Jag är med Jazztice i replokalen och de vill inte diskutera. Inte sådant jag vill ta upp i alla fall. Inte droger och ingenting djupare än ett badkar. För de är inte på humör för det. Dessutom tillhör de den ironiska generationen och ironi omöjliggör allvarliga diskussioner, så det så. Senare, på telefon, när Magnus som sjunger i Jazztice är i en annan sinnesstämning och vet att jag inte antecknar pratar han på om livets mening och andra allvarligheter som vilken rödvinspoet som helst men, som sagt, just nu är han inte på humör.
— Vi är opolitiska!
— Jahapp. Det låter ju intressant.
— Nää.

Och så börjar vi prata om en massa ointressant som inte ens är värt att skriva ner. Borde egentligen inte skriva om Jazztice överhuvudtaget. Det är fusk. De är för det första mina kompisar, nästan bästisar, och för det andra helt inne på musik jag bara kan alldeles lite om. Musik jag lyssnat på i ett par månader och i vissa former inte ens gillar. Hur som helst är Jazztice jättebra. Det är därför jag skriver om dem. Jag skulle faktiskt vilja klassa dem som ett av Sveriges allra bästa liveband. Definitivt det svenska band, Bob Hund undantaget, det är roligast att gå och titta på.

Kom att tänka på en försommarkväll nittiotre då Ultra ordnade en indiepopgala på Gröna Lund. Folk var inte så jätteentusiastiska utan kollade mest in varandra. I alla fall inte förrän Wannadies lyckades få igång någon slags fest, eller i alla fall dans, uppe på scenen som avslutning eller extranummer eller nåt. Trodde i min enfald att det var Wannadies erfarenhet i jämförelse med de andra, purfärska (Förlåt Easy, jag vet att ni var ännu mera först men folk stod och såg ut som stolpar när ni spelade) banden som gjorde att deras publikkontakt var så otroligt mycket mer välutvecklad. Fel såklart. Wannadies var helt enkelt den kvällens bästa liveband.

Jazztice har bara haft två livespelningar (tre då ni läser det här). Den allra första stod de inte ens på en scen — snarare i ett upphöjt hörn. På den andra fick de knappt plats själva. Vanliga människor blev hysteriska fans, ivrigt dansande bredvid, stundvis nästan på, bandet. För det svänger. Det svänger av ursprungssoul intervenerad av rap, funk, jazz, latin, fusion och aningens lite konventionell pop. Det svänger så att folk börjar skaka sina kroppar, vifta sina armar och knäppa sina fingrar. Aldrig har jag sett så många tonåringar som inte hört (antagligen knappt ens hört talas om) Happy Mondays härma Bez så intensivt. Omkring Jazztice festas det helt enkelt.

Jazztice låter som man jag önskar att det låtit på den svenska Totally Wired-samlingen som kom i våras. Som det borde ha låtit. Newtone som hade med ett bidrag på cd:n och spelade på releasefesten är, precis som Jazztice, många coola killar. De lär ha samma influenser, köpa sina kläder på samma ställen och bara vara marginellt äldre. De har spelat ihop länge, är extremt skickliga musiker och ett helt ok acidjazzband, men ganska betydelselösa. Deras låtar skulle nämligen alla kunna vara b-sidor på någon av Jamiroquais singlar. Likadant fast inte lika bra alltså. Gäller då inte Jazztice.

Magnus tror sig veta allt. Jag har ställt en fråga till de fem sjättedelar av bandet som hänger kvar i replokalen, bett dem berätta om sina influenser, vad de har att tillföra. I stället tar han dem en och en och redovisar:
— Kalle gillar latin.
— Saska hävdar att han aldrig lyssnat på “dålig musik”.
— Dada var grunge för ett år sedan.
— Martin du har typ sex, sju U2-plattor och nu är du inne på Bootsy (…Collins, berömd basist, ML)
— Själv har jag börjat lyssna mer och mer på svart musik. Commitments fick en väl att börja gräva djupare, leta efter mer musik. Sedan hade jag faktiskt något så hippt (va?! ML) som en fusionperiod för tre-fyra år sedan. Sedan har det ju varit dalar och toppar. Den vita rocken är väl då dalarna.

Sanningar med modifikation. Martin har elva U2-skivor och Saska har visst lyssnat på dålig musik, men jag har åtminstone fått Magnus att sluta komponera musik i ett hörn och börja prata.

