Efter arton år på bergets topp är Ulf Lundell från Lundagatan i Stockholm ohotad i positionen som Sveriges Stora Rockpoet. Pop skickade sin minst höjdrädde reporter, Per Bjurman, för att söka svaren.

»DET HÄR GÅR ÅT HELVETE.«
Orden ekar olycksbådande i huvudet.
Om och om igen.
Jag går och glor i gruset på kullerstensbelagda Köpmangatan i Gamla Stan i Stockholm.
Bredvid går Ulf Lundell.
Tyst.
Sluten.
Spänd.
Vi skulle egentligen ha suttit ner i restaurangen på Hotell Reisen nere vid Skeppsbron, men där var — långfredag som det är — stängt, så nu försöker vi hitta annan lämplig lokal i närheten.
Stämningen är bedövande tryckt och den nervositet som plågade mig redan innan mötet stegras till ren andnöd.
»Det här går åt helvete.«
Men märkligt nog: så fort vi hittat ett bra bord (det blir ett oansenligt café på det i Lundell-sammanhang ofta omsjungna Stortorget) förbyts gastkramningen plötsligt i hjärtlig öppenhet.
Vår ende moderne nationalpoet — som han kallas på sina håll — tar av sig solglasögonen, ler vänligt och frågar om även jag vill ha kaffe.
Det kan vara ren professionalism.
Eller en markering — »Gör gärna din intervju, men tro inte automatiskt att vi är polare och kan gå och tjabba om vädret hur som helst.«
Jag vet inte.
Men tillvaron känns plötsligt avsevärt mycket mindre komplicerad.

Måne över Haväng är Ulf Lundells fjortonde album (boxarna »Innan jag anfölls av indianerna« och »Livslinjen« ej medräknade).
Samtidigt är det, i flera avseenden, hans första. Mannen som bitit sig fast i toppen längre än någon annan, som aldrig sålt mindre än 50.000 exemplar av en platta, som en gång höll på att skaffa Sverige en ny nationalsång, försöker börja om från början.
— Det är enda chansen för mig att kunna fortsätta ordentligt med det här, säger han.
— Att ändra allt som går att ändra i fråga om förutsättningar och omständigheter. Det är ett stort steg förstås, men nödvändigt. För nu handlar det om… ja, antingen slappa sig igenom tre plattor till och lägga ner det här, eller försöka ha så roligt som möjligt med det. Och gå in i det igen och se vad det är som skett som jag inte ville skulle ske. Den här plattan skulle lika gärna kunna heta »1« som »Måne över Haväng«.
Den största enskilda förändringen är att Kjell Andersson — den ständige medproducenten, kompanjonen och kreative förlossaren — inte längre finns vid Lundells sida. Inte ens som omslagskoordinator.
Andersson som till vardags jobbar på skivbolaget EMI och hör till de »branschmänniskor« man som utomstående har mest respekt för, enär han är en av få som tycks drivas av solid kärlek till musiken — har satt stor prägel på allt Ulf gjort i musikväg (utom möjligen de två första plattorna, då han »bara« ansvarade för omslagen).
— Men det fanns inte mer att få ut av vårt samarbete. Redan när vi gjorde »Den vassa eggen« 1985 brände vi så mycket krut att… ja. Den plattan förde med sig så mycket för de som var inblandade. Efteråt ville de flesta gå åt skilda håll, men jag och Kjell fortsatte ihop på både en och två och tre plattor till. Det var Beatles-syndromet. Vad gör man efter »Sgt. Pepper« liksom… (skratt). Man fortsätter ett tag till, tills man inser att det inte går längre. Så nu är han på sitt håll och jag på mitt. Han har andra ideal än vad jag har, andra idéer om hur man ska göra musik.
Vad är det som gjort att ni trots allt kamperat ihop så, med svenska mått, unikt länge?
— Det har nog handlat om att vi haft samma innerliga relation till det här arbetet. Och… visioner, tror jag. Visioner om vad vi velat göra. Vi har haft mycket gemensamt när det gäller smak och smakriktningar och vad det är som är bra att göra. Så det var lite sorgligt att se att han inte längre klarar av de ideal jag tycker att jag hållit fast vid.
Har det varit en smärtsam brytning?
