Sommaren dör och Terry Ericsson passar på att droppa några bandnamn som en dag kanske får sin plats i solen.

DEN MISERABLASTE svenska sommaren i mannaminne har även satt sina uppenbara avtryck på POP:s demosidor. Vad göra när regnet piskar mot fönsterrutorna annat än plocka fram portan och spela in en demo? Många har tänkt och förverkligat den tanken, vilket fått till följd att det nu råder en enorm konkurrens för att slå sig in och ens få sitt bandnamn i tryck i denna krönika. Jag ska därför inledningsvis droppa ett antal namn som samtliga visar goda intentioner, men som ännu inte riktigt hittat ett uttryck eller en formel som håller för en något mer genomgripande granskning.

Det var förstås bara en tidsfråga innan de första Suede-imitatörerna skulle anmäla sin existens, men kliv ut ur anonymiteten Pullover, ni har precis tagit hem segern i den inofficiella tävlingen. Era Brett-komplex är så stora att man undrar hur det är ställt med de egna identiteterna inombords och om ni har någon som helst form av självkritik (och humor) bör ni på era spelningar från och med nu alltid köra Sultans Of Ping F.C:s »Where’s Me Jumper«.
Till Love On Ice (välsjungande och söt sångerska), Beautiful Lovemakers (ring omedelbart bolaget Acid Tapes), Julia Dream, Piggy In The Middle, Chunks, Cement (byt omedelbart namn, en före detta sångare i Faith No More har redan copyright på »Cement«) och Waterbug har jag en koncis uppmaning; ge inte upp! Ni är nästan där och om ett halvår kanske ni till och med är »här«.
Innan vi går vidare måste jag be konstellationen Bambino Sangria om ursäkt, för egentligen — som det visade sig när de förföljde mig på en festival i Skellefteå — heter de Blodungen och har inte det minsta att göra med famösa Lesbisk Plattfisk. Att de är minst lika patetiska som dessa har ingenting med saken att göra, men vad som är mer bekymmersamt är det faktum som säger att kända popstjärnor i Wannadies, This Perfect Day och Hardy Nilsson slösar tid på det här projektet. De borde veta bättre.
Lesbisk Plattfisk? Den smarta taktiken att ta hand om Snart två nummer på raken lurade tydligen de skojiga plattfiskarna, men det spelar liksom ingen roll för i varje demohög finns det alltid åtminstone ett par grupper som borde söka läkarexpertis. Hur kul är det till exempel att lyssna på ett band som kallar sig The Kul? Och hur roligt är det att höra Moonländers göra en cover på Östen Warnebrings »Det var längesen jag plocka några blommor« och då kalla den »Det var längesen jag servade min moogsynth«? Som Smokey Robinson sjöng en gång, rädda mig…
Göteborgskvartetten Beetroots har i dubbel bemärkelse gjort en Blur. De skickade faktiskt en tejp till förra omgången som jag avfärdade som förvirrad popgroove, men på nya demon tar de ett Dr Martens-kliv upp mot ära och berömmelse. Och de låter som en korsning mellan tidiga och nyrenoverade Blur; lite baggypop, lite Kinks, trovärdig engelska och en stor portion popkänsla. Om de håller den här utvecklingskurvan i snabbhet och kvalitet är de snart i paritet med Suredo, Easy och Popsicle och hur kul kan det inte bli då. Göteborg 4—Stockholm 0. [BETYG 7]

Hetast är annars stockholmarna God Damn Carneval vars tvåspårsdemo fick engelska bolaget Wiiija (bland annat hem för överskattade Cornershop) att ringa till POP och desperat fråga efter deras borttappade telefonnummer. Även svenska MVG har visat intresse, så det är förmodligen en tidsfråga innan de blir signade (inte klart i skrivande stund) och därmed överkvalificerade för dessa sidor. En aning för rockiga för min smak, även om ena spåret rör sig i Led Zepplin-goes-baggy-land och imponerar. De har i alla fall en nerv i sin musik som är lockande och ett tecken på egen identitet måste det vara att jag har svårt att exakt placera in dem i något bekvämt fack. Stockholm 3—Göteborg 0. [BETYG 6]
Pooneil kommer precis som Beetroots från Göteborg, spelar tidstypisk indiepop och har skrivit detta nummers mest popestetiskt rätt klingande titel i och med »Henna Girl«. De gör också Sonic Youth-övergångar till vemodiga ballader och bevisar ånyo att det finns en poptradition i rikets andra största stad som huvudstaden totalt saknar. De popstjärnor som springer på Hannas Krog är som bekant utan undantag inflyttade norrlänningar. [BETYG 6]
En annan stad med fina poptraditioner är Lund. Ambitiösa Green växlar mellan slamrig Wedding Present/Popsicle-pop och en något mer nedtonad This Perfect Day-influerad dito. De gör vansinnigt vackra omslag till sina demos och som egna inspirationskällor nämner de Willy Nelson, Lemonheads, Sex Pistols och Smiths. Time is on their side som någon engelsktalande person uttryckte saken. [BETYG 6]
Mer brittiskdoftande gitarrpop bjuder Varbergs-kvartetten Surreal på. De tycker synd om sig själva för att de bor i »heavy metal- och coverbandens absoluta mecka«, men de får säkert — om något år eller två — skriva mer autografer än samtliga lokala hårdrockdrönare. Trummisen är fenomenalt indiepoppig, man kan tro han varit trumroddare åt Rides Loz Colbert, och om bandet inser detta gör de såklart en Dodgy (se videon till »Lovebirds«) och placerar honom längst fram på ett podium på spelningarna. [BETYG 6]

