigt hade hon också med sig Red House Painters andra album — med »Katy Song« inprogrammerad på repeat — till fotograferingen för POP och under promenaden till kafét några kvarter bort talade hon sig varm för This Mortal Coil.
— Ibland, i alla fall under väldigt korta ögonblick, kan jag fortfarande bli lite ledsen över att samarbetet inte blev av, säger hon efter ett tag.
Jag tror inte 4AD insåg vad de gick miste om. Men de hade heller inte hört »And She Closed Her Eyes«.
Långt, långt efter att debutalbumet kommit ut i Sverige lanserades det i både England, Japan och USA. Kritiken var genomgående lysande. Men, så här i efterhand, efter att ha hört uppföljaren känns debuten konventionell. Det tidigare avstampet i Rickie Lee Jones, jazz och Stinas egna lätt sagotintade betraktelser över verkligheten har ersatts av en rad musikaliska referenser. Det finns fortfarande jazz någonstans i botten. Men det är inte den musikhögskoleavart som den gamla skolans Fasching-besökare gjort till sin egen. Det enda som verkligen finns kvar är jazzens känsla för melankoli. Titellåten ackompanjeras bitvis endast av regn, vilket säger en hel del om den stämning lyssnaren försätts i.
— Just den låten skrevs och spelades in när allt annat var klart. Skivan var helt färdig, mixad och klar. Jag satte mig bara i ett hörn av studion och spelade in den. Det kändes väldigt bra. Dessutom var det en passande titel på hela skivan. Den har en väldigt öppen innebörd. Det är liksom tre punkter både före och efter och man kan sätta in den i vilket sammanhang som helst.
Vad handlar den om?
— Det är ett par som sitter på en uteservering, han är mycket äldre än hon, de känner inte varandra speciellt väl och de ses för första gången på väldigt länge. Att hennes ansikte blir vått när de träffas kan bero på att det regnar eller att hon gråter. Under regnet i låten sitter de tysta. De har inte så mycket att säga varandra. De har en tyst överenskommelse att hon inte får bli förälskad i honom. När hon säger att hon fått kämpa för att inte bli kär i honom ändrar han sig plötsligt. Hon svarar inte. Han tappar sin avmätthet och är på väg att tappa kontrollen. Helt enkelt för att hon verkar oangelägen.
Det låter som ett franskt filmsynopsis när hon berättar det. Det låter som om det skulle handla om någon annan. Men när man hör skivan, när Stinas röst på några få sekunder krypit in i ens undermedvetna, handlar den bara om en själv. Precis som all popmusik bör göra.
— När jag började spela in visste jag egentligen bara att jag inte ville jobba med Johan Ekelund igen. Ett tag tänkte jag på Talk Talks producent. För jag har tänkt att jag någon gång vill jobba med en producent som har väldigt starka visioner, det fungerade ju utmärkt på Suzanne Vegas senaste.
Till slut valde hon att arbeta med Erik Holmberg, som hon träffade när hon medverkade på Dives album för nästan två år sedan.
— Han verkade förstå vad jag ville göra. Fast jag gillade egentligen mest att han var så ung.
Stina Nordenstam är 24 år gammal. Hon är fortfarande knappt en tvärhand hög och är väldigt, väldigt nöjd med sitt nya album.
— Jon Hassell är med på skivan. Det är väl en av väldigt få namnkunniga gäster. Han fick massor med pengar och var bara med på en enda låt. Dessutom dök han upp i en underlig cowboy-utstyrsel. Popsicle är med på flera spår och Andreas sjunger på »So This Is Goodbye«. Jag älskar hans röst. Den är så personlig. Resten av bandet spelar på några andra låtar också. De jag hade omkring mig just då förstod nog inte riktigt hur bra Popsicle är. Men jag tyckte själv att de var så jävla bra att det gjorde detsamma om någon annan ansåg att de var tjuriga.
Stina gör som hon vill.
När svenska folket masskonsumerar Rebecka Törnqvists frukost-TV-jazz känns Stina Nordenstams personliga, smått excentriska, sånger och hennes melankoliska vision oerhört angelägen. Den enda samtida artist jag kan komma på som passar in i hennes idévärld är isländska Björk, vars album POP valt till 1993 års bästa.
»And She Closed Her Eyes« är ännu bättre. Jag lovar.
— Jag tycker allting handlar om att göra det så tydligt som möjligt. Ibland kan man hålla på för länge och finslipa detaljer. Och då försvinner något. Men vissa låtar på »And She Closed Her Eyes« kändes direkt efter inspelningen som… helt perfekta. Där satt den! Men det innebär inte att jag inte kan tillåta mig att vara subtil. Så jag är övertygad om att många som lyssnar på skivan kommer att missförstå mig i alla fall. »So This Is Goodbye« är en av de låtar som kändes helt fulländad när jag första gången hörde det färdiga resultatet och jag föreställde mig att åtminstone de tjejer som hör den kommer att uppfatta den som väldigt sorgsen och kanske till och med en smula arg. Det är dessutom en låt som inte kan missförstås.
När jag ber Stina berätta om albumets texter får hon problem.
— Jag har en stark ovilja att lämna ut mig på det viset. Men det tycker jag är ganska naturligt. Är man en depressiv person så sitter man ju inte och skrattar åt roliga historier. Precis som det just nu känns som om jag är tvungen att hitta på halvlögner för att berätta om texterna.