— Ja, det tycker jag. Svår. Fruktansvärt svår. Fullt jämförbar med de skilsmässor jag gått igenom med kvinnor. Samma slitningar, samma bullshit. Till slut var jag bara tvungen att slå sönder allting för att kunna gå vidare och det såg väldigt fult ut ett tag, men förhoppningsvis växer nånting bra ur det.

Ursprungligen tänkte sig Lundell en ny medproducent, men han fann aldrig någon och fick till slut — för första gången — ta rodret helt själv.
— En besynnerlig upplevelse. Jag har gudbevars producerat plattor tidigare, med Kjell och under en massa år också Lasse (Lindbom — tredje producentlänken på alla plattor mellan 1979 och 1988), men att göra det själv kändes jävligt märkligt. Jag fick ta de enkla ideal jag har och försöka hålla fast vid dem efter bästa förmåga. Länge var jag tveksam, eftersom jag inte gillat de plattor jag hört med artister som efter att ha haft producenter plötsligt fått bestämma själva. Det blir för mycket. Som hos Costello till exempel. Han skulle packa in allt på en gång. Det handlar ju mycket om att »kill your darlings« när man producerar själv och på sluttampen är det just det man hållit fast vid längst man måste kicka ut. Det är inte alltid så lätt.
Arbetet blir för friktionsfritt?
— Nej, det vill jag väl inte påstå. Det är fruktansvärt mycket velande hit och dit om vad som är bra och inte bra. Det var likadant när jag jobbade ihop med Kjell. Jag kommer ihåg hur »Den vassa eggen« var tänkt och hur den blev i slutändan. Det var ju två vitt skilda plattor för fan… (skratt). Så fungerar det och det tyder ju på att det är någon slags kreativ process som pågår i studion. Att sångerna liksom utmanar en. Man har en idé om dem. Sen tar man in dem i studion och då visar det sig att de inte svarar mot de idéerna. Jag sysslar ju också mycket med kopplingar och tematiskt tänkande och då kan det vara ännu svårare.
Hur pass klara idéer om hur det skulle låta hade du den här gången?
— Från början var tanken att det skulle låta rått och romantiskt.
Rått och romantiskt?
— Ja, det var tanken. Det fanns en låt som hette så också, men den kom inte med. Jag ville ha ett rått sound helt enkelt. Live. Jag har inte velat göra mer än tre tagningar. Gör man en fjärde är man snart där och gör en tjugo-fjärde också och så är det kört.
Dagarna innan intervjun sitter jag i ett sterilt konferensrum på EMI:s kontor i Solna och lyssnar igenom »Måne över Haväng«.
Det tar en dryg timme och att med den timmen som grund formulera ett definitivt omdöme vore närapå kriminellt. En Lundell kräver både mer tid och behagligare lyssningsmiljöer.
Men en spontan reaktion är att de förändringens vindar som rasat genom Lundell-land inte lämnat alltför drastiska avtryck i musiken.
En annan är att låtarna är mindre direkta än tidigare. Där finns ingen »Snön faller«, »Rom i regnet« eller »Evangeline«, som omedelbart slår en till marken.
Däremot finns en del spår man hajar till inför. Som »Rött« — en till synes starkt politiskt färgad sak, inkluderande indignerade textrader om att femhundratusen svenskar går utan jobb.
Lundell låter arg.
— Jag är väl lika förbannad som alla andra över det som sker runt omkring oss, säger han och tänder en Marlboro Light.
— Det är svårt att gå omkring och vara opåverkad och cool och lugn och tillfreds i Sverige i dag…
Men det är inte många som använder sin konst till att kommentera läget.
— Nej, det är det kanske inte. Det är väl så jävligt att folk kurar ihop sig i kokongerna i stället. Och lyssnar på… Burt Bacharach-musik (skratt). Det är väl där nånstans vi befinner oss.
Man tycker att det borde komma ett vrål nånstans ifrån.
— Det gör det nog så småningom. Det är bara att vänta på 1997 vet du, he he. Sjuorna i varje decennium, det är då det brakar loss. Det gjorde det nog 1987 också, men då märkte man det inte för det var »The Summer of Money« och de mediokra slog igenom med sin parfymerade, trista penningmusik. Och… ja, de behärskar väl fortfarande scenen i mångt och mycket. De här senaste sex-sju åren har varit en ganska intetsägande period i svensk rock tycker jag. Om det ens finns nån rock längre. Jag är inte så säker på det. Men det kommer väl såna här epoker.
