»Svensk pop under sextiotalet var värdelös, en direkt skam för nationen. Alla som hört >Too Much Monkey Business< med Jean Lundéns Orkester förstår säkert precis vad jag menar…«

MED DESSA ORD sammanfattar Lennart Persson obarmhärtigt företeelsen »svensk sextiotalspop«. Dömer man efter vad vissa avarter av svensk sextiotalspop lyckades åstadkomma på Tio i topp-listan är det inte lätt att säga emot Lennart.
Här hade Sverige ännu en utmärkt chans att visa upp sig — att se till att popbanden skulle kunna ta vid där Jenny Lind, Jussi Björling och den svenska välrenommerade fyrtiotalsjazzen lämnade ett tomrum.
I alla städer och småbyar dök det upp tondöva grupper som stod och harvade Beatles-, Stones-, Chuck Berry- och Kinks-låtar. Det enda som gällde var att hamna på Tio i topp.
Det fanns också bra svensk pop under detta decennium, men grupperna som stod för den fick nästan aldrig se röken av några mentometerknappar. Många nådde inte större berömmelse än att de fick vara med som förband på någon popgala i Skultorp eller Rasslebygd.
Detta ska man ha i bakhuvudet nu när EMI har släppt CD-samlingar med fem av populäraste svenska sextiotalsgrupperna. Alla samlingarna utom Mascots-samlingen kom på vinyl 1983.
För de fyra grupperna Hep Stars, Tages, Ola & Janglers och Shanes var stora, med idolporträtt i Bildjournalen, posters och avsvimmade tonårsflickor framför scen. De var popens svar på Hyland och Snoddas. Mascots spelade i divisionen under, men även den gruppen upplevde några glada år i mitten på sextiotalet.
Här har vi alltså den yppersta eliten i svensk sextiotalspop.
Är dessa fem plattor värda att ha? Hur har tidens gång behandlat banden? Var något av dem en skam för nationen? Vad anser originalmedlemmarna om sina bedrifter i dag?

* * * * *

My baby drove up,
in a brand new Cadillac…

På Tages-samlingen har Lennart Persson präntat de smått klassiska raderna:
»Hep Stars blev Sveriges populäraste band på att göra usla coverversioner på redan innan usla låtar och på att se ut som ett gäng svettiga, äckliga raggare. En musiker från den tiden berättade att han den där lille fete kompgitarristen var så katastrofalt dålig att Benny Andersson och dom andra i bandet alltid skruvade ner hans förstärkare för att slippa höra eländet…«
Och visst, Hep Stars var i sina sämsta stunder usla, men det går inte att förneka att Benny Andersson redan på den tiden kunde göra hits. Och nu när alla plötsligt ska hylla ABBA så borde de låna minst ett öra åt »Sunny Girl«, »Wedding«, »Isn’t it Easy to Say«, »It’s Nice to Be Back« och »She Will Love You«. De låtarna är helt enkelt förbannat bra — och tidlös — pop. Sedan behöver vi ju inte dra upp »I natt jag drömde«, »Sagan om lilla Sofi« eller »Speleman«.
Hep Stars stod för många olika stilar och kritiken blev därefter, men Svenne Hedlund tycker att varje stil hade något visst.
— När vi slog igenom med »Cadillac« var det något av en milstolpe. Det kändes även som milstolpar när Benny skrev »Sunny Girl« och »Wedding«, när vi mest på skoj sjöng in »I natt jag drömde« och när Lotta kom med i gruppen.
Ångrar inte Svenne Hedlund något när han i dag ser tillbaka på karriären?
— Nej, faktiskt inte. Det skulle möjligen vara att vi bröt upp 1969. Hade vi satt oss ner och diskuterat igenom situationen kanske vi hade kommit fram till en bättre lösning. Å andra sidan behövde vi nog några år på var sitt håll. Nu har vi faktiskt hållit ihop längre än vi gjorde under sextiotalet.
Svenne Hedlunds idol var Elvis. Gruppen gjorde Beach Boys »Hawaii« betydligt bättre än strandpojkarna själva och satte turbomotor på »Farmer John«. De snodde även några av låtarna från vad som skulle bli underbara album med de amerikanska grupperna Sagittarius och Millenium.
Till sist: Att amerikanske garagerockgurun Greg Shaw hyllade Hep Stars redan 1976 i sin tidning Bomp! visar ju att här fanns potential.

»Hep Stars, 1964-69!«. Betyg: 7.

* * * * *

Tages; »den bästa svenska gruppen någonsin« som popambassadörer i London.

