En sammanfattning av de senaste årens händelser inom jazzen i Sverige, Danmark, Norge och Finland

Den 25 november 1959 försvarade ecklesiastikministern Edenman i riksdagens andra kammare att man använt jazzmusik vid morgonsamlingen i ett Malmöläroverk. Det var en bagatell som då diskuterades, men man bör inte underskatta det faktum att jazzen för en gångs (den första?) skull togs på allvar i officiella sammanhang. Vad har hänt sedan dess? Vad är värt att minnas vid ett försök till sammanfattning?
Den avgörande förändring mot vars bakgrund man måste se flertalet motgångar och nya initiativ under de senaste åren gäller publiken och dess sammansättning. När »jazzens kris» diskuterades för snart två år sen (artiklar i Jazz Times nr 4 1961, OJ februari, mars 1962, Fönstret nr 1 1962, Estrad juni 1962) var kärnfrågan orsakerna till och följderna av denna förändring. Tyvärr finns det inte mycket mera att säga idag om det problemet än vad som kom fram då, även om följderna av »jazzkrisen» kanske blivit något tydligare. Det verkar obestridligt att den svenska jazzpublikens minskning inte bara inneburit en förändring i kvantitet utan också i kvalitet; publiken har inte bara blivit mindre utan också stabilare, mer medveten, mer aktiv. Publikförändringen är en sida av att jazzen är på väg att inlemmas i vårt lands musik- och kulturliv, och publiken kommer med tiden att bli en trogen elitpublik. Att den utvecklingen ingalunda är enbart av godo har många arbetslösa jazzmusiker fått erfara. Men personligen tror jag att den i det långa loppet är nödvändig. Inte så att jazzen — eller alla slag av jazz (ty just här visar det sig konkret att musikformen idag inte är en utan en mångfald) — skall behöva bli någon specialistangelägenhet. Men man måste se det faktum i ögonen att jazzens »breda» underlag inte längre är stadigt utan sviktande och opålitligt. Idag är musikformen så pass vuxen, att den utan större risk kan ta stöd på fastare mark, i det kulturliv som successivt stärkts av samhälleliga stödåtgärder. Men liksom en annan relativt ung konstart som arbetat med likartade svårigheter, filmen, är jazzmusiken så vittfamnande att den kan och — det är vi många om att hävda — bör inrymma både populära och exklusiva riktningar.
Om resonemanget kring följderna av »jazzens kris» är lösligt och bygger på en del osäkra antaganden, så kan frågan om publikminskningens orsaker enbart bli lösa spekulationer. Det finns nämligen idag nästan ingenting som kan säga oss säkert att orsakerna varit den stora pop-industrins tillväxt, Sveriges Radios snabba uppslutning kring denna industris idealbildning, en dålig musikpedagogik i skolorna, att de nyaste jazzformerna inte har någon vanlig dansmusik-funktion, att de stilar som har den funktionen har stagnerat och fått vika för pop-musiken — eller om det finns helt andra orsaker. Det är ofruktbart att spekulera kring dessa frågor så länge det inte finns några undersökningar om hur jazzpubliken ser ut och vad den har för vanor. Först på sista tiden har man här i Sverige börjat intressera sig för sådana kartläggningar, vilket OJ:s läsare har sett exempel på i sociologen Göran Nylöfs artiklar.
När vi inte kan förklara orsakerna till att jazzens situation förändrats får vi koncentrera intresset på vad som hänt. Först kan man helt kort nämna en rad prestigevinster, som inte har så stor direkt betydelse för jazzens förändrade villkor, men som säkert haft och kommer att få det indirekt. Där finns sådana saker som en förbättrad jazzbevakning såväl i några stockholmstidningar som i delar av landsortspressen, jazzklubbarnas framgångsrika juridiska kamp mot nöjesskattediskriminering, jazzmusikens användning i teater och balett (om också med växlande framgång) och jazzen som propagandamedel på folkbiblioteken.
Aktionerna för att de svenska jazzmusikerna skall komma i åtnjutande av stipendier på samma sätt som andra konstnärer har väl också delvis varit inriktade på att vinna prestige och publicitet. Det gäller framför allt SJR:s stipendieverksamhet, som dock ändå lett till några tusenkronorsutdelningar, och mer pengar finns. De stora statliga konstnärsstipendierna och olika kommunala fonder ger naturligtvis ekonomiska resultat av helt annan omfattning och även där har jazzmusikernas och -kompositörernas intressen börjat tillgodoses. Men det har visat sig att utan aktioner på varje enskild punkt riskerar jazzfolket att bli bortglömt, och i synnerhet på det kommunala planet återstår mycket att göra.