— Jag tror att det vi varit med om nu är den slutliga utblomningen av reaktionen på sextiotalet. Det är skönt att det är över. Yuppiesarna har haft sitt Altamont nu, det hade de i höstas när räntan gick upp med femhundra procent. Och deras baksmälla är, skulle jag vilja påstå, betydligt värre än den som drabbade oss efter sextiotalet (skratt). Dyra drömmar…
Men reaktionen på yuppie-eran märker vi alltså inte av förrän om fyra år, menar du. Vi talar om nån slags fördröjd effekt här…
— Ja, just nu känns det som att folk inte orkar, eller rent av kan, formulera sig. Det är lite desperat, läget. Påminner en del om hur det var i början av sextiotalet. Medvetandenivån förefaller tämligen låg tycker jag. Det är Bingolotto och det är fåniga TV-serier och det är… inte så kul.
Och till den fånigaste TV-serien av alla har du fått låna titel…
— Ja, det är ju ganska signifikativt (skratt). Jag får väl åka ut och stjäla tillbaka den titeln i sommar. Tyvärr kan jag inte stämma henne. Jag skulle ha tagit copyright på det där.
För att återgå till låten vi talade om… det är inte ofta du skriver så konkret politiska saker.
— Näää, men den här plattan har nog över huvud taget sin grogrund i det som händer runt omkring oss. Sen vet inte jag vad rött står för i den låten. Om det är ilskan eller kärleken eller vinet eller socialismen. Det är en dubbelbottnad låt.
Ett annat aningen frapperande spår är »Sjöar«.
— Mmm.
Du reciterar ett långt stycke av texten.
— Ja… jag vet inte, det där med att läsa dikter har folk varit på mig om länge. Men jag har inte velat göra det. Det är så svårt.
Men nu gör du det. Varifrån kom idén till det?
— Det vet jag faktiskt inte.
Van Morrison gör samma sak i »On Hynford Street« på »Hymns to the Silence«…
— Ja, han har väl läst en del. Men det finns fler. Vreeswijk gjorde det ju på sin dubbla LP.
Annars låter sången faktiskt rätt bra. Den känns ledig och avslappnad.
— Den är live. Allt är live. Till mixarens förbannelse.
Du har alltså inte jobbat speciellt med den biten?
— Nä, det har jag inte gjort.
Och inte tänkt på att sjunga på något speciellt vis?
— Nej. Det har ju varit förutsättningslöst. Jag var tvungen att gå in i det utan en massa… du vet, det som tog livet av mitt och Kjells samarbete, det var den här obelisken, den här lysande statyn som stod i bakgrunden och bländade. »Den vassa eggen«. Det var ett ständigt jämförande med den, hur bra den var och hur man skulle komma dit igen. Både han och jag visste att det var bullshit, det går inte att jobba så. Ändå var den där, som en jämförelse. Fan, det är ju åtta år sedan. Så lång tid kan det ta att komma bort från en platta man gjort.
Den har alltså spökat så mycket?
— Javisst! Speciellt för oss, de två människor som varit mest inblandade i den. Det var ju han och jag som drev alla de här plattorna, som hade visionerna och idéerna och ständigt snackade om vad som skulle göras. För oss spökade den alldeles oerhört.
Och dessförinnan spökade »Kär och galen«-succén.
— Jo, men den var lättare att komma iväg från. Där hade vi idéer om hur vi skulle göra: »Låt oss lägga oss på ett helt annat plan. Det här är en 300.000-säljare och det är helt oplanerat. Det är inget vi bett om, det är något vi blivit med. Nu lägger vi oss på en cool nivå ett tag.« Den byggde ju på en hit, det gjorde inte »Den vassa eggen«. Den var snarare höjdpunkten av vad vi kunde åstadkomma tillsammans.

Traditionell rock kretsande kring raka, gedigna melodier.
Så kan man, något grovhugget, beskriva det musikaliska fundament Ulf Lundell lutat sig mot ända sedan »Vargmåne« — debuten från 1975.
