Under fem år har hennes röst slipats mot betongen i gångtunneln. I dag är den vacker, stark och personlig. Omöjlig att gå förbi.
— Gatumusiken blev mitt sätt att bryta upp från en massa saker, att i dubbel bemärkelse hitta en egen röst, säger Anna Persson, som spelat sedan hon var 15.
I dag är hon 20 år. Hennes musicerande har enligt henne själv nu gått in i ett andra skede.
Då, när hon var femton, bodde Anna på Orust — en ö som återfinns på Svea Rikes västkust. Ö-stämningen upplevde hon som lite trång och inskränkt. Anna ville ut, bort, helt naturligt. Och musiken blev hennes sätt. Gitarr hade hon plinkat sedan ett par år tillbaka.
— En kompis peppade mig. Han hade spelat på Göteborgs gator en längre tid och tyckte att jag också skulle prova. Så jag började åka in till stan på helgerna. Under en period var jag borta från ön varje helg. Men det handlade aldrig om pengar — det behövde man ju inte då — utan att få komma hemifrån och träffa en massa spännande människor. Gatumusikanterna blev som en andra familj för mig. Och jag lärde mig mycket av att vara med folk som hade helt andra värderingar än de jag var van vid, berättar Anna.
— Sen fanns det en viss romantik runt gatumusiken som lockade en. Att få ta dagen som den kommer, vara fri. Men det där har jag väl vuxit ifrån nu. I början var det hela del i nån slags frigörelseprocess, som sagt.
— Och som gatumusiker är man inte heller alltid så fri, tillägger Anna.
Hon syftar på den sommar för ett par år sedan då hon försörjde sig på gatumusik. Fem dagar i veckan spelade hon på Göteborgs gator. Det blev som vilket kneg som helst.
— Men oftast är det bara så jävla kul! Tänk — i början var jag jämnt nervös och spände mig. Men det gick gradvis över, för alltid stannade någon och lyssnade, gav mig ett leende och ett par spänn — kanske när jag sjöng en egen låt. En sån kick det var! Att få uttrycka sig inför andra! Det handlar inte alls om att visa upp sig, utan få ge något som är ens eget.
— Visst kan man ta lätt på det här, men i längden håller det inte. Man måste veta vad man håller på med, säger Anna, som menar att hennes spelande är inne i något sorts andra skede.
Det har blivit mycket viktigt för henne att alltid stå för det hon är och vill vara, samt kunna ge uttryck för det i musiken. Därför väljer hon nuförtiden att sjunga låtar som berättar något om den värld vi lever i. Låtar som tar ställning. Hon spelar mer medvetet nu än tidigare, enligt henne själv.
— Det går utmärkt att vara politisk på gatan, även om vissa — av nån anledning oftast äldre — retar sig på sanningar. Ibland får jag höra att jag både ser ut och låter som nån slags drogböna på rymmen…
— Men bortsett från dessa undantag: jag tror att en gatumusikant alltid måste ha ett eller annat budskap, nåt kittlande. Det ska man ge en publik. Annars kan man lägga av. Det finns alldeles för många som lirar på rutinens brant.
Anna menar de som tycks vara nöjda med att surfa vidare på närmast uråldriga schlagervågor. Hon kallar dem förutsägbara tuggummipoppare. De säljer på sin lättköpthet, vilket enligt Anna är att prostituera sig.
— Bleka och dåliga kopior! Aldrig anar man nån människa bakom och aldrig nån egen tolkning av vare sig låtar eller livet. De håller sig till sina trygga schabloner. Man minns dom knappt efter man gått därifrån. Och ofta verkar det vara killar, vars enda grej är att spela på tjejerna i publiken. De smörar och har sig. Sånt får mig att må illa!
— En helt annan kategori musikanter är de som är skickliga i att hantera sina instrument; som verkligen går in för det. Sånt tycker jag om. Kombinationen teknisk skicklighet och ett starkt budskap vore ju idealisk. Men det är ju inte det lättaste. Du skulle hört mitt gitarrspel i början, säger Anna och hennes skratt indikerar att det skulle jag nog inte alls det!
Trots att Anna har närmare 40 låtar på repertoaren spelar hon inte ute så ofta som förr. Tiden räcker helt enkelt inte. Ett par olika orkestrar — allt från blås till folkrock — tar upp mycket av hennes liv.
— Att jag klarar av det här beror delvis på gatumusiken, som gett mig musikalisk rutin och inte minst en hållbar röst. Det sliter enormt på stämbanden att sjunga utomhus. Men jag har lärt mig massor i ”min” tunnel, som är det ställe där jag känner mig mest hemma.
— Och ögonkontakt — den får vi inte glömma! Den är mycket viktig har jag märkt. Får man någon att stanna upp ska man hålla i dom med blicken. Klarar man det är det ett bevis för att man står för nåt, att man berör. Och beröring är väl en form av kultur antar jag. Sånt ska finnas på gatorna. Det är fint.
Innan vi skiljs berättar Anna att hon lärt sig hata också, där i gångtunneln mellan centralen och Femmans Torg i Götet.
— ”House of The Rising Sun” — jag säger inte mer! Fy… Begär den aldrig av mig. Förresten har jag glömt den. Texten, ackorden — rubbet!
Lämna ett svar