Stipendier är i och för sig nyttiga och angelägna, men de kan aldrig bli någon ersättning för arbetstillfällen. Vad har skett som kan väga upp den minskning av arbetstillfällen som — på grund av musikernas målsättning eller publikens förändring — började uppstå på slutet av femtiotalet? Framför allt bör vi nämna de längre utlandsturnéerna (som ibland nästan blivit frivillig emigration) och tillkomsten av de första svenska jazzrestaurangerna. Här tycks man ha funnit en form som tillfredställer den mindre men stabilare publik jazzen antagligen har att räkna med nu och i framtiden. Problemet är bara att få den att tillfredsställa även de svenska musikerna, för restaurangerna anlitar självklart också utländska musiker — däri ligger också en stor del av deras berättigande. Att den i vårt land nya formen för att spela och uppleva jazz kommit för att stanna, finns det åtskilliga tecken på (se OJ:s ledare juni 1962 och oktober 1963). Det är nog typiskt att Stockholms andra jazzrestaurang startade ungefär samtidigt som de sista midnattskonserterna på Nalen ägde rum. Vid sidan om de propra och förhållandevis dyra jazzrestaurangerna finns så de informella, rökiga och svettiga källarlokalerna (i Stockholm ligger de i Gamla stan — se OJ:s oktobernummer i år — men de finns också i andra städer). Bortsett från de vanligtvis bedrövliga ekonomiska villkoren för musikerna finns det ingen anledning att önska bort dessa jamlokaler, där stämningen är omedelbarare än den någonsin kan bli på restaurangerna och i konsertsalarna.
Anledningen till att konsertorganisationen Emanon startades var inte att de andra formerna för möte mellan musiker och lyssnare skulle vara dåliga, utan helt enkelt att inga kommersiella instanser vågade satsa på konserter med kompromisslös svensk jazz. Framgångarna för Emanon visar att arbetsformen är fruktbar, och det är speciellt glädjande eftersom det antagligen är första gången ett mer betydande initiativ tagits från musikernas sida. Då Musikerförbundet, den fackliga organisation som jazzmusikerna borde tillhöra, inte tycks intressera sig det bittersta för den konstnärliga jazzens problem utan förefaller tro att jazzmusikernas situation idag är den samma som för tjugo år sedan, finns det en oerhörd mängd uppgifter som väntar på Emanon. Förutom att skapa fler arbetstillfällen för sina medlemmar — vilket var den första målsättningen vid starten — kan Emanon utvecklas till en viktig rådgivande instans eftersom den är den enda sammanslutning som företräder svenska jazzmusikers intressen. (SJR har tidigare försökt göra det några gånger, men dess huvuduppgift är ju att företräda sina medlemmars intresse.) Vidare väntar stora jazzpedagogiska uppgifter på sin lösning — ett problem som vi skall behandla utförligare i nästa nummer med anledning av ett runda-bordssamtal som anordnats av ABF:s tidskrift Fönstret.
Den direkta anledningen till debatten om »jazzens kris» var som någon kanske minns ett radioprogram, i sin tur föranlett av en tidningsartikel om de dåliga försäljningssiffrorna för svenska jazzskivor. Sedan dess har en rad privata initiativ utan kommersiell målsättning tagits för att förbättra läget (Bromma Jazz, Jazz Records, Pirate m. fl.). Trots detta har två av de främsta yngre svenska jazzmusikerna Bernt Rosengren och Eje Thelin, gjort sina enda representativa skivor i Polen och många betydande namn finns inte alls företrädda på skiva. Ja, sådan var situationen tills helt nyligen, då Eje Thelins LP »So Far» publicerades som första (andra — om man räknar Nils Lindbergs »Trisection») numret i den serie med ny svensk jazz som Skandinaviska Grammophon AB startat. Det anmärkningsvärda och verkligt glädjande i saken är att skivbolaget liksom bokförlagen med sina lyrikböcker inte utgår från någon vinstkalkyl utan från en känsla av ansvar för den konstnärliga musiken. Vilket bolag blir först att följa EMI:s exempel?
Frågan om produktionen av jazzskivor leder rakt in bland de förhoppningar vi kan hysa för framtiden och vilka krav från jazzens sida som är mest angelägna. När det nu ser ut som om en bredare svensk skivproduktion skulle vara att vänta, är det hög tid att musikerna, understödda av skivköpare, försäljare och producenter, går till aktion mot den ökända s. k. lyxskatten på grammofonskivor. En annan och ur vissa synpunkter ännu viktigare fråga som alla jazzens företrädare bör ägna intresse är den statliga s. k. rikskonsertverksamheten (se OJ:s ledare mars 1963), som om ett par år kommer att sprida turnéer med musik av alla slag över landet. Jazzen i skolan är ytterligare ett stort fält, som kräver friska, okonventionella insatser från jazzmusikernas och jazzvännernas sida. Här rör det sig om så väsentliga ting som återväxten bland publik och utövare.
Och så kan vi fortsätta att resonera, hoppas och drömma om bättre villkor för den svenska jazzmusiken och dess utövare. Men plötsligt kanske någon slås av tanken: varför är detta så väsentligt, är den svenska jazzen så angelägen? Naturligtvis har vi alla blicken riktad mot den amerikanska jazzen, och det har i Europa förekommit åtskilligt orättvist klankande på publiken för att den inte intresserat sig för den inhemska produkten — när den egentligen bara utgjorts av själlösa kopior utan egen profil. Ska ett intresse för en konstgren väckas måste det först ske genom att konstnärerna visar publiken ett eget ansikte; och ett sådant har länge saknats hos de europeiska jazzmusikerna. Det är till stor del en fråga om musikernas självförtroende, och på den punkten kan man märka en betydande utveckling i vårt land de senaste åren. Den svenska jazzen har allt klarare visat ett ansikte.