Det går förstås att spåra betydligt mycket mer om man följer alla stigar han dundrat fram längs genom åren. Disco i »Oh la la jag vill ha dig« från »Ripp Rapp«, primitiv blues i »Hem till mina rötter igen« från »Längre inåt landet«, folkmusik i »Herrarna« från »Kär och galen« och storslagna, Waterboys-kolorerade gitarrkaskader i »Älskad igen« från »Det goda livet«. För att bara ta några få exempel.
Karln är ingalunda oemottaglig för intryck. Men själva grundsatsen är tämligen ortodox och skulle en helt oinvigd fråga vad musikern och artisten Ulf Lundell pysslar med bör man nog svara något i stil med just: traditionell rock kretsande kring raka, gedigna melodier.
Eventuellt kan man också säga »ett slags självtillverkad soulmusik med mycket svenska rötter«.
Så rubricerar Lundell själv sin musik i »Full fart genom evigheten« — journalisten Jens Petersons biografi från 1983.
— Gör jag? Jaha (skratt). Det var ju en egendomlig formulering. Jag vet inte om soul är någon speciellt adekvat term.
Blues ligger väl närmare till hands?
— Ja, blues finns ju där. Jag fascinerades tidigt av kraften i blues. Engelsk blues. Det var ju den man kom i kontakt med först.
Det debatteras ju huruvida de där engelsmännen verkligen visste vad blues var…
— (skratt)… ja, jag vet inte. Okej, det var lite »we’re not worthy, we’re not worthy« över deras sätt att angripa bluesgubbarnas material. Men det är en oerhörd kärlek i det. Och så fascineras jag av hur den där musiken kunde färdas över Atlanten och ta sig in i Liverpool och ut på den engelska landsbygden. Det är rätt vackert.
Lyssnar du på blues i dag också?
— Ibland. Det går i vågor sådär. Men jag har tjackat lite bluessamlingar och lyssnar en del på Robert Johnson igen. Jävligt bra. Och vad heter han… Howlin’ Wolf. »Wang Dang Doodle« (skratt)… det gillar jag. Det är rått så det förslår.
Som väl framgår skrattar han ofta, Lundell. Men inte, som många andra i intervjusituationen, för att släta över eventuella allvarsord. Snarare för att han… ja, är road. Skrattet känns hjärtligt, äkta och smittande och att han skulle vantrivas så brutalt på den utfrågades bänk som det påstås är ganska svårt att föreställa sig.
Om man jämför din syn på musik i dag, när du alltså börjar om från början, och den du hade när du började »på riktigt« för arton år sedan — vad är skillnaden?
— Jag tror inte att den har förändrats särskilt mycket. Jag hade nog vissa idéer och ideal då också. Att första plattan sedan kanske inte lät som jag ville att den skulle låta… herregud, det var som det var då. Men… nä, jag tror inte skillnaden är så stor. Jag har haft vissa ideal och tankar om hur det här ska göras. Ibland har jag lyckats göra det och ibland inte.
Vilket är det ideal som färdats längst? Som du hållit fast vid hårdast?
— Melodi-idealet. Jag har alltid trott på den tidlösa kraften i en riktigt bra melodi..
Hur mycket betyder musik i dag?
— Rockmusik? Inte lika mycket som för tio år sedan. Eller för femton år sedan. Eller som när jag var sex år och hörde Little Richard första gången. Men det är självklart. Jag är ju snart 44 år och rockmusik handlar väldigt mycket om identifikation och relationer och att växa upp. Man har den till att staga upp sitt liv med, att hitta vägar med. Jag lyssnar inte så jävla mycket på rockmusik i dag. Jag är nyfiken hela tiden eftersom jag har ett intresse av att se vad som händer. Vad händer i England, vad händer i Amerika, vad händer i Sverige och så vidare. Annars lyssnar jag mest på klassisk musik i dag.
Så det är omöjligt att bära med sig den passion man känner inför en sån sak som rockmusik när man är ung?
— Ja, det tror jag att det är.
Det går inte att känna riktig upphetsning inför till exempel en ny skiva längre?