Vad influerar ditt textskrivande då?
— Trash Metal. Ond Bråd död.

Martin som spelar bas börjar skruva på sig när Magnus säger så. Han verkar veta precis hur lite ironi syns i skrift:
— Snarare Söderberg kanske.
— Lord Byron, kontrar Magnus, Nalle Puh och taoismen har inspirerat mina texter. Just nu handlar de inte om någonting eftersom det mesta jag lyssnar på har texter som handlar om ingenting. Eller om hur det är i världen eller så. Som Jamiroquai. Vi har en “Jamiroquailåt”. Sedan har vi partytexterna till “No Jazztice, No Peace” och “Got Up”. Det är ont om kärlekstexter just nu. Inget tårdrypande. Den nya texten till “W29L34” (från början en funklåt om Den Perfekta Tjejen Med Den Perfekta Jeansstorleken) är pacifistisk.

Så opolitiska var dem. Prata om popmusik är i och för sig roligt. Dadda, trummis:
— Alphaville är fortfarande otroligt bra. Om inte annat så därför att de fick mig att börja på piano. Jag kanske lyssnade på grunge för ett år sedan, men det handlar inte om att jag nu bytt musikstil nu utan om att vidga vyerna. Mitt jazzintresse kommer från Kalle som gillar svensk 50-talsjazz men jag är lite mer intresserad av 70- och 80-talsjazzrock typ Chickoria och Sting.

Saska vidhåller att han aldrig lyssnat på dålig musik eftersom musik man verkligen gillat aldrig kan bli dålig.
— När jag gick i trean släppte Eurythmics Revenge med “Thorn In My Side” och förutom att det betydde mycket så tycker jag fortfarande att det är bra. Samma sak med Prince “Alphabet Street”.

Jag tycker att just det Saska säger är otroligt relevant. Han pratar om vår gemensamma musikhistoria. Det är tidsmässigt sett inte så långt mellan Eurythmics och Stone Roses. Men de senare kom att dela in oss som nu är runt tjugo i grupperingar. Innan 1989 var vi för små för att välja. Vi blundade, gapade och svalde. Och vi fick i stort sett alla samma smak i munnen. Sedan kom frågorna som tvingade oss att välja riktning. Typ; “Att bära eller icke bära beppemössa” och “Är det snyggt att ha den kortärmade t-shirten utanpå den långärmade?” Icke att förglömma är massan så klart. De som fortfarande blundar och gapar, men de känns oviktiga i sammanhanget.

Varför lyssnar ni inte på alldeles vanlig, enkel pop då?
— Det är väl det minst intressanta att fråga Jazztice, Magnus är nästan sur. Något så enkelt som att spela pop blir ju sällan dåligt, inget risktagande, men heller aldrig, aldrig så häftigt som att spela jazz. Det finns inget egenvärde i att göra musik komplicerad men det stör mig faktiskt att något så enkelt som pop är så hypat. Fast… Beatles talar mot allt det här. De är ruskigt bra även om det gör något så enkelt. Det kanske inte är så enkelt egentligen…?

Saska tycker att det är kul att spela enkla grejer. Han spelar gitarr så jag kan förstå att han gärna vill spela pop, han skulle antagligen höras bättre då. Han gillar Cardigans litet mer komplicerade jazzpop och skulle säkert inte ha någonting emot att Jazztice ibland bytte ut sin, av blås och tunga basgångar tjocka, ljudbild mot ett sådant vekare skimmer. Kalle är den som stretar emot:
— Ingen jävla pop. Vi är ingen indiepopgrupp. Vi är ju Jazztice.

Just det. Inte riktigt som andra demoband… Hos de här killarna är det Digable Planets, De La Soul, Parliaments, Kung Clinton, Galliano, Brand New Heavies och ett oräkneligt antal gamla jazzgubbar som fått visa vägen. Jazztice har haft vett att slopa stönfunken, den pinsamma Prince-plagieringen. De har valt att lounga på soffan eller en jazzklubb och att släppa in en saxofonist, japansk acidjazz samt Paul Weller i sina liv. Efter hand har deras låtar börjat få fasta former, låta spontant framjammade även då de är planerade in i minsta detalj. Det är inte riktigt tillräckligt sammanhållet för att låta så där lysande på kassett, men det kommer nog det med. För det här är killar som lyssnar tillräckligt mycket, ofta och passionerat på andras musik för att vara kapabla att göra alldeles briljant egen.