”Det kändes lite konstigt att göra reklam för sig själv”
— Robert i Puffin
”…grabbarna har inte några förväntningar eller förutfattade meningar om vad Hardy Nilsson ska vara eller bli.”
— Ninni Brunnberg om Hardy Nilsson, SA #22
”Det är ganska meningslöst att skicka demos till utlandet, tror jag.”
— Per i Teabags
— Vi ska bli bäst i först Lund, sen Skåne, sen Sverige, sen England, säger Richard.
Christian fortsätter:
— Vi har funnits i två månader, och så ringer det en snubbe och frågar om vi vill vara förband åt Cardigans. Javisst, tack för den chansen. Nu blåser vi dem av scenen.
Något klassiskt. Musik med tidlösa kvaliteter. Det var vad Christian ville skapa när han för ett halvår sedan började leta efter nya medarbetare.
Han hade under årens lopp varit med i en mängd olika lundaband med förebilder som The Smiths och Buzzcocks (läs ”indiepop”). Bland annat hade han samarbetat med The Scents.
— Scents ja, säger han och skrattar tyst. De snodde mina melodier och sen ville de inte ha mer.
I somras kände han att det var dags att göra något nytt. Han började skriva låtar som utgick direkt från 60-talets pop-, och framför allt, rockmusik, blev förtjust över resultatet och drömde om ett nytt, fulländat band.
Richard som själv gick i liknande tankar, fick genom en kompis höra talas om Christian och ringde upp honom.
— Vi snackade i fyra timmar, och allting stämde så jävla bra.
— Från det att vi fick kontakt med varandra har vi vetat exakt vad vi vill göra och att vi har talang för det, säger Christian. Sedan dess har vi bara letat efter en bra basist och en bra trummis, och det har vi hittat nu.
Basisten heter Jens och trummisen Magnus, och två månader efter deras inträdande i bandet träffar jag Richard och Christian för att tala om The Stares.
Vi inleder, som sig bör, med det numera obligatoriska meningsutbytet om Sveriges s k ”indiescen”.
— Problemet med alla svenska band är att de bara ser tre eller högst fem år bakåt i tiden, säger Christian. Vårt mål är att få tillbaka en känsla av att man skriver utifrån ett 60-talistiskt perspektiv.
Men så säger ju alla nya svenska band. ”Vi lirar inte indie!” har varit årets indieslagord.
— Jo, visst. Men i det här landet kallas ju allting indie. Stone Roses, det mest klassiska av alla klassiska band, sätter de i samma fack som hemska band som This Perfect Day och Eggstone. Folk får gärna klumpa ihop oss med dem, det tjänar vi ju bara på. Jag förstår inte band som inte vill sälja skivor. Vi vill bli störst i världen och sälja så många skivor som möjligt, också till alla indiekids. Och man behöver inte ha lyssnat på samma musik som vi för att uppskatta oss. Stone Roses skriver en låt som ”She Bangs The Drums” och Oasis skriver en låt som ”Live Forever”, och det är tidlös musik. Låtar som alla kan ta till sig.
— Det handlar om att komma människor nära, säger Richard. Vi vill få människor att känna och det är därför vi spelar musik.
— Och det gäller allting vi gör, fortsätter Christian. Allt hör ihop: titeln måste vara aptitlig, melodin stark och texterna måste betyda någonting för den som lyssnar. Många av de band som är stora nu skriver alldeles för krångliga texter. En fjortonåring måste kunna relatera till det man skriver.
Vad har ni för planer för framtiden?
— Jens och jag går bara och väntar på att ta studenten, säger Richard, sen sticker vi till England. Christian har redan lite kontakter där. Vi är helt övertygade om att vi har det bästa materialet av alla svenska band och att vi kan bli stora, men man måste vara där det händer. Man kan inte bo i Sverige och släppa plattor i England. Se på Easy och Whipped Cream, de hade säkert kunnat bli accepterade som halvstora engelska band om de hade flyttat dit, men det gjorde de inte. Eller Glenn Johansson i Echobelly. Ingen tanker på att han är svensk, de tycker bara att han har ett häftigt namn.
Ni oroar er inte för den stenhårda konkurrensen i England?
Christian svarar självsäkert:
— Andy Ross på Food Records skriver till mig och ber om mer material med ett band jag hade för tre år sedan, och det vi gör nu är på alla sätt så oerhört mycket bättre än det. Det är också en fråga om hur mycket man vill lyckas. Vi tror på våra melodier och vi tror att vi kommer att lyckas.
— Man måste sikta mot stjärnorna, så hamnar man iallafall i trädtopparna, men alla andra svenska band siktar ju fan mot trädets rot, säger Richard.
Några dagar efter intervjun ska The Stares ha sin debutspelning som förband åt Cardigans på något slags jubileum för teknologistuderande. Ett antal bandbokare, bl a från Hultsfred kommer att vara där. Är de nervösa?
— Nej, vi har ingenting att förlora, säger Christian. Det är Cardigans konsert, det är Cardigans som ska göra sin grej, det är Cardigans som har skivkontrakt. Vårt enda mål den kvällen är att blåsa Cardigans av scenen, och det kommer vi att göra.
— Det är bara en spelning av tusen vi kommer att göra. Om teknologerna muckar så slår vi ner dem, påstår Richard, och sedan säger han något om bandbokare som vi kommer överens om att jag inte ska ta med i artikeln.
Christian talar igen:
— Vi ska antagligen spela i Linköping i vår och kanske också i Stockholm. Förhoppningsvis ska vi spela in en demo i jul, i en riktig studio med 16 kanaler. Demon kommer att fungera som en maxisingel ungefär; två låtar varav den ena också kommer att finnas i en remixad version av en sydsvensk technoduo.
Mer än så vill han inte avslöja, istället avslutar Richard intervjun med att säga:
— Vi ska bli störst, bäst och vackrast, och vi är redan bäst och vackrast.
Några dagar senare står The Stares inför en publik på ett par hundra personer och spelar, halvt skymda av Cardigans gamla åbäke till synt, några av sina låtar.
De blåser inte någon av scenen. Men vad gör det?
Det är ju bara en spelning av tusen.
Lämna ett svar