Lunchroom Manners spelar skramligt, spretigt, men med kraft

Skramlig och spretig pop. För det står Lunchroom Manners som uppträder på rockklubben Magasinet på lördag.
I februari nästa år spelar bandet in sin andra platta, en CD den här gången, med Jörgen Cremonese som producent.
— Vi spelar alltid eget material, har aldrig känt behov av att göra andras låtar. Den nya plattan innebär förhoppningsvis en musikalisk utveckling, säger bandets trummis Sven-Eric Nilsson.
Att få gitarristen i neopsykedeliska Whipped Cream som producent igen betyder mycket.
— Vissa grejer i hans instrumentarrangemang och mixning på den första plattan Everything (kom som maxisingel i vinyl med fyra låtar) var lysande.

VÅGAR

— Vi vill ha en producent som är lite annorlunda, mer engelsk, vågar släppa fram mer gitarr, vågar ha rundgång som sticker lite, obearbetade råa grejer, som inte tonas ner, säger Sven-Eric Nilsson.
— Någon som vågar ta steget, inte en tekniker som tonar ner allt.
Den andra plattan görs på samma skivbolag (independentbolaget Ceilidh i Norrköping) men i en annan studio, i Henryk Lipps (halva Blue for Two) Music-A-Matic på Tredje Långgatan, som används av Whipped Cream, Sator, Union Carbide och Sator.

VÄLUPPFOSTRADE?

Trots namnet är Lunch Room Manners inte speciellt väluppfostrade.
— Det är en falsk och intressant image. Vi är 26-28 år, man blir rätt ”väluppfostrad” i den åldern, säger Sven-Eric Nilsson, som inte burit slips sedan han poserade för releasebilden till den första plattan.
Namnet kommer från en amerikansk utbildningsfilm på 1950-talet som handlade om hur barn ska uppträda i matsalen hemma hos familjen.
— Den präktiga stilen. Det är den enda betydelse det har. Så gillar vi mat också, påstår Sven-Eric Nilsson.
Men musiken är inte alls präktig.

TAGGIG POP

— Det är slamrig taggig pop, gitarrdominerad popmusik med melodier. Mycket refränger, vers och stick, klassiskt uppbyggda poplåtar. Inte så många avancerade arrangemang, förklarar Sven-Eric Nilsson.
Rötterna är popens härstamning. Lunchroom Manners hamnar inom begreppet independence pop, som blivit stort i England.
— Från början stod det för ett oberoende, ett alternativ till kommersiell musik, i dag för någon slags kraft. Band vi gillar är Soap Dragons, Ride, My Bloody Valentine.

GLADARE

När bandet startade 1988, med delvis annan besättning, var det en reaktion mot svartsynt ledsam depp-rock, som dominerade stan.
— Vi ville göra något kul, en gladare stil. Började spela poplåtar, alltid egna låtar.
Gitarristerna Lars Erik Holmquist, huvudsångare, och Hans Johansson skriver låtarna. Basist är Andreas Roth, som går på Valands konsthögskola.
Under tre års tillvaro har Lunchroom Manners bara haft drygt 20 spelningar.
— Det är ett hårt och tråkigt jobb att söka spelningar.

SYMPATI

Bandet sjunger alltid på engelska. De fyra låtarna från första platan var Everything’s Coming Together, Sunny Sunday Afternoon, Real Life och Pete Best. Den senare handlar om The Beatles förste gitarrist som fick sparken (och ersattes av Ringo Starr).
— Vi känner sympati för honom, nu jobbar han visst på arbetsförmedlingen i Liverpool. Låten är en sorgeklagan till honom, en snabb och rolig låt, avslutar Sven-Eric Nilsson.
På Magasinet på lördag spelar Lunchroom Manners tillsammans med Sonic Surf City, ett annat Ceilidh-band från Norrköping, som spelar surf-pop och rock’n’roll.