NÄR NI LÄSER DET HÄR har ni sedan länge missat Kissing Mirrors debutspelning. Själv befann jag mig på en helt annan kontinent den kvällen men hade förmånen att få medverka på deras generalrepetition som ägde rum någon vecka tidigare.
Med i lokalen förutom själva bandet fanns även en man vid namn Per Johansson. Denna sedan länge drivande kraft inom Sveriges indiescen fann för lite drygt ett år sedan en lösning på hur han själv skulle kunna få medverka i en poporkester utan att behöva ha den allra minsta tillstymmelse till musikalisk talang. Han skrapade helt enkelt ihop resterna av det kompband han tidigare varit med och satt ihop till sin gamla idol Bid från Monochrome Set och Scarlett’s Well inför några Sverigespelningar och dubbade sig själv till deras nya ledare och beskyddare. Hans ansvarsområde, dikterade han, skulle omfatta allt förutom det som berörde just själva musiken, det vill säga allt från text-författande och formgivning av affischer och skivomslag till att sköta allehanda byråkrati och kontakt utåt. De åtta personerna som utgjorde musikerna i bandet kröp snällt in under hans vinge och de har alla verkat i samförstånd och symbios sedan dess.

Precis innan Kissing Mirrors skulle till att inleda sitt tänkta set där i replokalen höll Per menande fram en rund liten dosa mot mig. Jag kunde inget annat än acceptera dess innehåll, min fastande mage till trots, vilket resulterade i att diskanten av de toner som snart ljöd i rummet tycktes snurra runt mitt huvud som en bisvärm, harmonierna ville borra sig rätt in i min lätt kallsvettiga hud och det sista ackordets klang efterlämnade en förvirrad känsla av undertryckt äckel och illamående. På samma gång var jag uppfylld av den euforiska känsla man får när man insett att man just hört sitt nya favoritband för första gången. Jag kan inte låta bli att misstänka att det hela var flera noggrant uttänkta led i en plan undertecknad Per Johansson.

