Rocken är hipp igen. Bluesfarbröderna från 50-talet har blivit rumsrena. Skrikigt, kaxigt och röjigt ska det vara — och galjons-figurerna heter Jon Spencer Blues Explosion.

Peststämpeln är borta

OLIKA UTTRYCK HÖR OLIKA tid till. Det är inget att säga om. Gamla uttryck blir slitna, utan förnyelse stannar språket. Däremot kan ett gammalt uttryck komma tillbaka när tillräcklig tid har gått.
I popsvängen — framför allt popjournalistikens lilla vrå — har plötsligt rocken kommit tillbaka. Jaså, ni märkte inte att den var borta? Men faktum är att i början av detta årtionde var rock ett ord med peststämpel, i princip bara användbart som invektiv för något gammalt och mossigt. Det var under samma period som rocken påstods vara död.
Så är det inte längre. Tvärtom. När något är bra nu så ”rockar” det påfallande ofta. Kanske till och med ”rockar hårt”. Det är ett språkbruk som hade varit omöjligt för fem år sedan, åtminstone i de kretsar som är uppmärksamma på sådana här tendenser.
Motsvarigheten i slutet av 80-talet och några år framåt var pop. Det mesta som var bra och nutida i musikväg påstods vara pop, i själen om inte annat. Att tidningen Pop heter som den gör är ett exempel på det. I dag är dock Pop en tidning i vars spalter det rockar ideligen.

BEGREPPET HAR DESSUTOM fått en utvidgad betydelse. Om ett typiskt rockband påstås rocka, då är det ett ganska milt beröm. Lite som att en snickare snickrar. Om en technogrupp påstås rocka, då är det starkare. Då har rocka blivit ett rent värdeomdöme, befriat från sin neutrala, beskrivande funktion.
Själv fick jag i somras höra att en tidningsartikel jag skrivit rockade. Det tycker jag nog är att ta i. Men onekligen ett tecken på samma sak.
Nämligen att rock i dag är ett positivt laddat begrepp, också utanför den typiska, traditionella rockpubliken. Detta går givetvis hand i hand med diverse musikaliska tendenser, såsom att traditionellt rockande Rocket from the Crypt blev årets hype på Hultsfredsfestivalen, att Jon Spencer Blues Explosion blev motsvarande på Lollipopfestivalen och att två av årets mest uppskrivna svenska debutskivor kommit från två så traditionella rockband som The Hellacopters och The Soundtrack of Our Lives.
Frågan är bara: Rockar de lika hårt som The Prodigy?

Svenska nyrockare som ligger helt rätt i tiden

The Soundtrack of Our Lives


Sexmannaband från Göteborg. Halva styrkan var tidigare med i Union Carbide Productions, gruppen som fram till nu har varit Sveriges främsta ambassadörer för traditionellt stökig rock med rötterna i de gamla Detroitbanden The Stooges och MC5. Minialbumet från i våras har dock fler dimensioner än UCP någonsin hittade. Fullängdsdebuten kommer om nästa vecka.

The Hellacopters


Stockholmskt hobbyband för Nicke från Entombed och Dregen från Backyard Babies, som raskt fått minst lika mycket uppmärksamhet som de ordinarie banden. Debutalbumet ”Supershitty to the Max!” släpptes i somras och lever mer än väl upp till sin titel, med en traditionell garagerock av ungefärlig Nomads-typ, bara ännu snabbare och slamrigare. Har just avslutat en turné med The Nomads och The Dictators.

Mother Superior


Uppsalagrupp som upphöjts till Gud i Expressen. Fortsätter från där Union Carbide Productions lämnade av, fast med ett större inslag av hårdrock. I synnerhet den nyretro-variant som Kyuss och Monster Magnet står för. Debutalbumet ”The Mothership Has Landed” kom för två månader sedan och inleds — helt seriöst och mycket typiskt — av en låt vid namn ”Yeah Baby”

Cry


Veteranerna i sammanhanget. Debutsingeln spelades in redan 1990. Producent var Ebbot från Union Carbide Productions, som nu sjunger i The Soundtrack of Our Lives. Andra albumet från detta Göteborgsband kom i augusti och bar den talande titeln ”Kamikaze Rock’n’Roll”. Också här ekar The Stooges och MC5, dock varvade med oväntade countryinfluenser.

Mazarine Street


Gruppnamnet för tankarna till den sorts snällpop som går bra i Japan, men detta Stockholmsband anger Jon Spencer, Otis Redding och The Stooges som sina influenser. De senare är mest hörbara på debut-albumet ”The Beast of…” från i våras. Förre Blondie-medlemmen Nigel Harrison påstås ha flugit till Sverige enbart för en Mazarine Street-spelnings skull.

Silverbullet


Minstingarna i skaran. Bildades i Göteborg våren 1995, demokassetter är allt som producerats än så länge. En första skiva är tänkt att börja spelas in denna helg. Men ryktet är redan omfattande, bland annat genom en rad festivalspelningar i somras. Musikaliskt handlar det om hög sjögång i gammal god Union Carbide-anda, med en extra dragning åt MC5 och The Doors.

Nymphet Noodlers


Karlstadsband som gav ut sin första, Ebbot-producerade singel ungefär samtidigt som Union Carbide Productions lade ner verksamheten 1993. Lyckades där låta nästan exakt som UCP. Det hittills enda fullängdsalbumet från året efter gick vidare genom att bland annat undersöka UCP:s (och MC5:s) intresse för frihetlig jazz. Finns fortfarande, men profilen är låg för tillfället.