INOM POPKULTUREN HAR DET LÄNGE sneglats åt det elektroniska hållet, så pass mycket att det numera är kutym och närmast det som krävs för att uppmärksammas i media. Spaltmeter skrivs om elektropop-duos i stil med Le Sport, The Tough Alliance, Cat 5, och popens kärleksaffär med färgglada syntar har sedan electroclashens framfart i början av 2000-talet vuxit ända till reklamradion.
Medan integrationen från pop mot elektronik verkar gå utan protester tycks mötet betydligt mer problematiskt från den andra sidan. Brobyggare som Sophie Rimheden har alltid varit mittemellan, men nu syftar jag på dem som till vardags burrar ner sig djupt i tryggheten hos högarna av tolvtummare på närmaste kreddvinyl-provider, dit oinvigda knappt vågar sig in. Människor som har som hobby att koncentrerat headnodda längst bak i klubblokalen och analysera om mixarna sitter som de ska. Att påstå att de företrädarna för dansmusikkulturen är pragmatiskt inställda till pop är ett smickrande understatement.

Men det börjar så sakteliga röra på sig i mossan i vinylbackarna. Kanske kan vissa producenter som förknippas med rena dansmusiksammanhang, men numera tar på sig en randig tröja och ett par Clarks innan de sätter sig ner bland högar av laptops och samplers, röra runt bland fördomar.
Den finske producenten Jon Hulkonnen har gjort stilrent oldschool-trogen tech och house, som håller sig inom dansmusikens oskrivna gallergrindar och faller de flesta klassicister i smaken. För popsnörena å andra sidan är han känd som Zyntherius, som tillsammans med Tiga är ansvarig för mastodonthitten om solglasögon som släppte lös electroclash-monstret. I början av sommaren 2005 släppte han fullängdaren “Dualizm” på franska F Communications.
På “Dualizm” återfinns allt från Detroitvurmande acid till gothpop à la Patrick Wolf, till jazzfunkhouse till… The Smiths. Och där blir plötsligt är innebörden av utflykten en annan. En så tydlig hänvisning till en av popens största ikoner blir ett starkt statement. I “Lo-Fiction” får Jori hjälp med sången av Jerry Valuri, vars frasering och röst ekar av Morrissey, likaså den känslosamma texten:

“That night you kissed the moonlight for the first time, and the last thing that was falling was my flowers, I meant to give them on my knees.”

Joni har även arbetat med Jesper Dahlbäck, en av Sveriges mest aktiva house/techproducenter, som släppt tolvor och remixer på bland annat Cocoon, Output och PIAS. Vid sidan av detta har han ett projekt vid namn DK7 tillsammans med Mark O’Sullivan. Det första DK7 släppte ifrån sig var klassisk acid à la Phuture på en tolva vid namn “The Difference”, som nådde dagsljuset 2003. Allteftersom tiden gått har de släppt ifrån sig enstaka tolvor.
Under sensommaren 2005 släpptes “Where’s The Fun”, vars ljudbild drar åt ett helt annat håll: mjuk 80-tals syntpop i närheten av Soft Cell. I början av oktober släpptes albumet “Disarmed” på Output Recordings. Där blandas mörka känslosamma Depeche-vibbar, avskalad smäktande syntpop (som i titelspåret) och oemotståndligt knirkiga acid house-hits. Återigen, samma förbryllande bredd som hos Joni — från stenhård acid till renodlad melodisk pop med sentimental sång.
Vad innebär allt detta egentligen? Börjar motsättningarna eroderas bort, och dansmusiken äntligen utforska sina begränsningar? Jag bad Jesper berätta lite om DK7.
— Både jag och Mark har gjort mycket annat på varsitt håll tidigare — Mark bland annat som Kram och The Mighty Quark. Och egentligen började vi jobba ihop för bra länge sedan, vi var inblandade i ett DJ-kollektiv vid namn Sunday Lunch. Men när jag gjorde ett album på Svek för ett tag sedan och behövde någon som kunde sjunga, så jag tog kontakt med Mark igen. Det funkade bra från första början och det blev naturligt att vi gjorde fler låtar. Till slut skrev vi saker gemensamt.
Er första DK7-tolva var ganska klassisk acid, men allteftersom tiden gått har ni utforskat helt andra sidor.
— “The Difference” blev något av en hit när den släpptes och redan då föddes tanken på ett helt album. Då hade vi tänkt hålla oss åt acidhållet, men sedan drog det iväg, vi hamnade lite per automatik i syntpopen. Båda två har trots allt synt och new wave i rötterna. Jag lyssnade en hel del på sådant tidigare och därför känns det kul att göra sådant nu. I början försökte vi hålla oss inom en viss ram men sedan spårade allt ur till My Bloody Valentine-låtar, med massor av reverb och sång. Vi tog alla möjliga konstiga influenser och hamnade där vi hamnade. Det finns tyvärr mycket politik i vad man får och inte får göra i dansmusik-kretsar men jag tror på att göra vad man känner för utan att bry sig.
— Det var också befriande att göra något som inte var en uppföljare till “The Difference”, och en utmaning att göra en skiva olik allt annat jag gjort. När vi väl kom igång och insåg att vi inte alls skulle hamna i närheten av den första tolvan fanns helt plötsligt ingen press, den fick växa som den ville. Det var som en långsam krypande chock att inse att skivan blev som den blev. Den är så annorlunda! Sådant här pallar man med som oftast vart femte år, max.
Som jag ser det är det ganska mycket pop i ljuden.
— Jag tror plattan blev så mycket pop eftersom vi använder oss av den traditionella uppdelningen vers och refräng, ihop med mycket melodier. Både jag och Mark drar åt det hållet, redan från början var sakerna vi gjorde på Svek ganska melodiska. På samma sätt är sakerna jag gjort ihop med Jori Hulkkonen och Tiga väldigt popiga. Jag vet inte om det har att göra med att vi musikaliskt kommer från samma håll, snarare beror det nog på att vi alla har lika sjuk humor. Vi hittade varandra så och har känt varandra länge. Och om man passar bra ihop på det sättet är det lätt så att man passar bra ihop inom musiken också.

— Reaktionerna på skivan har mestadels varit bra. Man kan ju diskutera legitimiteten i att göra detta, alltså att göra synthpop à la 1980 25 år efteråt. Ibland kan man resonera att det automatiskt måste vara retro, att det egentligen lät bäst då och att det i princip måste låta som det lät då. Men själv föredrar jag att det låter 2005. Många har jämfört Marks röst med Dave Gahans, och många fortsätter på Depeche-spåret och jämför oss ljud- och låtmässigt också. Det är där allt blir fel. Visst, det är såklart mycket 80-talsreferenser i hela plattan, men vi skulle hellre referera till Johnny Cash. Attityden i hans sätt att sjunga var en stor inspirationskälla för oss. Och han gjorde ju Personal Jesus också.

Jag låter Johnny Cash avsluta Jespers associationer kring “Disarmed”. Det går inte att vara mer befriad från genreband än att låta en countrylegend stå som mall för en platta som blandar syntpop med acid. Genreöverskridande utan komplicerade idéstrukturer.