Nå Per, var det ett medvetet drag att manipulera mitt första intryck av Kissing Mirrors?
— Jag är ledsen, men den typen av information är hemligstämplad och tillgång ges endast till medlemmarna i bandet. Regler är regler!
Oh well. Du verkar ha en kristallklar vision om vilken approach ditt band ska ha, ibland lite på gränsen av vad som är accepterat bland gemene man. Lite som en indievärldens motsvarighet till Ivan Shapovalov kanske? Du skriver texterna och till och med mellansnacket. Hur mycket fascist är du?
— Ah, Ivan Shapovalov! En av mina hjältar! Att tjejerna i Tatu sparkade honom och lade fejklesbianismen åt sidan är kulturskymning på hög nivå, även om jag måste erkänna att deras comeback-singel är ganska bra. Men jag menar, en gång i tiden var Tatu ett av musikvärldens mest sublimt spekulativa projekt. Idag är de bara en helt vanlig popduo. Synd.
— Men om jag är bandets fascist så är jag nog en ganska snäll sådan, kanske fascisternas motsvarighet till den upplyste despoten, haha. Dock vill jag vara den som formar det estetiska universum som musiken befinner sig i. En värld med stiletter som blänker i mörka gränder, späda och eleganta händer som förgiftar drinkar innan de serveras, där Marie Antoinette uttalar en fruktansvärd förbannelse över pöbeln innan hennes porslinshy punkteras av giljotinens klinga… Dessa bitar vill jag ha kontroll över, och jag tror och hoppas att mina kumpaner anser att jag sköter den biten helt okej. De har inte sagt något i alla fall!
— Mitt veto har jag bara behövt använda en gång, när folk var veliga och inte kunde bestämma sig om de gillade mitt namnförslag eller inte. Själv var jag övertygad om att Kissing Mirrors var perfekt för vårt lilla projekt, och så fick det bli.
Vad handlar dina låtar om? Hur får du alla idéer?
— Döden är närvarande i snudd på varje text jag skrivit hittills antar jag. Andra ämnen som dyker upp titt som tätt är sunda och osunda sexuella böjelser, dunkla mysterier, skönhet, romantiserande över svunna tider, och annat som kan tänkas fascinera mig för tillfället. Just nu filar jag på texter som behandlar ämnena människooffer, voyeurism och gravar. Jag hoppas bara att det finns några sympatiskt rubbade individer därute som uppskattar dylika ämnen i poptexter lika mycket som jag. Oh what the hell, jag roar mig själv i alla fall.
— Var idéerna kommer ifrån har jag lite svårare att svara på, det är väl 30 år av intryck som gör sig hörda på något sätt antar jag. Vissa viktiga hörnstenar är dock ekivoka 20-talsillustrationer, europeisk art- och genrefilm, religiös konst, twee-estetik, modefotografier, och intimt episka konspirationsromaner. Särskilt inspirerad av andra textförfattare tror jag inte att jag är, inte medvetet i alla fall, men jag gillar Michael Grace Jr från världens bästa band, My Favorite, och Steve Harris från Iron Maiden väldigt mycket.
— En gång när jag var väldigt ung, cirka sju-åtta år kanske, läste jag en serietidning som innehöll en scen där två lättklädda, vackra kvinnor kämpade till döds med knivar i en sjö. Detta gav mig sådana underliga, märkliga känslor att jag gömde tidningen bakom bokhyllan och aldrig vågade plocka fram den igen. Huruvida detta kan ha varit startpunkten för de intressen jag utvecklade senare i livet har jag ingen aning om, jag är inte särskilt intresserad av att analysera mig själv på det sättet, men jag blir både rörd och road när jag tänker tillbaka på den incidenten.
Men varför ta reda på vad som händer på månens baksida när man kan leva ett tryggt och skyddat liv utan att gå in i skuggorna?
— Jag har faktiskt inget vettigt svar på vad det kan finnas för nytta i att gräva ner sig i mänsklighetens mörkare sidor, jag vet bara att behovet finns där hos mig i alla fall. Men jag behåller min fascination på en betryggande, distanserad nivå, jag är ingen pseudo-filosofisk gothkille med sexuella skärsårsfetischer. Dock har jag lika stort behov och finner lika mycket estetisk njutning av död, synd, och våld i fiktionen och konsten jag väljer att konsumera som skönhet, skörhet och dygd. Själen behöver allt detta på samma sätt som kroppen behöver alla delar av kostpyramiden.
När jag hörde era låtar första gången kände jag en anda av att vilja skapa något nytt. Den klassiska gitarrbaserade indiepopen kunde bara anas som inspirationskälla, till förmån för en fusion av allt från folkmusik och progressiva tongångar till funk och disco, bara för att nämna något. Jag kom att tänka på postpunkarna de sista åren på 70-talet, de dissade ju de dammiga rockackorden och lät sig hellre inspireras av afrikanska rytmer och reggae. Tycker du att det är intressant att snacka gamla genrer och droppa band som influenser eller borde man bara blicka framåt?
— Jag hoppas, hoppas, hoppas att den klassiska indiepopen inte är förlegad. Den är ju själva fundamentet för den musiksmak jag har idag, och om jag själv var tvungen att definiera oss med ett ord skulle jag nog faktiskt använda ”indiepop” (med alla dess negativa konnotationer utdrivna av en exorcist). Men jag blir glad och nöjd över de genrer som du nämner i samband med vår musik, och hoppas att andra som lyssnar ser liknande kopplingar. I den respons vi har fått hittills har musiken bland annat beskrivits som ”lätt gotisk fantasy-twee”, ”Belle & Sebastian, Wicker Man, och Langley School Music Project i perfekt avvägda proportioner”, och ”en blandning av Scarlet’s Well, Ludus och Fairport Convention”. Även om jag är väldigt nöjd över allt detta så har jag saknat en referens till discon, men nu kom du med den. Tack för det!
— Vad gäller postpunken så tycker jag att vi är väldigt influerade av den, kanske till och med mer än alla dessa Bloc Partyn och Interpol är tillsammans. För mig är inte postpunk enbart det stramt vackra mörkret hos Joy Division och The Cure, utan även de vimsiga Dolly Mixture och Trixies Big Red Motorbike, de elegant jazziga Weekend och Dislocation Dance samt mängder av andra unikum som This Heat, Eyeless in Gaza, Mikado och så vidare. Och där fick du nog svar på frågan om huruvida jag tycker det är intressant att snacka genrer och droppa band: I love it!
Får vi höra Kissing Mirrors på skiva någon gång inom kort?
— Efter många om och men begav vi oss in i en studio i vintras för att spela in tre-fyra låtar ur vår repertoar. Två av dessa kommer vi att försöka ge ut så fort som möjligt på en vinylsjua på ett eget bolag (vilket jag i dagsläget vill ska heta ”Delusions Of Grandeur”, men jag kanske ändrar mig till dess). Jag har ingen aning om när den kommer att släppas, men förhoppningsvis inte senare än i slutet av januari.
När hela världen ligger på lit de parade och jorden står i lågor, ljusskygga vidunder kryper fram ur underjorden och himlen krackelerar, vad händer med Kissing Mirrors då?
— Vi kommer att erbjuda mänsklighetens sista spillror en chans att fly till ett dionysiskt paradis där de kommer att tillbringa evigheten i en sorglös och ständigt överraskande miljö, men de flesta kommer inte att klara de själsliga och ideologiska krav man behöver uppfylla för att beviljas tillträde och lämnas således till sitt öde.
Slutligen: att kyssa en spegel, är det en symbol för narcissism eller bara en handling i extrem ensamhet och desperation? Eller ingetdera?
— Själva akten att kyssa en spegel kan givetvis ha sin grund i både och, men narcissismen ligger nog närmare den eskapistiska världsbild jag hoppas förmedla med Kissing Mirrors. Än viktigare är dock den sexuella symboliken man kan läsa in i bandnamnet, det finns ett skimmer av både självbefläckelse och homoerotik över en person som pressar sina läppar mot en exakt kopia av sig själv. Lite dekadent sensualism av den gamla skolan. Sånt tycker jag om.

KISSING MIRRORS BESTÅR AV:

Sarah Nyberg Pergament (sång, melodika), Mikael Carlsson (sång, gitarr), Hanna Fahl (sång, tvärflöjt), Mathias Nilsson (gitarr, bas), Valdemar Gezelius (bas, gitarr), Aina Myrstener (cello), Lars Gribbe (fiol, piano), Jesper Engström (trummor)

20 albumtips från Kissing Mirrors!

Antena // Camino Del Sol
Blümchen // Herzfrequenz
The Carousel // I Forgot To Remember To Forget
Dislocation Dance // Midnight Shift
Die Doraus Und Die Marinas // Die Doraus Und Die Marinas Geben Offenherzige Antworten Auf Brennende Fragen
The Field Mice // Snowball
Vic Godard // T-R-O-U-B-L-E
Gäa // Auf Der Bahn Zum Uranus
Hawkwind // Space Ritual
Iron Maiden // Iron Maiden
Lio // Lio
Wim Mertens // Maximizing The Audience
Music Emporium // Music Emporium
My Favorite // The Happiest Days Of Our Lives
Rocketship // A Certain Smile, A Certain Sadness
Scarlet’s Well // Strange Letters
Jim Steinman // Bad For Good
Venom // Welcome To Hell
Jeff Wayne // The War Of The Worlds
Webstrarna // Den Stora Saxen