Underfundig nonchalans

Johan Kinde
Valona
(Wea)
++++

Det är långt mellan den Johan Kinde som i Lustans Lakejer med blasé röst sjöng jag-har-sett-och-hört-och-vet-allting — redan som 17-18-åring — och dagens Johan Kinde. I dag sjunger han underfundiga texter om både tiden som ungkarl och som nyförälskad (låtar skrivna direkt till flickvännen Marie Fredriksson).
Men det är framför allt musikaliskt som det har hänt saker.
Han skriver melodislingor som fastnar direkt och på den andra solo-LP:n har de klätts i arrangemang som både låter mycket nutid och mycket 70-tal och Barry White (för er som inte minns är han en disco-stjärna som hånades då, men närmast är geniförklarad i dag, i efterhand). Kinde sjunger fortfarande med en slängigt nonchalant röst och det fungerar oftast, utom när han går ned i det allra lägsta basregistret; då blir det ibland svårt att höra vad han sjunger.
”Ingen ängel” och ”Telefonsvarare” är de två spår som står ut mest och är de mest självklara singeluppföljarna till titellåten.
Kinde bryter ingen ny musikalisk mark, har kanske ingen riktigt ”egen profil”, det han gör är inte originellt på samma sätt som t ex Martin Rössel.
Men i sin musikgenre är Kindes platta, i likhet med t ex Titiyos, en skiva som håller väl för jämförelser med internationell musik i samma stil.