POP:s egen Indiekung Terry Ericsson saknar Sveriges blivande Omar, Maria McKee och Orbital i demohögen, samt önskar alla dårfinkar en god jul.
NÄR New Musical Express 1986 satte samman kassetten »C-86«, med det årets löftesrika brittiska indiepopband, anade de knappast att den dokumenterade naturkraften sju år senare skulle riva upp rötter i den svenska popvegetationen. Av hundra kassetter skickade till POP hör nittio till indiepopkategorin. Och även om jag naturligtvis uppskattar att det dyker upp nya lovande popgrupper hela tiden lämnar även den mest intressanta demobunt mycket att önska. Var är Sveriges svar på Omar, Maria McKee och Orbital? Varför skickar inte fler artister utanför indiepopgenren sina demokassetter?
För tredje gången av tre möjliga slår Karlstad-kvartetten Crush knock på sina konkurrenter. De är inte det minsta originella, men ändå överlägsna eftersom de — som det brukar heta — har »det«. En sångare som gör samma inandningsövningar som Bobby Gillespie gjorde för åtta år sedan på debutsingeln »All Fall Down«, samma medfödda popkänsla som Ride och Popsicle-bra refränger. Sveriges bästa osignade popband. [BETYG 8]
Inte långt efter kommer ett av Linköpings flera utsökta pophopp, Cloudberry Jam, som likt Crush av någon outgrundlig anledning saknar skivbolagskontrakt. Deras furiösa pop har växt fram ur exemplariska skivsamlingar och har åtminstone kapacitet för en stark EP. I briljanta sångerskan Jennie Medin har de en vokalissa med sammet i strupen. [BETYG 7]
Jennie gästar för övrigt en duo från sin hemstad som går under namnet Burst. På papperet ett drömprojekt, om man utgår från den suveräna tacklistan med Weller & Talbot; Partridge, Gregory & Moulding; Sandie, Dionne & Dusty. Men i realiteten fungerar det inte. Burst är två begåvade multiinstrumentalister som är för smarta för sitt eget bästa. Att jag över huvud taget nämner dem är för att deras Style Council-flirtar säkerligen kan hitta beundrare som köper stilmedvetenheten utan att ens lyssna på kassetten. Hundra procent popsnobbar, med andra ord.
Baby Lemonade bör man däremot lyssna på, för deras känsliga, lågmälda pop har en betydligt starkare identitet — de viker av mot slamrig, alternativt C-86-doftande pop, genom en touch av Galaxie 500/Velvet Underground. Soft som Razorcuts på grönbete, drömskt som Ride. [BETYG 6]
Gluebellies jämfördes i en tidigare krönika med Game Theory, men jag jämför hellre med: Distractions. Saliga, negligerade, fantastiska, bortglömda Manchester-gruppen som vissa av oss aldrig glömmer — främst för Factory-singeln »Time Goes by So Slow«. Stor popkänsla hos denna lunda-kvintett som har den lilla egenheten att de två kvinnliga medlemmarna står för rytmsektionen. Äkta riot grrrls om ni frågar mig. [BETYG 6]
Crescent Venus, Justine Ahead och Spoon hamnar lite lägre ner på samma betygssiffra. Tre lovande gäng som har det gemensamt att de låter som tusen andra. Justine Ahead kan bli nästa Stevepops och är ett typiskt Ceilidhband; Spoon kan bli nästa Beagle (mer för att de har hitlåtar än låter som dem) och Crescent Venus borde ägna mer tid åt att skriva brittiskt klingande indiehits som »Incense«.
Ungefär samma problem att hitta egna profiler har Red Sleeping Beauty, Varlets och Teabags. »Pop is talent, not skill« menar de förstnämnda, och har förstås rätt, speciellt när man betänker vilken stil de lutar sig mot: amatörljudande C-86-pop. Med en sångerska klonad från Amelia Fletcher, snälla texter och en låt som »Popsong« — som är så oförargligt gullig att man smälter. En väg ut ur den i och för sig blomsterprydda återvändsgränden är mer avvikande sånger i stil med ljuvliga »Selfish«.
Varlets har samma snäva inriktning som Red Sleeping Beauty och rör sig smidigt mellan de två låtmotpolerna Brilliant Corners »Brian Rix« och Razorcuts »Sorry to Embarrass You«. Så smalt att de som förstår och kan tänkas vara intresserade snabbt tecknat ned namnet, medan den stora majoriteten av POP:s läsare antagligen inte förstår någonting. Teabags tillbringar sina dagar i Bromma och det Church-melankoliska anslaget i deras musik pekar åt rätt håll: uppåt. Att de dessutom leker med fasförskjutningar tar jag som ett sundhetstecken. Samtliga tre ovanstående grupper får BETYG 5 — med plus i kanten.
Trångt, trångt om utrymmet som vanligt. Därför lite kortkommentarer av karaktären ett betyg avgivet och bandnamnet i tryck.
Smashed (hardcorepop som pekar i riktning mot A West Side Fabrication), Chunks (ett ljudmässigt kliv framåt sedan senaste demon), The Dixies (är Mats Olsson underrättad?), Acid House Kings (från June Brides till Pet Shop Boys på tre anorakpop sekunder — plus en misshaglig trummaskin som de som renläriga popesteter självfallet bör lägga i malpåse) och Soapflakes (smånätt Flying Nun-melankoli att bli glad över). Alla fem får BETYG 5 — med minus i kanten.
En alldeles speciell tanke skänker jag avslutningsvis Rasslande Axen, som i sitt följebrev tecknar följande koncisa levnadsöde: »Jag har alltid varit en loser. Och nu har jag fyllt 30.«
God jul dårfinkar.
adresser:
Baby Lemonade, telefon 08-615 67 22, 08-744 22 54
Cloudberry Jam, c/o Jörgen Wämström, Vasavägen 27, 582 33 LINKÖPING
Crescent Venus, c/o Mikael Fant, Amiralsgatan 50, 214 37 MALMÖ
Crush, c/o Anders Lindgren, Östra Kanalgatan i8, 652 20 KARLSTAD
Gluebellies, c/o Ole Andersson, Nöbbelövs Torg 25:1202, 226 52 LUND
Justine Ahead, c/o Jörgen Westergren, Österleden 52F, 352 42 VÄXJÖ
Red Sleeping Beauty, c/o Mikael Matsson, Oslogatan 36, 164 31 KISTA
Spoon, c/o Urban Gyllström, Skarpskyttevägen 26 B, 226 42 LUND
Teabags, c/o P. Lindén, Klövervägen 31, 161 36 BROMMA
Varlets, telefon 08-531 735 61 (Benny)
Lämna ett svar