Det finns saker som får mig att tänka på Nowhere. På att få skriva så långt man vill, så barnsligt, lyriskt och så dåligt man vill. Pineforest Crunch-demon är en av dem. Den är så bra att hela jag blir kreativ. När jag ringde Pineforest Crunch var de på turné i England. Dödstrist. Ingen chans att prata med dem om obskyra wimppopbolag, digitala fel eller stjärnfiskar inom den närmaste framtiden alltså. Inte ens tillfälle att få se dem live. Det har fortfarande inte gått över. Femtio lyssningar, minst, och jag vill fortfarande bara berätta för er om Pineforest Crunch, en femlåtars hallonröd demo och melodier goare än gräddglass.
Pineforest Crunch har likheter med svenska Red Sleeping Beauty. Precis som dem verkar de älska musik så, gullig och snäll att den fått epitetet mespop. Pineforest balanserar utan att ens vingla till, de låter en aningens speciella, inte bara sliskigt söta och whimpiga utan emellanåt också genomtänkt smarta. Dessutom förstår de det viktigaste — när pop görs så här bra behöver den inte dränkas i gitarrer.
Åsa sjunger i Pineforest Crunch och det är något med hennes röst. Ibland låter det som om hon står i mitten och resten av bandet liksom vandrar runt henne, spelandes. Hur lågt hon än skulle sjunga skulle hon alltid vara i centrum. Hon passar liksom perfekt till gruppens charmiga, smått uppskruvade, tempo.
Bäst av allt; Pineforest Crunch har låtar. Låtar med stort L som i melodier som fastnar och fantastiska namn. Barbie, Trainsong och Starfish. Starfish ja! Den enda låt jag någonsin hört som handlar om min alldeles egna barndomsdröm. “I want to be a starfish and rule the sea…” Något med Pineforest Crunch säger mig att mycket av Sveriges bästa popmusik ännu inte är kontrakterad.