— Joo… det går nog ändå. Jag menar, när jag hörde Neil Youngs »Weld« så tänkte jag ju… wow! Fan va ball alltså, att han kan ta de här gamla låtarna och gå upp med sitt gamla band på scen och kräma ut dem på det här sättet. Då kändes det som att det går att göra jävligt tung, bra rockmusik även när man är 45 år gammal. Sedan… när Pistols kom, då kunde man ju få den där skjutsen också. När Thåström var som bäst likaså. Man kände att, fan, det här är rock’n’roll, det här är farligt. Det dyker upp en del grejer ibland och då är det kul att se att det lever. Men det kan ju aldrig bli som när man var ung, det går inte. Tyvärr. Jag är ju på väg ut ur det och det kan kännas sorgligt, men samtidigt kan jag känna att, fan va’ skönt. Jag ska vidare till något annat. Vad det är vet jag inte. Sitta i Trieste och skriva romaner eller vaddå? Hur ser mitt äldre liv ut? Det var förresten kul när Guns N’Roses brakade igenom tycker jag.
Ja, dom har du nämnt flera gånger, bland annat i senaste romanen. Vad är det du ser där?
— Det är väl energin och det dionysiska, det galna. Hårdheten och råheten. Stämd här och där liksom (skratt). Det är den bråkiga sidan av rock’n’roll, som ju faktiskt är vad det handlat om hela tiden.
Är det inte lätt att se igenom den där rockmyten dom odlar?
— Mja, se igenom och se igenom… det handlar ju om det från början. Det är ju en dionysisk akt, det handlar om att spränga gränser och murar och gasa ut i friheten och betala priset för det också. Just det får man lära sig senare, men… det är ju uppror. Slå sönder fängelset i huvudet och fängelset runt omkring.
Men det är samma slags uppror i dag som 1965, samma uttryck.
— Visst, men så länge det kan engagera så mycket människor så finns det i alla fall en påtaglig kraft i det. Idén i det hela är evig, det är jag övertygad om. Den kan inte bli gammal. Det finns ett samhälle och det finns lagar och det finns ett borgerligt sätt att leva livet på och i konflikt till det står rockmusiken. Och annan konst också naturligtvis.
Köper du mycket plattor?
— Nej, inte så väldigt mycket. Jag köper en del jag läst om och så.
Men du söker aktivt, det är inte bara slump om du hör något bra.
— Slumpen är väl sällan inblandad i det.
Du har gjort dig av med din skivsamling har jag förstått.
— Ja, tyvärr. Det ångrar jag i dag. Det fanns mycket där som man aldrig får se igen.
Det kan jag tänka mig.
— Det var jävligt synd, men jag orkade inte släpa med mig den en gång till. Det handlade om flera flyttlådor. Dessutom var det en sån tid i livet. Jag packade ihop min gård nere på Österlen och kände att det var dags att göra mig av med allt jag inte behövde. Men fan, jag skulle behållit plattorna. Inte minst för mina barns skull.
I vilken mån anstränger du dig för att hänga med i det som händer inom pop- och rockmusiken?
— Det är inte mycket. Jag vet ju inte riktigt vad det är jag ska hänga med i… (skratt). Men jag håller väl öron och ögon öppna, det gör jag. Jag är ju fortfarande intresserad av det. Ibland kan jag få för mig att, okej, jag lägger ner allt det här med rock. Jag lyssnar inte på det längre, jag bryr mig inte, jag köper inga tidningar och så vidare. Men än så länge har jag inte kommit dit. Jag vill fortfarande veta vad det är. Haussar man Suede så till den grad så måste jag kolla den plattan.
Det har du alltså gjort?
— Ja.
Och tycker?
— Det jag får ut av den är att läget måste vara oerhört desperat. Och utser ni den till nittiotalets platta, redan nu, måste även ni vara väldigt desperata. Ni längtar efter något att få älska och bry er om och då blåser ni upp nåt sånt här. Det är väl hyggligt och till och med bra, men jag har ju svårt att relatera till det. Det är cockney-Bowie en gång till.
Visst, men att göra popmusik handlar väl sedan tjugofem år tillbaka om att återanvända?
— Ja, jo… men vad jag utläser av det där är också att det är samma desperata läge i England. De behöver nya popstars och rockstars innan allting förkvävs.
Vad det gäller Sverige då… har du kollat ett sånt namn som Popsicle?
