JAN GRADVALL i samtal med MATS ERIKSSON, sångare i THIS PERFECT DAY.

»I’m home, lost my job
and incurably ill
you think this is easy realism.«

David Bowie, »D.J.«, »Lodger«

»Allt genast«

Klotter utanför Kanalskolan i Skellefteå

DET VAR EN STOR lägenhet men väldigt spartanskt möblerad. Två rum och kök. I ena rummet fanns en säng, i det andra en soffa och en skivsamling. Totalt 75 kvadrat för 950 kronor i månaden. Ett fynd i Skellefteå i mitten av åttiotalet. Golvet lutade visserligen kraftigt. Grunden på huset hade sjunkit så mycket att om man lade en penna på golvet rullade den till andra sidan rummet. Men det var en perfekt lägenhet för fester, flyktsoda och stora drömmar.
Mats Eriksson flyttade in i lägenheten när han var 17 och hade börjat gymnasiet. Han hade flyttat hemifrån redan när han var 14. Efter att ha lämnat sin pappa i Örnsköldsvik flyttade han då in hos en kusin till sin bortgångna mamma. När han flyttade som fjortonåring hade han precis samma saker i flyttlasset som när han packade upp i tvåan med det lutande golvet. Ett par slalomskidor och några kassar med kläder, skivor, böcker.
Den skiva han spelade mest under åren hos sin mammas kusin var ett album med Theatre Of Hate. Redan gruppens logotype tilltalade honom. Ett par hatiska teatermasker, i vitt och svart. Theatre Of Hates musik var också mer suggestiv och aggressiv än något annat han hört. En total urladdning riktad mot… nånting.
Tvåan med det lutande golvet blev på helgerna en samlingsplats för Mats vänner i Skellefteå. Alla hans vänner var fyra-fem år äldre än honom själv. Han umgicks aldrig med någon från sin egen gymnasieklass. Skolan tärde på honom inifrån och helgerna ägnades åt att försöka glömma bort. Betyg och prov var inga problem. Det var den sociala biten som kändes jobbig.
När han långt senare ser tillbaka på hur det kändes i skolan säger han att han då kände sig som en homosexuell som inte vågar tala om att han är homosexuell. Inte för att känslan hade något med sex att göra. Det var känslan av utanförskap; känslan av att behöva dölja något som andra inte skulle förstå. Under sin uppväxt hade han flyttat åtta-nio gånger och hade bott i praktiskt taget alla norrländska städer. Vad hade han, som nu bodde själv, gemensamt med klasskamrater som bodde med sina föräldrar?
Första året i tvåan med det lutande golvet levde Mats på pensionen efter sin mammas livförsäkring. Andra och tredje året i gymnasiet levde han på bidrag och jobbade extra i en skidlift. Skolan, som var hans tilldelade verklighet, kändes overklig. Den värld han såg i tummade exemplar av New Musical Express kändes betydligt verkligare. När Mats var elva fick han låna en binge skivor av Tord som gick i hans storasysters klass. Tord gjorde ett fanzine i Norrland som hette Helt Otroligt och Mats fick låna hans album med The Clash, Sex Pistols, Generation X och X-Ray Spex. Det var då musikintresset började på allvar.
En annan vändpunkt blev en konsert med Brända Barn. Bandet spelade i en skolaula och det gick historier i veckor efteråt om hur sångaren Brodde innan konserten suttit vid ett bord och druckit whisky.
Brända Barn hade enbart vitt ljus bakifrån när de spelade. Brodde var iklädd farfarsbyxor och en vit arbetartröja med långa ärmar och bred, öppen krage. Brodde sjöng också på svenska, vilket inga andra band i Joy Division-vågen gjorde och bandet spelade högre än något annat band gjort i Skellefteå.
När Mats blev tillfrågad att sjunga i ett band behövde han inte fundera på svaret. Bandet bestod av Mats, Stefan (nu i Wannadies), Peter (fortfarande i This Perfect Day) samt en trummaskin. Efter ett par olika medlemsbyten utkristalliserade sig This Perfect Day och sommaren 1988 beslutade sig bandet för att flytta till Stockholm. Mats var otålig. Han flyttade redan i slutet av maj, trots att han då bara hade en vecka kvar i gymnasiet. När de andra i klassen gick över skolgården på examensdagen, promenerade han genom Stockholm.

»My handshake feels just like a goodbye
my kiss feels just like a snakebite
I belong to a new generation
filled with hope and a new desperation«

This Perfect Day, »Teenage Monster«

Med debutalbumet »Rubber Soul« satsade ni väldigt mycket på image. Ångrar ni det i dag?
— Kan inte säga att vi ångrar det. Vi trodde benhårt på det och gjorde det fullt ut. Men vi förlorade väldigt mycket pengar på alla dom där tröjorna… Vi gjorde mellan 50 och 60 spelningar, ändå gick TPD AB, vårt bolag, 60.000 minus i fjol… Så kommersiellt hade vi nog tjänat på att tona ned det, vi var nog mer kända som bandet med tröjorna och nyckelringarna än för vår musik… Men man måste hela tiden göra det man tror på. Det man tycker är kul.

