PÅRYD, 18:E JULI 2005: du har sovit länge idag, till tio nästan, och sitter nu vid köksbordet och fyller i en blankett från Försäkringskassan. På vaxduken bildar brödsmulorna efter frukosten ett symmetriskt mönster. Du plockar undan lite medan du lyssnar på lunchekot. Precis när sändningen från nyhetsstudion är över och P4:s vanliga sändningar tar över ser du lantbrevbärarens gula bil. Han stannar till, sänker ner bilrutan och lutar sig ut för att lämna av dagens skörd. Två räkningar och direktreklam. Du har fönstret lite öppet och hör något strömma ur bilen. Du kan inte placera det, och det tilltalar dig inte heller, men det du hör är “Only You” av italogruppen Savage. Du går ut i hallen och sträcker dig efter träskorna.
Brevbäraren släpper kuverten och höjer fönstret igen med fönsterhissen. Sen ökar han volymen på CD-spelaren och kör vidare. Savage följs av Fakes “Brick”, och sen en låt av Ken Laszlo, “Tonight”. Under refrängen trycker höger fot lite hårdare på gaspedalen, dels för att hinna med alla postfack inom rimlig tid, dels för att Ken Laszlo uppmuntrar till det. Innan arbetsdagen är slut kommer brevbäraren ha spelat igenom den här blandskivan fyra gånger.

Brevbäraren heter Gustav Petersson. När han inte kör för snabbt på illa asfalterade småvägar i Kalmar med omnejd är han tillsammans med Michael Karlsson medlem i duon Gentle Touch. De gör ödesmättad syntpop med dramatiska undertoner. Jag har i skrivande stund, slutet av 2005, hört fyra av deras låtar, varav “Last Dance” kanske är den bästa, och i min värld är de det tveklöst mest intressanta och peppande som har kommit från den svenska östkusten sen… sommaren 2004?
Innan jag ringer upp Gustav för att ställa några frågor hejdar jag mig och funderar på huruvida jag ska undvika att prata om “två svenska män som gör musik tillsammans”. Det är dokumenterat tråkigt, och närmast dött som samtalsämne. Men sen resignerar jag och tänker att jag inte har något val. Samtliga manliga duos är ändå tvungna att på ett eller annat sätt förhålla sig till föreställningen om The Tough Alliance.
Alltså, för förhoppningsvis sista gången: det är att göra det lite väl enkelt för sig att dra paralleller till andra manliga svenska duos så fort man pratar om en. I det här fallet är det också helt irrelevant; Gentle Touch agerar inte alls i samma sfär. Medan TTA:s begreppsvärld anknyter till någon sorts upprorstradition och fotbollssupportrar, frammanar Gentle Touch behagfulla bilder av dramatisk 80-talssynt, nyromantik och tårdrypande italo. Och med det sagt slår jag numret och ber Gustav reda ut begreppen.
— Ja, det finns en miljon duos. Men jag har för ambition att det vi gör ska vara mer syntigt. Och rakare än all elektronisk musik och clicks ‘n cuts. Något som är lite glättigt och har mer… italokänsla. 80-talssynt-pop med rena hits, det är det jag inspireras mest utav. Så om det låter så är det absolut medvetet.
Vilka musiker känner du samhörighet med?
— Jag har lyssnat på hitlåtarna som kommit under året som gått, “Tell No One About Tonight” och så. De är ju bra. Och Embassy; vi kanske inte har riktigt samma musikaliska visioner som de, men det påminner nog lite. Men annars lyssnar jag nästan uteslutande på syntpop och italo. Fancy, Ken Laszlo och mitt favoritband Savage. Och Pet Shop Boys lyssnar jag förstås mycket på.
Vad är det i italon som tilltalar dig?
— Italo är nog i första hand något jag lyssnar på. Jag inspireras kanske inte så mycket av den, varken musikaliskt eller estetiskt. I Gentle Touch tror jag att vi plockar från lite olika håll, kanske mest från 80-tals-synt i olika former, men även jangelpop och shoegaze.
Vad har du för ambitioner med det ni gör?
— Jag och Micke har gjort låtar tillsammans i 10 år i olika konstellationer, så till en början hade jag inte så mycket tankar med just Gentle Touch. Det är egentligen först nu när vi har fått lite respons som jag har börjat ta tag i det.
Hur är er roll sinsemellan?
— Micke skapar de musikaliska grunderna som vi arbetar med tillsammans sen. Jag skriver texterna och tar de praktiska initiativen medan Micke sover.
Så du är George Michael och han är den andra?
— Nej, nej! Han är det kreativa geniet. Men det är upp till mig att strukturera upp allt. Det funkar, men det tar på krafterna att hela tiden behöva skaka liv i Micke. Men vi har hängt ihop i snart 15 år, så jag vet hur han ska tas.
Hur trivs du som lantbrevbärare?
— Jag har kört lantbrevbäring i drygt åtta månader. Mitt område Påryd är en by med cirka 450 hushåll, varav 100 är på lantbrevbärarlinjen. Resten är stadsbrevbäring (vilket betyder att de inte har samma service, med möjlighet att betala sina räkningar till mig och ta ut sina pensioner, som de på landet har).
— När jag säger att jag jobbar som lantbrevbärare så säger folk: “gud vad det låter mysigt”. Det är det väl ibland, typ några dagar om året när det är soligt, lite post och man blir inbjuden på kakor hos någon gammal tant. Annars är det rätt slitigt och stressigt. Det är i och för sig väldigt coolt att se hur naturen förändras, från riktig vargavinter då jag började till vår, sommar och sen tillbaka till det gamla.

När vi har lagt på sitter jag kvar vid köksbordet en stund. Ser ut genom fönstret och tänker på det som Gustav nämnde i förbifarten. Naturen som en evig cirkulär förändring. En ständig ström av fotosyntes, producenter, konsumenter, nedbrytare och allt vad det heter. Att prata om det såhär är kanske naturromantiserande och new age på ett fullständigt patetiskt sätt, men samtidigt är det så vackert att jag inte kan sluta tänka på det. Vackert som en välplacerad tonhöjning eller, om vi ska anknyta till det gångna året, ett housepiano som i sista stund landar över en fast basrytm. Som ett aldrig sinande flöde av briljant musik helt enkelt.