Han kommer inte ihåg vad hans nya skiva heter.
Och han har ingen förbannad aning om hur han kunnat göra tolv Europaturnéer med rockbandet Leiah utan att bli av med sitt 23-åriga liv på kuppen.
I maj försvinner David Lehnberg ut på en månadslång turné i USA för att promota plattan ”Labyrinths”.
Alla hoppas att han återvänder helskinnad — men ingen vågar ta ut något i förskott.

DET ÄR, AV FLERA anledningar, väldigt synd om David Lehnberg.
För det första har hela Gävle under dagen gått på knä för en närmast omänsklig kyla.
Dessutom bröt sångaren nyligen upp från sitt älskade skötebarn sedan många år: romantisk-naiva emobandet Leiah (dagens samtalsämne är att Gefle Dagblad haft de något komiska raderna ”Rockchock — Leiah lägger av” på löpsedeln). Till råga på allt plågas han av en envis och obarmhärtig bakfylla.
Och ynkligheten ska snart visa sig vara gränslös.
När vi rycker upp dörren till Filmstadens café är det så synd om David att folk nästan springer omkull varandra för att ge honom allt från cigaretter till närhet. Han tar emot bådadera utan att reagera nämnvärt.
Uppmärksamheten har tydligen blivit rutin.
— Det finns alltid någon anledning att ta hand om David. Jag tror han utstrålar någonting som gör att man bara måste bry sig om honom, säger flickvännen Therese.
— Vad fan ska det där betyda? utbrister David stött och tar sig mödosamt ur sin dubbelvikta bakfyllepose bredvid henne i soffan.
Ögonblicket senare behöver han hjälp med att avgöra vilket år han startade Ariel Kill Him.
— 1997 måste det ha varit, va?
— Nej, nej. 1999 var det, rättar kompisen Petter.
— Jaha. Ja, ja, konstaterar sångaren snopet.

ATT DEMENTERA hjälper inte. Det finns tydliga skäl till varför människor vill ta hand om David Lehnberg, och bakfyllan är bara en del av sanningen.
Ända sedan han som nybliven 18-åring slog sitt första ackord i Leiah har han fått det mesta serverat, det döljer han knappast.
— Jag sitter bara hemma och dricker folköl. Ibland ringer Micke på Kasual (Ariel Kill Hims skivbolag /Reds. anm.) och säger grejer som ”nu ska du ut på USA-turné” och då gör jag det. De fixar så jävla mycket åt mig.
David och så gott som äkta hälften Ralf Kuja-Halkola har aldrig gjort mer än tre spelningar på rad. I maj bryter de alltså trenden med besked. Under en månad ska duon Ariel Kill Him försöka att göra bort sig så lite som möjligt mellan de amerikanska kusterna. Med sig har de ”något band” i vilkas ”jättebuss” de ska sitta instuvade, enligt David.
Frågan är om ägarna till bolaget Kasual Recordings — som i vanlig ordning ligger bakom äventyret — vet vad de ger sig in på.
— Det känns overkligt. Och väldigt obehagligt, eftersom jag ska sjunga på engelska. Men jag vet att det finns folk som gillar musiken där, jag har några som brukar skriva till mig.
— Du ska ju vara jävligt glad om de släpper in dig i landet över huvud taget, skrattar Leiahs före detta basist Martin som anslutit sig till fikasällskapet.
— Nej, det är lugnt. Jag har varit hos polisen och kollat, och det stod ingenting någonstans. Skitkonstigt, säger sångaren allvarligt och genuint förvånat.

RUNT OMKRING honom byts sällskapet stegvis ut. Någon försvinner. Flera slår sig ner. Man roterar kring bordet, beställer in kaffe, äter en macka, läser en tidning.
Av någon anledning får jag känslan av att allt kretsar kring denna tovigt svarthåriga person.
Nämner någon en fest har David med all säkerhet varit fullast och gjort tokigast saker. Berättar någon annan ett minne från vilken som helst av alla kaotiska konserter i Europa har David råkat värst ut av alla. Pratar man om studioinspelningar pratar man därmed också om Davids benägenhet att med järnvilja dominera dessa totalt.
Denna strängt förvanskade världsbild verkar genomsyra allt David Lehnberg skapar. I Ariel Kill Him kommer det fram tydligare än någonsin förut. Kanske är det just hans skygglappade, smått egocentriska perspektiv, och faktumet att detta får allt större plats, som gör musiken så speciell — trots svengelskan, svajet på rösten och den hjälplöst naiva lyriken.
— Ariel har aldrig varit något annat än ett stort jävla experiment där jag kunnat göra precis vad jag vill. När vi startade gick Ralf en ljudteknikerutbildning och frågade om jag ville komma och lägga lite gitarr i studion. Sedan florerade inspelningen på internet, och till slut ringde Kasual upp och sa ”Hitta på ett bandnamn, vi ska spela in en fullängdare.” Fortfarande skriver jag oftast låtarna i studion. Och efter det finns inga ramar. En låt blir aldrig likadan live som på skiva.
Ni har startat ett nytt band efter Leiah. Vad behöver du mest — det eller Ariel Kill Him?
— Det blir väl Ariel, just för att det är så ärligt.

ÄRLIGHETEN OCH den ständigt närvarande leklustan och dagismentaliteten dominerar fortfarande i duon, så till den grad att David spelat in deras fjärde fullängdare ”Labyrinths” själv i replokalen. För att lära sig.
— Jag skulle ha väntat med att spela in skivan, nu kan jag mycket mer. Men den blev väl ganska bra.
Är du någonsin nöjd med något?
— Nej, aldrig. Första veckan kanske, men inte längre än så.
Som tur är finns det någon som tar hand om David även i Ariel Kill Him. Ralf Kuja-Halkola har inte bara fått agera mentor — en och annan välbehövlig arselspark har också delats ut. I all välmening, naturligtvis.
— Jo, det är sant, där har vi en till som tar hand om mig, tillstår David.

RALF KOMMER ATT ha att göra ett bra tag framöver.
Ariel Kill Him förblir ett förstahandsprioriterat sidoprojekt.
— Jag är lite orolig för USA-turnén. Det får inte gå för bra, då vet jag inte hur jag kommer att prioritera.
Men om det blir tvärt om? Om allt skulle gå åt helvete med musiken och du måste göra något annat?
— Det får inte bli så helt enkelt. Det finns inget annat än musik. Jag är nog väldigt naiv på det sättet.

ARIEL KILL HIM ÄR AKTUELLA MED ALBUMET ”LABYRINTHS”