— Ja, helt kort. Jag var ju tvungen att gå iväg och lyssna. Men det är ju inte min musik. Det är pop. Pop är okej, men det är inte rock. Rock är sånt som engagerar en, som bryter igenom och kan förändra liv.
Det kan i och för sig väldigt enkel pop också.
— Nja, jag tror ju inte att Popsicle kommer att förändra mitt liv, ha ha ha.
Men jag menar pop i gemen.
— Jo, jag förstår det. Och visst kan pop också förändra liv, det har funnits simpla tvåminuterssinglar som gjort saker med en. Men det var länge sen.
Har rock som genre automatiskt ett högre värde än pop?
— Ja, men rock kan vara vad som helst för mig. Det kan vara Leonard Cohen, det kan vara Dylans akustiska platta. Så länge det känns så är det bra rock. Och det har ju ofta att göra med sånt som integritet. Popsicle, jag vet inte vad det kommer i från, men det är väl ett slags intellektuell återanvändning av gamla koncept och det är säkert bra, men det är inte nånting för mig. Jag läser också att Olle Ljungström ska vara vår ende riktiga rockstjärna och det är möjligt att det är så, men när jag lyssnar hittar jag inget som jag kan ha en relation till.
Det finns ingen samtida svensk artist som ger dig något?
— Plura skriver fruktansvärt bra texter tycker jag. Men det är inte så mycket som intresserar mig. Sedan Imperiet la av har det varit ganska blekt.
En sån som LeMarc då?
— Det är inte heller min bag. Det är lite för mycket Svensktoppen.
När skivartisten Lundell anträdde sin bana 1975 var jag blott åtta år och lyckligt ovetande om det mesta som skedde utanför de färgglada pojkrumsväggarna. Det första mötet med den bångstyrige motståndsmannen skedde långt senare, i samband med dubbeln »Längre inåt landet«.
Effekterna av det mötet var emellertid så omtumlande att jag snabbt sökte upp och slukade allt han tidigare fört till torgs, inklusive »Vargmåne«. Som snabbt blev en favorit. Och det är den fortfarande. Jag hävdar bestämt att den är en av topparna i den samlade Lundell-produktionen.
— Jag har svårt att snacka om det där över huvud taget, säger han och blåser en elegant rökring mot taket.
— Det finns människor som tycker att jag aldrig lyckats överträffa den och… jag kan inte förstå det. Jag har ju vuxit ifrån den. För dem är det väl så att de har vissa upplevelser kopplade till den, det var det första de hörde och sen finns det inget som kan toppa det. Men jag kan ju inte stå kvar där. Det vore som att be Rolling Stones göra om sin första platta om och om igen för att jag kan tycka att den är den bästa de gjort.
Men vad det gäller mig så hörde jag ju den betydligt senare, efter att jag hört andra plattor.
— Mmm, ja… ändå, jag har svårt att förstå det där. Jag har lämnat den där plattan.
Känner du att du vuxit ifrån sångerna också?
— En del av dem. När jag var ute i vintras stod en hel publik i Uppsala och sjöng »Jesse James mötte kärleken«. För mig. Oerhört märkligt. En sång som jag lämnade bakom mig… ja, 1976, ha ha ha. Den är otroligt svår för mig att göra nånting av i dag. Jag skulle nog aldrig kunna spela den. Andra låtar, som »Bente«, känns mer hållbara.
Det har, om jag förstått saken rätt, hänt att det på långt senare plattor dykt upp outgivna låtar från »Vargmåne«-tiden. »Bartender« på »Utanför murarna« lär vara en sådan?
— Ja, den kommer därifrån. Hela »Vargmåne« var skriven som ett slags mini-musikal.
»Villys väg mot stjärnorna«.
— Ja visst, serru. Det handlade ju om en grabb som hoppade av jobbet och började driva runt på stan och slutligen gjorde det här Strindbergska Röda Rummet-rycket och snodde en båt och for rätt ut i skärgårn och krockade med en fyr, eller vad det var, och hamnade i fängelse. Därifrån kom »Bartender«.
Och den gick att använda, sexton-sjutton år senare?
— Ja, efter visst tjat från omgivningen gick det ju. Men det var inget självklart direkt.
Det jazzfärgade musikaliska temat i just »Bartender« är jag väldigt förtjust i. Du tror inte att det går att göra mer av det?