Every raindrop
means a lot…

Det är egentligen lite synd att Tages valde att heta så, för vad ska en presumtiv ung köpgrupp tro sig finna bakom detta namn? Det luktar dansband lång väg, och det fantastiska musikaliska innehållet lär inte nå dem. Under sextiotalet var namnvalet ett lyckokast. Att ha ett svenskt namn stack ut i mängden. Det blev dock svårare när gruppen kom till England. Gruppens sångare Tommy Blom berättar:
— Du kan inte ana hur många uttal som engelsmännen hade på gruppnamnet. Man skulle nog kunna sätta accent på varje bokstav. Tages kom från Tages Skifflegrupp som vi hette tidigare, men Göran Lagerberg gjorde det till sin specialitet att hitta på alla möjliga historier kring namnvalet.
För oss redan initierade erbjuder CD-ljudet nya upplevelser. Gruppens utveckling, från den högst rudimentära »Sleep Little Girl« 1964, över »Don’t Turn Your Back« och »So Many Girls«, fram till mästerverket »Miss MacBaren« två år senare framstår än i dag som häpnadsväckande. Även Tommy Blom är stolt och uttrycker det på sitt speciella sätt.
— På en skala från 1-10 låg vi på minst 9 redan från början när det gällde popularitet. Musikaliskt var vi nere på 2. Efter några år låg även det musikaliska kunnandet på 9.
Många har undrat hur Tages kunde utvecklas så mycket på bara ett par år.
— Alla insåg att vi var tvungna att bli bättre och vi tränade hårt. Vi kämpade för att bli av med stämpeln som gulliga. Sedan fanns det mycket dold talang i gruppen.
Tages höll dessutom bättre koll än alla andra på coverlåtar och tog upp dem som var hippast att låna. De spelade bland annat Eddie Hollands »Leaving Here« (som de i och för sig säkert hade hört med engelska Birds) och Charlie Richs »Mohair Sam«, och kan delvis ta åt sig äran för att ha introducerat Muddy Waters, Howlin’ Wolf och James Brown för en svensk publik.
Tages gör ju comeback då och då och i somras repeterade de för en gångs skull till och med innan konserterna. Tages uppträdde bland annat med Mike Pender’s Searchers och Swinging Blue Jeans. De blev synnerligen förvånade när de fick reda på att Tages inte spelade på heltid.
Jag frågar Tommy om det blir fler konserter framöver.
— Det är möjligt att det blir några nästa år, men vi ska inte erövra världen.
Jag har redan i Now & Then kallat Tages för den bästa svenska gruppen någonsin, och jag finner ingen anledning att revidera min uppfattning efter denna Tages-samling.

»Tages, 1964-68!«. Betyg: 9.

* * * * *

Ola Håkansson; Poetry in Motion.

Alex is the man,
Alex understands…

Visst kan man ha synpunkter på Ola Håkanssons Björn Borg-liknande sätt att närma sig engelska språket, men precis som med Hep Stars’ Benny Andersson kan man inte undgå att imponeras av Claes af Geijerstams låtar.
Hans första lyckade komposition var nog »Love Was on Your Mind«, tidigt 1966. Jag kommer fortfarande ihåg hur förtjust jag blev när Carl-Eiwar spelade den på sitt program Kavalkad.
Dessförinnan hade gruppen låtit som en smått pinsam Stones-kopia, men gruppen klev ett trappsteg högre för varje skivsläpp.
Clabbe var också ansvarig för popmästerverken »Alex is the Man«, »Bird’s Eye View of You«, »Your Melody«, med flera. Och hade Tom Jones eller Engelbert Humperdinck tagit upp »Juliet« på sin repertoar hade nog Clabbe redan på den tiden haft sin framtid tryggad. Min favoritlåt med gruppen är nog ändå »What a Way to Die« från 1968, svensk pops svar på »A Whiter Shade of Pale«.
Gruppen höll även hög klass på sina album, med »Limelight« och »Pictures & Sounds« som höjdpunkter. »Pictures & Sounds« var även soundtracket till filmen »Ola & Julia«, en film som vi kanske inte ska orda så mycket om, men det blev i alla fall ingen brakförlust à la Sven-Ingvars »Under ditt parasoll«.
Ola & Janglers hade helt enkelt klass; bra egna låtar och utsökta coverval av bland annat Jackie DeShannon- och Zombies-låtar.

»Ola & The Janglers, 1964-71!«. Betyg: 8.

