Den tjugosexårige basisten och kompositören Curt Lindgren kallar sin kvartett med Christer Boustedt (altsax), Bertil Lövgren (trumpet) och Jan Carlsson (trummor) »Jazzverkstad». Även om namnet tillkom mer av en slump till en radiosändning förra året, anger det på ett klart men försynt sätt ett informellt och odogmatiskt grepp, en öppenhet för alla möjliga uttryckssätt som är gruppens särmärke. Inte så att Curt Lindgren skulle vara någon fanatisk bildstormare som endast har oavbrutet vidgad »frihet» som målsättning. Han har en stark känsla för traditionen.
— Jag vill fortsätta arbeta inom jazzmusikens egen tradition. Man kan inte bara plötsligt hoppa av den — utveckling är inte något som kan gå plötsligt, det måste växa fram. Den fria improvisationen får inte bli någon tillflyktsort för musikerna, något som är lättare än andra former. Visserligen kan det komma en naturbegåvning för vilken det fria spelsättet är rätt från början, men det händer än så länge kanske bara en gång på miljonen.
— Varje form ger viktiga erfarenheter. Som t. ex. att spela med Coleman Hawkins eller Don Byas — upplever jag någon begränsning i deras former, så är det min egen begränsning. Det är fruktbart att gå tillbaka i jazzens egen tradition; själv har jag spelat i alla möjliga sammanhang, både dixieland och med Don Ellis, med Cecil Taylor, med swingmusiker — och med min Jazzverkstad.
Curt Lindgrens synpunkter påminner en hel del om vad den unge amerikanske basisten Steve Swallow säger i en intervju i Down Beat den 10 oktober, Swallow, som vi känner från t. ex. George Russells och Jimmy Giuffres experimentella grupper, framhåller att han mycket gärna spelar med dixieland- och swing-musiker som Jimmy McPartland, Bud Freeman och Al Cohn. F. ö. kan man finna en helt annan beröringspunkt mellan Lindgren och hans amerikanske kollega, och det är beträffande instrumentbehandlingen. Den mest uppmärksammade jazzbasist som framträtt i USA på senare år är ju Scott LaFaro, som i synnerhet i Bill Evans trio utvecklade en oerhört lättflytande stil med en frasering som ibland nästan kan kallas »pianistisk». LaFaros spelsätt — som bygger på en renodling av en sida i Charlie Mingus virtuosa, ibland gitarr-aktiga teknik — har haft betydelse för åtskilliga andra yngre basister, t. ex. Gary Peacock och här i landet Gösta Välivaara. Steve Swallow säger i Down Beat-intervjun att han försökte följa Gary Peacock men insåg att hans möjligheter låg på andra plan: »Jag är mycket tacksam att det finns viktiga skillnader mellan mig och Gary». Liksom Swallow har Curt Lindgren valt att använda en mer traditionellt »basistisk» frasering.
— En basist kan välja att ha strängarna antingen högt eller lågt över greppbrädan (genom olika höjd på stallet).Har man dem lågt får man en mycket friare vänsterhand och även högerhanden kan bli snabbare. Men man får en tunnare ton med färre övertoner; karikerat kan man säga att det blir bara strängen inte hela basen som avger tonen. Det andra sättet, med strängarna högt, ger högre ton och bättre kraft i en ensemble, och för mig personligen är detta ett mer tillfredsställande sätt. Så kan man ju säga att det finns ett tredje sätt, som är det bästa och som jag strävar mot: att träna upp snabbheten med strängarna högre. Dessutom bör hänsyn alltid tas till instrumentet. Vad som är bra att göra med en bas kan vara sämre för en annan.

Jag nämnde den odogmatiska attityden i Curt Lindgrens och Jazzverkstans musik. Gruppens smidighet och ledarens mångsidighet gör att man kan möta gruppen så att säga i olika lägen olika kvällar; karaktären hos musiken kan växla förbluffande mycket. Det gör att Curt Lindgrens Jazzverkstad är mycket olik t. ex. Eje Thelins eller Bernt Rosengrens kvintetter, men det innebär inte att gruppen skulle saknar egen profil; den ligger just i de möjliga växlingarna (samt naturligtvis i de fyra musikernas personligheter). När Jazzverkstan senast framträdde (Gyllene Cirkeln 16/10-17/10) formade sig de två kvällarna rätt olika. Första kvällen gjorde man enligt uppgift både vanliga instrumentalnummer och några mer happenings-artade saker. Andra kvällen, som jag bevittnade, började med »Curt’s Blues», en bop-klassiker och ännu en blues. Kompet arbetade här rätt konventionellt, med både Lindgren och Carlsson spelande den jämna grundrytmen; Christer Boustedt spelade härlig känslomättad blues och Bertil Lövgren imponerade med sitt klara, mer intellektuella spel i »Be-Bop». Här kom f. ö. både svagheten och styrkan i de två blåsarnas ganska skilda — och i gruppen varandra kompletterande — spelsätt fram: den emotionelle musikern talar mer direkt till lyssnaren men riskerar att fastna i stereotypa uttryck; den intellektuelle undgår det sistnämnda på bekostnad av omedelbarheten. (Därmed givetvis inte sagt att Christer Boustedt skulle spela planlöst eller att Bertil Lövgrens spel skulle vara kyligt och sakna djärv satsning! — de flesta beskrivningstermer som kritikern använder sig av är ju så oerhört grova.)
Jan Carlsson visade i ett följande nummer, Lindgrens »Helsinki», hur rika spänningar man kan uppnå bara genom att variera högerhandens konventionella rytmmarkering på cymbalen — och genom att pausera. Sedan tiden med Lars Werners kvartett i teaterpjäsen »Connection» har Carlsson gått snabbt och stadigt framåt såväl i swinghänseende som beträffande nyansering och utnyttjande av trummornas klangrikedom.
»Loveology» — ett beställningsstycke för Sveriges Radio, framfört första gången tidigt i somras med Jazzverkstan utökad med ännu en trumslagare, Rupert Clemendore — är en av Curt Lindgrens nya längre kompositioner. På Cirkeln spelades stycket på kvartett men i det avsnitt där en andra trumslagare kom till användning tog man nu i stället handklappningar etc. »Loveology» är skriven i tre avdelningar plus koda men spelas i ett sammanhang, och grundtempot är egentligen konstant men med växlande taktarter och tidsvärden. De improviserade avsnitten, som vid varje framförande fått allt större utrymme mellan de tre avsnittens skrivna teman, har som undarlag i första hand en tonserie med vissa intervall som presenteras i styckets början och sedan återkommer i spegelvänt och omvänt skick. Genom användande av en sådan serie anser sig Lindgren ha det nödvändiga sammanhållande elementet i stycket för att inte improvisationen skall bli formlös. Och trots att han bl. a. just i »Loveology» skapat teman av verklig lyskraft, så är ändå för mig det roligaste med Lindgrens musik att den sporrar improvisatörerna och får dem att gå utanför sina upptrampade stigar. Därför får man innerligt hoppas att Curt Lindgren och hans Jazzverkstad får flera tillfällen att arbeta i frihet och inför en intresserad publik.