— Om jag kan hitta intressanta former för det… visst. Why not. Men jazz har aldrig varit min musik. Jag kan kröka mig dit och Kjell kunde intressera mig för det då, men jag har aldrig suttit på de där rökiga klubbarna och studerat intrikata solon. Visst, det har hänt att jag lyssnat på be bop och Clifford Brown och sånt, men jag… jag letar mycket mer efter friskhet. Frisk luft i stället för rökiga klubbar, he he.
Du återkommer ofta till uttrycket »kraft« när du pratar om musik.
— Jo. Men rockmusik har alltid varit en kraft för mig. Det var ju det bränsle jag och många andra använde för att orka spränga oss ut ur trånga miljöer, där vi förkvävdes. Andligt, själsligt och socialt. Vi tog rockmusiken till oss för att dra iväg. Och den kraften har jag alltid intresserat mig för. Det är den kraft till exempel Springsteen kunde leverera när han var som bäst. Oerhört fascinerande, tycker jag. Men okej, den förde honom till en jättelik villa i Los Angeles, så nu har ingen användning för den längre. Han är ju i mål. Han har fått sin »beautiful reward«.
Och för dig har inga rockkonserter kunnat jämföras med den han gjorde på Konserthuset 1975.
— Nej. Och det kan man väl likställa med det där gapandet om att »Vargmåne« är oöverträffbar (skratt). Det är klart att det är lika säckigt av mig att säga att jag inte sett en bra konsert sedan 1975. Men den sitter ju där. För mig var det magiskt. Alla har sina upplevelser.
Kollar man i gamla klipp ser man att namnet Springsteen följt dig genom åren.
— Vi har ju en del gemensamt. Hans musikrötter kanske är annorlunda än mina, vad jag förstått är han väldigt uppdragen av soulmusik och sånt. Men våra respektive uppväxter och drömmar om vart rockmusiken skulle kunna ta oss, dom är ganska lika. Konflikterna med farsan, badhusen, hans New Jersey och mitt Baggensfjärden och så vidare. Vi är lika gamla också. Men han befinner sig ju någon helt annanstans i dag. Han har fått sin villa och kvinnan och barnen liksom. Och blivit tvungen att kicka sitt band efter så många år. Nu är det inte så intressant längre.
Var du på konserterna i somras?
— Nej, och jag tänker nog inte gå nu heller. Jag såg unplugged-grejen på MTV och… nej, det ger mig ingenting, säger ingenting. Hemskt att se Bruce på låtsas, men så känns det ju. 1975 var det… ja, om det var på riktigt vet man ju inte, men det spelar inte så stor roll för det kändes som att det var jävligt mycket på riktigt.

En bit fattas ännu i den här artikeln.
Den som rör texterna.
Poesin.
Och den är onekligen rätt viktig.
Den briljanta, ivrigt kommunikativa, ofta plågsamt nakna och utlämnande lyriken är ju det vapen med vilket Ulf Lundell skjutit sig ända in i den svenska folksjälens hjärta.
Jag undrar om det är med den som med musiken — om det funnits ideal som följt honom ända sedan starten.
— Nej, säger han eftertänksamt, det tror jag inte man kan säga. Tidigt, redan innan »Vargmåne«, jobbade jag med väldigt mystiska, underliga, metaforiska texter. Sen har jag försökt bryta ned och förenkla det så mycket som möjligt. Men ideal… jag vet inte. Jag jobbar med svenska och det är ett svårt språk att skriva på när det gäller den här musiken.
Ändå säger du i »Full fart genom evigheten« att det går rätt lätt att skriva sångtexter. I synnerhet jämfört med romaner.
— Ja du… jag vet inte det. Jag lyssnade på Costellos »Julian Letters« i går. Där har du en textförfattare som tycks kunna skriva bra saker väldigt, väldigt lätt. Det kan inte jag. För mig är det som att lösa korsord. Ett jävla slit. Men allt kreativt arbete bör väl vara svårt.
Hur mycket av arbetet är »metod«? Finns det någon över huvud taget?