En snabb återkomst gör både Prank och Dream, med skiftande utfall. Peter Swedenhammar tog mig delvis på orden från POP #3 och skickade in en ny kassett med explosiv poppunk som borde tilltala alla kids som 1993 upptäckt Ebba Grön. Jämte Ebbas debutalbum »We’re Only In It For The Drugs« gjorde Peter för fem år sedan, tillsammans med Raped Teenagers, svensk punk(pop)historias vassaste album. »I kräftans klor« biter fortfarande näsorna av alla sunkiga band som tror sig spela punk när de i själva verket gör blodfattig hårdrock. Dream gör mig däremot aningens besviken. Den här gången har de varit för snabba och möjligen för ambitiösa, för deras försök att närma sig Sonic Youth fungerar inte alls. Trummor, bas och sång slåss om utrymmet i stället för att koordinera sina respektive fördelar och göra det Dream brukar vara bra på; skriva låtar. Prank får [BETYG 6] medan Dream enbart får en pophälsning om snar återgång till normalt god låtskrivarklass.
»Mors POP! Jag är en oerhört begåvad singer/songwriter som laborerar i det tysta, och här är min fenomenala demo.« Nu börjar det bli riktigt roligt. Malmöiten Tomas Thunberg gör småtrevlig country som inte direkt gör att man name-droppar Gram Parsons eller Hank Williams (en av Tomas egna favoriter), men killen har charm och saken är väl den att Skåne fått lida alldeles för länge för Hasse Kvinnaböske så i det sammanhanget är Thunberg en lisa för öronen. »Jag är ju åtminstone bättre än Popsicle och Suede, eller hur?« avslutar han sitt brev och understryker att han har rätt inställning. [BETYG 5]
Rhinos är säkert toppen för de av er som älskar Sator över allt annat, själv förstår jag inte riktigt vitsen med att göra en blåkopia — om än övertygande — på sina hjältar. Chips (producent, körsångare) och Hasse (percussion) från Sator medverkar dessutom på inspelningarna och det blir snudd på komiskt när de i sitt följebrev berättar att de två medlemmarna som bildade bandet precis som Sator har sitt ursprung i Borlänge… [BETYG 5]
Fler göteborgare. Slice är en powerpoptrio som uppvisar en del talang, främst på ett spår som lånar introt från The Jams »I’m Different Now«. De har nyligen varit på turné i Prag och Berlin. Embarrassing Wednesday har ett sound, främst keyboard och trummor, som gör att de påminner om Atomic Swing, men de gör även en rätt så anständig cover på David Bowies »Suffragette City«. Från Eslöv. [BETYG 5]

Fyra band till som nästan fått till det; Rawhides, Send No Flowers (vilken demo i ordningen?) Twentyways och Superswirls (de två sistnämnda anmärkningsvärt nog från Eskilstuna, ny popstad i vardande?). Ännu så länge klara Bambi-på-hal-is-tendenser, men ge dem ett år och det finns all chans i världen att det snart ringer obskyra, engelska indiebolag till POP och frågar efter deras borttappade telefonnummer.

adresser:

Beetroots, c/o Edvin Wallnäs, Bergsgatan 2A, 413 01 GÖTEBORG
God Damn Carneval, telefon 08-712 61 33 (Jim), 08-30 75 22 (Nina)
Green, c/o Lars Wirtén, Södra Esplanaden 30 E, 223 52 LUND
Embarrassing Wednesday, c/o Tommy Sörensen, Ekerödsvägen 8, 241 33 ESLÖV
Pooneil, c/o Martin Carlsson, Frimästaregatan 24, 415 07 GÖTEBORG
Prank, c/o Peter Swedenhammar, Konstruktörsgatan 74, 582 66 LINKÖPING
Rhinos, c/o Mats Arbring, Bläsgatan 2, 414 63 GÖTEBORG
Slice, telefon 031-48 23 71 (Niclas), 031-19 55 74 (Björn)
Surreal, c/o Martin Wegeland, Box 8, 430 20 VEDDINGE
Tomas Thunberg, Smålandsgatan 13, 214 30 MALMÖ