Hur har ni egentligen överlevt ekonomiskt?
— Jag stämplar. Dom flesta stämplar, få se… Det är bara en som har jobb egentligen. Peter lagar datorer åt ett företag uppe i Skellefteå. Johan har också sin studio i Skellefteå. Det är där hela den nya vågen av band från Skellefteå spelat in sina skivor. Hardy Nilsson, A Shrine och dom.

Har du haft jobb någon gång?
— Jag har jobbat på Waldorf-hem för utvecklingsstörda barn. Dels som timanställd, dels har jag jobbat heltid där långa perioder. Men sedan i våras har vi på heltid hållit på med nya skivan. Vi började skriva låtar i julas. Rikard och Ove har skrivit musiken till de flesta, jag till några stycken. Det tar tid att skriva…

Du sjunger i någon av de nya låtarna att du hellre ligger i sängen och gör ingenting än att delta i något som inte intresserar dig.
— Det är på »Camping« (B-sida på »I’m in Love«). Det är nåt som… Jag har nog en tendens att bli ganska passiv. En dagdrömmare av ganska grov kaliber.

Vissa tror att dagdrömma är detsamma som att inte vilja göra någonting, men det är inte så enkelt. Richard Linklater, regissören till »Slacker«, har sagt att en slacker/dagdrömmare håller sig undan ett system där 90 procent av befolkningen inte har något att säga till om. Hela systemet bygger på att alla ändå spelar med…
— Jag förstår verkligen vad han menar. Jag har vuxit upp i ett väldigt socialdemokratiskt hem, har starka vänsterrötter, men när jag fyllde 20 kändes det nästan som jag blivit lurad. Allting man blivit itutad stämmer så dåligt. Det blir lätt att man i stället skärmar av, ställer sig vid sidan om.

Den arbetslösa tillvaron verkar ha präglat hela nya skivan. Flera texter handlar just om dagdrömmeri, avståndstagande…
— Ibland kan jag känna mig ganska lycklig som arbetsfri. Men det är väldigt lätt att man faller in det här apatiska. Man ligger och flipprar mellan kanalerna halva dagen, städar badrummet på eftermiddagen, lagar mat på kvällen och tittar på TV igen innan man går och lägger sig. Ibland består en hel vecka av variationer på den dagen…
— Men nu har jag bestämt mig för att ta tag i tillvaron. Jag startade med att sluta röka i juni. Jag har rökt sedan jag var 15, ungefär ett paket om dagen. Jag har till och med motionerat i sommar! Det kändes nödvändigt att göra sådana grejer för att känna att man har någon sorts kontroll över det man gör.

Det är så vanligt att starta rockband nu för tiden att folk glömmer att det egentligen är ett väldigt vågat beslut. Möjligheterna till annan karriär försämras kraftigt. Får ni inte ångest över det ibland?
— Jag är inte lastgammal än! Jag är 25 år och ska börja plugga nästa år… Jag har inte upplevt någon sådan ångest. Ove, Ralf, Peter och Johan är ju runt 30 allihopa… Men jag tror inte dom heller har tänkt efter. Det är i alla fall ingen som uttryckt sådana känslor.

Texten till »Teenage Monster« sätter fingret på vad rockmusik egentligen handlar om med rader som »I can do whatever I want to«. Man skulle också kunna tro att den handlar om någon som inte är en tonåring men ändå lever som en tonåring…
— Nej, den texten handlar om hur det är att vara tonåring och ha ett sånt där orubbligt självförtroende. Jag hade en väldigt klar bild när jag skrev den, det var något jag läste eller hörde… Jo, det var faktiskt Bono i en intervju på MTV. Han satt uppe på någon skyskrapa och sa: »When you’re 17, you think you can take on the world, and sometimes you’re right«. Det var det jag tänkte på när jag skrev texten. När man passerat åldern runt 20, då börjar man tveka om en massa saker och börjar ifrågasätta sina tidigare åsikter. Man träder in i någon slags osäkerhet.

När man var 17 var man egentligen mycket tuffare, mindre kompromissande.
— Man visste så lite att man trodde man förstod mer än vad man egentligen visste… Det där med självförtroende är intressant. Jag läste en intervju med Olle Ljungström där han sa »jag kan nästan tycka illa om folk med bra självförtroende«. Det känner jag igen jättemycket.

På vilket sätt då?
— Det är svårt att sätta fingret på exakt, men det hänger på något sätt ihop med att komma från en liten stad.