— Jag har säkert en metod, men jag har ingen bra koll på den biten. Jag försöker skaffa mig koll, för om jag kan komma underfund med vad det är för en metod bör det vara mycket enklare att arbeta. När jag skrev den senaste romanen försökte jag samtidigt skriva ett slags lärobok vid sidan om. Kom ihåg det här och det här liksom, så här går det till. Men det enda jag kom fram till var: sätt dig ner och skriv (skratt). Och det är förmodligen den bästa metoden när det gäller att skriva låttexter också.
Finns det inga knep man kan ta till?
— Man måste vara observant och fånga saker i flykten. Det är alltid en massa sånger ute och går i luften, men det är svårt att plocka in dom. Man låter dom passera och inser inte att man gjort det förrän det är för sent. Sen finns ju de här väldigt enkla metoderna också. Versmått och rim och det.
Jag tänker på låten »Rialto«. När du i den sjunger »Om du hör det här på nån radio nånstans« får den en helt ny dimension. Den upphör att vara fiktion.
— Ja, såna tricks finns ju, he he. Just det är det rätt många som använt sig av.
Till exempel Springsteen. Det finns en liknande rad i »Bobby Jean«.
— Ja, just det. Men det finns fler exempel. Man kan också skriva texter som är till synes väldigt normala och enkla och rätt vad det är slänga in en fras som bryter mot det där. Då skevar ju hela sången helt plötsligt till. Den är inte så enkel längre, den blir väldigt komplex. Och det där tycker jag är väldigt vackert, när man kan göra enkla sånger komplexa bara genom att vrida till nån enstaka fras. Så tycker jag om att jobba även när jag skriver böcker… att låta folk läsa på och så plötsligt öppna en fallucka, he he.
Hur mycket har du studerat en sån som Bob Dylan?
— Rätt mycket. Men han är en helt annan skribent än jag. Han är mycket mer driven.
Har du kommit underfund med ungefär hur han gör?
— Jag undrar om han själv kommit underfund med det… (skratt). Nja, det beror på vad man menar. Jag är nog mer intresserad av vad han har för attityd till det han gör. Han bröt ju ner den här skiten när han var 26 år. Han slog sönder det han hade och började från ett helt annat håll. Hur många är det som gjort det? Slagit ner sin »fame and fortune« och sagt, bullshit, nu tar jag tag i det som är viktigt i det här? Det är nog ingen som tagit det lika långt och heller ingen som fått betala ett så högt pris.
Är det inte märkligt att en man som skriver så besjälade sånger tycks ha så svårt i relationen med människor?
— Det är väl den eviga konstnärsparadoxen. Kolla vilken konstnär du vill… det är inte lätt. Man kan ju faktiskt offra allt och till och med dö för det. Det beror på hur långt man vill ta det. Familj, kärleksliv… allt sånt står i konflikt till det.
Och nu åker han varv efter varv runt jorden?
— Ja, vad ska han göra? Jag tror att han kommit dithän att han tycker att, fan, vad finns det kvar att göra nu. Det var som min yngste son sa en gång; tänk om man får klaustrofobi på jorden. Och det är väl just vad en människa som Dylan har. Vart ska han ta vägen? Drar han in i Borneos djungler står det väl en jukebox och pumpar »Like a Rolling Stone« där också.

Jag har lovat mina redaktörer att i möjligaste mån göra den här intervjun ur ett strikt musikaliskt perspektiv.
Jag kan likväl inte låta bli att avsluta med en riktig fan club-fråga.
Under flera av de intervjuer du gjorde efter senaste boken, »Saknaden«, sa du att den här Florian flyttat till Paris efter slutkapitlet. Det betyder att dina romanfigurer lever vidare och i så fall undrar jag vad Leo Forsman gör i dag?
— He he… ja du. Leo Forsman tror jag, möjligen, kajkar runt i Västindien. Eller så är han i New York. Eller så sitter han fortfarande ute vid Baggensfjärden. Men jag tror faktiskt att han är ute i världen. Det är en rätt bra fråga.
Är han lika kopiös fortfarande?
— Skulle tro det. En sån går det nog inte att få något annat stuk på.
Ulf Lundell — inte sällan en ganska kopiös man själv — reser sig, tar i hand och går.
Själv sitter jag kvar och funderar över att det inte alltid går så illa som man befarar.

ULF LUNDELL är aktuell med »Måne över Haväng«.