The Mamelons
“What a situation”

Killarna i Mamelons älskar orgelflumpop. De vill inget hellre än att låta som tidiga Charlatans, eller möjligen Inspiral Carpets, men de lyckas inte riktigt. På samma sätt skulle de gärna vilja att deras försiktiga experimenterade mynnade ut i lika revolutionerande krafter som de som samlas på Boo Radleys “Giant Steps”. Men den skivan är en av förra årets absolut bästa, en av de få som fått mig att gråta, så det tänker jag absolut inte kreditera Mamelons med att lyckas ens komma i närheten av.
Eftersom Mamelons inte behärskar konsten att härma låter de egna. De låter faktiskt Woodstock. Jag skojar inte. De flummar, sångaren skulle kunna ligga i gräset, eller möjligtvis ha gräs i hjärnan och resultatet hamnar nära psykedelisk rock. Dessutom klingar akustiska “Hope?” äkta gammal protestsång. “In My Mind” är ett undantag. Den är för det första bäst, för det andra (både text- och melodimässigt sett) i praktiken en Ride-låt, varken mer eller mindre. Mamelons sångare låter tyvärr inte som Mark Gardener, men man kan ju inte få allt här i världen.
Demon är stundvis riktigt cool, annorlunda och överraskande. Det sorgliga är att Mamelons lämnar ett så splittrat intryck.
Det låter som om alla bandmedlemmarna har gummiband runt magen och springer åt varsitt håll. Alla kämpar de sig blåa i ansiktet utan att egentligen komma någon vart. Följden blir att två av sex låtar, som sagt, står rakt, skiljer sig ofantligt från de andra medan resterande fyra smälter samman, inte har tillräckligt med personlighet för att fastna.

Mamelons
08-715 41 14