ACE OF BASE
Da capo
(Edel/Playground)
1/5

Ledsen, Joker.
ABBA-effekten dröjer.
Och såna som jag fortsätter att disrespecta alla mästerverk du — 90-talets missförstådda svar på Benny Andersson — värker ur dig.
Vissa av alla bittra uttalanden den robuste Ace of Base-hövdingen gjort om de uteblivna hyllningarna i hemlandet tyder faktiskt på att han ser likhetstecken mellan sin lilla kvartett och Abba.
Stackars människan tror alltså att Ace of Base med tiden kommer att förunnas en upprättelse liknande den ABBA fick när de insnöade proggarnas grepp om den svenska kritiken släppte nån gång i åttiotalets början.
Kanske sitter han rent av där under grisfesterna på Mallorca och drömmer om framtida jubileumsshower på Globen. Tommy Körberg sjunger en diafragma-maffig ”The sign”, Peter Jöback hulkar sig igenom en känslig ”All that she wants”…
Men… ja, snälla nån. Hur förklarar man nu detta utan att bli alldeles oanständigt elak och grym?
Så här är det, Joker:
Abba fick skit av dubiösa politiska skäl; det satt en massa skäggiga maoister på redaktionerna och bestämde att popmusik med så kommersiella förtecken omöjligen kunde besitta några som helst kvaliteter.
Ace of Base har fått skit enligt den gamla principen att skit ska skit ha.
Jo, så är det. Att man är svensk och säljer miljoner av en trallvänlig pop-dänga innebär inte — inte, Joker! — att man automatiskt kan jämställas med ett av de största popband som funnits.
Skillnaden i det här fallet är lika stor som den mellan Partille och Manhattan.
ABBA var utrustat med två kompositörer som skrev tidlösa melodier, ABBA hade sångerskor som inte bara sjöng fantastiskt utan älskade att göra det, ABBA utvecklades i takt med sin samtid, ABBA svängde och ABBA spelade framförallt aldrig in album som ”Da capo”.
Den är själva kontrasten till beskrivningen ovan.
Den svänger inte. Den är otidsenlig. Sångerna framförs av vokalister som inte sjunger särskilt bra och verkar ha genuint tråkigt medan de gör det. Melodierna är platta och färglösa, uppenbart komponerade av figurer utan fingertoppskänsla.
Särskilt alarmerande känns den genuint omoderna förpackningen. Göteborgarna gör vad de kan för att återskapa sitt gamla framgångsrika sound, men mot det soundet har tiden varit obarmhärtig och nu sitter de där med något som bara låter passé.
I Sverige fortsätter de säkert att sälja på gamla meriter, men resten av världen?
Glöm den.
Ace of Base är slut.