Någon borde utreda vad som händer när folk flyttar från små städer till Stockholm. Varför många av de mest aktiva i storstäder faktiskt är gamla landsortsbor. Alla timmar man satt hemma i sitt rum i landsortsstaden… Det fanns ingenting att göra, man var tvungen att söka sig till sig själv.
— Det är sant. Jag får alltid frågan varför det kommer så många rockband från Skellefteå och det är nog det som är svaret. Växer man upp i en liten, liten by som Kåge, där Ove och Ralf kommer ifrån, så är det rätt självklart att man inte vuxit upp i jordens medelpunkt. Det föder en slags nyfikenhet som det nog inte är lika självklart att man har om man är född i Stockholm. Man vill ta reda på vad som finns runt hörnet.

Hur pass formade är This Perfect Day av att ni kommer från Skellefteå?
— Jag tror att det är hela grundförutsättningen. Det känns lite som man är försatt i exil i Stockholm. Sammanhållningen blir mycket starkare.

På förra skivan var det mycket namndroppande i dina texter. Det är helt bortskalat på nya albumet.
— Det förekommer ett enda namn på hela skivan. Det finns en textrad som går: »She likes to hear me play guitar, she says I look like Johnny Marr.« Men det är den enda. När jag skrev texterna till förra skivan kändes det bra med alla referenser, men jag började bli tveksam redan när skivan kom ut… Det blev kanske lite ansträngt.

Det är stor skillnad på »Rubber Soul« och »This Perfect Day«. Låtarna är nu genomgående starkare och texterna har blivit trovärdigare. Nu känns det på riktigt.
— Tack. Det tar väldigt lång tid för mig att göra en text, jag jobbar väldigt långsamt… Jag skriver kanske mellan fem och tio A4-ark för varje text. Jag sorterar sedan ut fem-sex olika idéer som jag provar och utvecklar. Det var ett evigt gnetande och filande med texterna till förra skivan. Den här gången har jag försökt lita på mina första impulser.

»Headache« är en av mina favoriter.
— Det är en kärlekssång till min flickvän. »You can be my headache if you like«. Hon kan vara väldigt intensiv, men det gör ingenting. Jag köper hennes svaga sidor. Jag har lika många svaga sidor själv.

»Revolution« innehåller rader som »I guess we need a revolution, I guess we need a new religion«.
— Den texten handlar om att allt numera är så baserat på fysisk skönhet och ungdom, inte minst för kvinnor. Men om man ska bli lycklig så måste man skaffa sig andra värderingar, lära sig att börja värdesätta andra saker. Det är den revolutionen jag syftar på.

This Perfect Day är kända för sitt turnéliv. Är det inte svårt att komma ned från den tillvaron?
— Jo, särskilt om man som jag är nervöst lagd. Hela dagen innan spelningen är man spänd och dricker hela tiden för att slappna av. Efteråt festar man sedan för att varva ned. Allt det där tär på en mer än vad det borde göra… Men jag klarar inte av att vara avspänd hela tiden. Att spela live känns för mig som ett väldigt onaturligt tillstånd.

Hur gick egentligen fjolårets Englandsturné med Whipped Cream?
— Det var en kul semester, men karriärmässigt sett ett fiasko. Att sälja pop till engelsmän är som att sälja sand till araber. Ingen brydde sig. Nu inser jag att förra skivan inte heller var tillräckligt bra för att lanseras i England… Men vi hade väldigt kul. Vi bodde hela bandet i en stor lägenhet i London som vi pendlade till efter varje spelning och det blev ganska intensivt varje kväll…

Tröttnar ni aldrig på festartillvaron?
— Jo… nej… (skratt). Det är väl någon konstig rastlöshet som finns där. Vi springer nog fortfarande lika mycket ute allihopa. Men jag har ändrat mig lite nu, sedan jag slutade röka. Jag tycker inte heller droger känns kul längre. Jag hade perioder när jag experimenterade förr, men nu har jag tappat intresset för det där.

Bono sa en bra sak om droger i en intervju. Han kallade droger för »fast food high«. Precis som McDonalds bara snabbmättar hungermässigt, så snabbmättar droger rent själsligt. Mer är det inte.
— Jag gillar faktiskt Bono. Jag såg »Zooropa«-konserten och tyckte det var enormt bra. Jag är också väldigt trött på alla som cyniskt avfärdar alla som faktiskt vågar stå för någonting, folk som åtminstone försöker.

Det är alldeles för enkelt att vara cynisk.
— Precis. När det blir som bäst är när man hittar en rad eller infallsvinkel som nästan är genant i sin uppriktighet. »This Perfect Day« är en väldigt oteoretisk skiva, denna gång är det bara rakt på. Man måste försöka våga nånting. Man måste våga vara pinsam.

THIS PERFECT DAY är aktuella med ett nytt album med samma namn.