* * * * *

Shanes; på väg att öppna norrlandsfönstret.

Come on baby
let me show you who I am…

Shanes var tidigt ute. Redan 1963 slog de till med »Gunfight Saloon«: Sedan dröjde det inte länge förrän de var tvungna att ta sig neråt stockholmstrakten.
I början dominerade Staffan Berggrens tuffa låtar, men när han hade fått sparken fick vi höra ett något poppigare och tyvärr också ofta ett alltför schlagerbetonat Shanes. I slutet blev det till och med en smula vedervärdigt med covers på »Save the Last Dance for Me« och »Cara Mia«.
Fast ett Shanes i toppform var stundtals smått lysande. »I Don’t Want Your Love«, »People Don’t Like Me« och »Chris Craft No. 9« kan avlyssnas med behållning; av såväl ung som gammal popdiggare.
Gruppens ersättare för Staffan Berggren, Kit Sundqvist, talar om tre sorters Shanes: ett instrumental-Shanes, ett rhythm’n’blues-Shanes och ett pop-Shanes. Det dröjde inte länge förrän Kit började skriva låtar och det har han nästan pressen att tacka för.
— Plötsligt stod det i tidningen att jag skrev låtar, och då var jag så illa tvungen att börja med det…
»Chris Craft No. 9« var nog den bästa, men har den inte lånat lite väl mycket från Herman’s Hermits »A Must to Avoid«?
— Det är du inte den förste som tycker, säger Kit Sundqvist något uppgivet, men det är faktiskt en ren tillfällighet.
Gruppen valde dessutom coverlåtar från vitt skilda håll. En av idolerna var faktiskt den i popsammanhang något malplacerade Mose Allison. Fast det fanns förstås gränser för hur djupt man fick sjunka när det gällde coverval.
— Att göra sådana coverlåtar som Hep Stars gjorde gick ju bara inte.
Det svaret beror säkert på alla popbandskrig som rådde under sextiotalet. I dag har han en annorlunda syn på saken.
— Hep Stars var nog Sveriges första riktiga punkband…

»Shanes, 1963-68!«. Betyg: 7.

* * * * *

Mascots; »anledningen till namnvalet var att vi inte kände oss så gräsligt tuffa«.

…if there were only
words enough to tell you

Mascots var en av de grupper som var först i startgroparna. Redan i juni 1964 testades gruppens singel »Yes I Know« till Tio i topp men hamnade bara på femtonde plats. Så småningom blev det i alla fall fem stycken Tio i topp-placeringar med »Words Enough to Tell You« som det verkliga mästerverket.
Det är nu 28 år sedan Mascots debuterade och när jag pumpar basisten Anders Forslund på fakta visar det sig att minnet har svikit. Han är inte ens säker på vem som kom på namnet.
— Jag tror åtminstone att det var min idé. Anledningen till namnvalet var att vi inte kände oss så gräsligt tuffa.
Denna återutgivning är nog den mest välkomna eftersom det tidigare inte har funnits något återutgivet med Mascots. Gruppens tjugotal originalsinglar och två LP-skivor tillhör dessutom dyrgriparna inom svensk sextiotalspop.
Singellåtarna »A Sad Boy«, »Nobody Crying« och »Since You Broke My Heart« har en sorts naiv charm som är väldigt svår att motstå. Fuzzorgierna i »I Want to Live« utgör dessutom ett av de mer kaotiska tillfällena i svensk pophistoria. Den är faktiskt före sin tid i många avseenden. Men Anders Forslund tycker inte att den är så märkvärdig.
— »I Want to Live« var väl något sorts försök att hänga på Who-soundet. Jag har aldrig gillat låten utan det var mest ett experiment. Just då tyckte vi att vårt material var lite för bussigt. Egentligen var vi en ganska intellektuell grupp och när vi gjorde något annorlunda blev det nästan lite väl teoretiskt.
— I slutet av vår karriär hade vi verkligen blivit bra. Vi repade stenhårt och var väl måna om att allt skulle sitta perfekt.
Mascots-samlingen känns ändå minst angelägen av de fem. Repertoaren är jämn, men här finns tyvärr ingen »Wedding«, »Love Was on Your Mind«, »Chris Craft No. 9« eller »Miss MacBaren«.
I dag håller Anders Forslund och Stefan Ringbom fortfarande på med musik; Gunnar Idering arbetar som teckningslärare medan Rolf »Boffe« Adolfsson är skådespelare på Dramaten.

»Mascots, 1964-68!«. Betyg: 6.