Hon försöker i alla fall.
— »When Debbie’s Back from Texas« handlar om en person som jag inte vill prata om. Debbie är i alla fall en engelsmans ex-fru som kommer från Texas. Och han inbillar sig att när hon kommer tillbaka till England så ska livet återgå till den form som det hade förut. Men egentligen hoppas han att det inte blir så. Historien är påhittad. Och inte självupplevd. Orterna och namnen är autentiska. Nu kan jag inte säga mer om den.
»View From a Spire«?
— Den handlar om en ung kvinna som har dött någonstans i stan. Det finns en besatt kärlekshistoria någonstans i bakgrunden. De flesta av mina textidéer har på sätt och vis en sann bakgrund. Även den här.
»Crime«?
— Kärlek igen. Mer vill jag inte säga.
»Fireworks«?
— Renodlad olycklig kärlekstext.
»Little Star«?
— Ett självmord med trosbekännelsen på latin framförd av en gosskör. Den ska släppas som singel.
Men sedan får det vara bra. De övriga låtarna lämnar hon därhän.
— Jag tycker, tvärt emot de flesta, att texterna blir mycket personligare på engelska. Jag skulle nog inte kunna få lika mycket sagt om jag sjöng på svenska. Nu är jag tvungen att verkligen koncentrera mig på historien. Jag tror resultatet blir tydligare så här.
Ett annat skäl till engelskan är ett visst ointresse för Sverige. Inte för att hon planerar att erövra hela världen. Det bara är så.
— Jag har mycket lättare att ta till mig sådant som händer utanför Sverige. Allt man upplever utomlands är så avskalat, man är bara en figur. Oavsett vad man gör eller vad som händer så slipper man förutfattade meningar. Det var någon som en gång undrade om jag har något som helst behov att få upprättelse, att det var därför jag skrev musik. Men det stämmer inte alls. Jag har aldrig haft något behov av att imponera eller att kräva något slags hämnd på dem jag växte upp bland. Oavsett om det handlar om mina föräldrar, lärare eller gamla skolkamrater.
— Kreativiteten ska alltid komma från något slags lidande. Det verkar i alla fall vara något slags regel. Och jag förstår inte det. Jag vet bara att jag har ett oerhört starkt uttrycksbehov. Det är min starkaste drift över huvud taget. Jag måste hela tiden kunna förklara vad jag menar, vad jag vill. Om jag grälar med någon så behöver jag definitivt inte få den personen att hålla med mig. Han eller hon måste bara förstå. Det räcker. Jag är rädd om jag inte kan få ordning i mitt kaos. Kaoset måste kunna formuleras.
Hon bryr sig föga om vad skivan väcker för reaktioner.
— Det är väldigt få vars uppskattning jag verkligen vill ha. Jag menar, vad någon tycker i USA om två år gör mig detsamma. För mig stängdes dörren så fort skivan var klar. Och nu är det försent. Om man verkligen är nöjd med något man gjort är det först långt senare man över huvud taget börjar tänka på vad andra ska tycka. Precis när man spelat in en låt och tar med sig den på kassett och lyssnar på den i en walkman så räcker det. Man älskar sig själv just då och det räcker faktiskt. På något vis.
Jämförelsen med Rickie Lee Jones, som förföljt henne i flera år, är ett kapitel som kan anses vara avslutat samma dag som »And She Closed Her Eyes« når ut till skivaffärerna.
— Jag tror att en artist bara har en viss livslängd för lyssnaren. Det finns undantag, som Bowie och U2, artister som kräver att deras publik ska följa med när de envisas med att vrida sin musik i 36o grader. Men om man pratar om personligare musik så blir det ju till slut ett nostalgiskt skimmer över dem, något välbekant. Och det kan aldrig bli som de två-tre första plattorna man älskade med dem. Vad de än gör så får det aldrig en ny färg. Man måste på något vis försöka hålla kvar en viss naivitet inför sådant man tyckte oerhört mycket om när man var yngre. Fast när jag lyssnade på nya Rickie Lee Jones blev jag på något vis mest glad att hon fortfarande fanns, att hon fortfarande spelade in skivor. Och jag spelade hennes version av »Rebel Rebel« arton gånger och sedan har jag inte spelat den igen. »Pop Pop«, hennes förra album, lyssnade jag inte på alls. Men det kom också under den perioden då alla tjatade om henne och mig hela tiden.
»And She Closed Her Eyes« verkar ha skrivits och spelats in under väldigt koncentrerade former, Stina tycks ha stängt av alla andra potentiella impulskällor.
— På sätt och vis. Jag är periodare med ett skiftande behov av ingående och utgående signaler. När jag läser böcker vill jag inte göra något annat över huvud taget. Jag har perioder då jag tar in saker och mitt eget språk, mitt eget uttryck, tystnar helt. När jag tänker eller läser måste det vara väldigt lugnt inne i mig. Motpolen är ju de perioder när jag pratar själv eller spelar in det jag skrivit. Just då är jag ju tvungen att vara utåtriktad.
STINA NORDENSTAM är aktuell med sitt andra album »And She Closed Her Eyes«, som släpps den 28 december.
Lämna ett svar