Livet är hårt. Även för unga män på gränsen till framgång.
— Jag blir hellre popstjärna än lever på socialbidrag, säger Daniel Gilbert smått indignerad.
Precis som om alternativen för honom var ett Moment 22-liknande dilemma.

Broder Daniel verkar mest vara ett sätt för medlemmarna i bandet att undgå den vardagliga tristessen.
— Själv fattar jag inte varför folk tycker att vi är bra. Men det är väl så att antingen köper man det vi gör eller också spyr man på oss, säger Daniel och medmusikanterna nickar instämmande.
— Antagligen är vi årets mest äckelhypade band. Tillsammans med Nordman.
Broder Daniel har spelat ihop i sex år. Med en himla massa uppehåll, som Daniel uttrycker det.
Men det senaste året har det blivit mer kontinuerligt. Något de skyller på gensvaret.
— Folk vill se oss. Efterfrågan tvingar oss upp ur sofforna. Hade vi inte varit tvungna att spela hade jag nog hellre sett på TV, förklarar han.
Diskussionen kretsar mycket kring slöhet, på gränsen till likgiltighet inför det vardagliga, det vanliga.
— Det händer så jävla lite, det blir ett skönt upplyft på vardagen att spela musik om man som jag är oförmögen att skaffa flickvänner. Men jag är inte så mån om att förändra tillvaron för andra, musiken är mest för min egen skull, hävdar Daniel.
— Det där lät pretentiöst, skrockar Lars Malmros.
— I stället för att göra saker som man måste, tar man möjligheten att göra någonting av egen vilja. Då blir det en helt annan grej. Människor som gör det får en annan status. De blir inga offer för likgiltighet. Bara känslan av att få uttrycka sig konstnärligt och så…
— Jag tror att man mår bättre av det, menar Henrik Berggren, bandets alldeles specielle sångare som av någon outgrundlig anledning valt att komma för sent.
Han fiskar upp en plastpåse med mynt ur fickan, rättar till slipsen och beställer två koppar kaffe.
— Det viktigaste är att göra någonting, säger Daniel och de andra håller med.
— Människor har sex för att det är kul och mår bra av det. Man äter mycket och gott för att det är kul och man mår bra av det. Vi spelar musik för att vi tycker det är kul och mår bra av det.
Daniel spårar in i en värld av liknelser. Lars opponerar sig då Daniel påstår att de halkade in på musiken av misstag.
— Han gör det bara för pengarnas skull, flinar Lars.
— Henrik gör det bara för att slippa ångest, påstår Daniel och tillägger:
— Vi gör det av olika skäl. Och det är det som gör Broder Daniel starkt.
Förutom styrkan anser de själva att det mest positiva med Broder Daniel är att folk inte kan placera deras musik i något speciellt fack.
Att ingen kan jämföra dem med något annat band.
— Det är väldigt skönt och konstnärligt på nåt sätt. Ta Bob Hund till exempel, de låter som en skånsk Di Leva med en synnerligen kompetent poporkester till, anser Daniel.
Ett påstående som ger upphov till ett gemensamt hånflin. Rått men hjärtligt.
Hur låter Broder Daniel då?
— Inte som nånting. Vi är jävligt dåliga, påstår Henrik men ändrar sig omgående.
— Eller ganska dåliga. Vi har i alla fall mer idéer än musikalitet. Det är vår enkelhet som är genial. Men visst kan vi hålla takten och så.

Lör 24/9
Underground