Efter att ha hört visan om “den nya svenska popvågen” till leda kan det vara dags för en ny refräng. Nämligen att svensk pop har problem…
Martin Jönsson, gästkrönikör under vinjetten Psychotic Reactions, reder ut begreppen.

En alldeles vanlig dag under det senaste året såg ut ungefär så här: på morgonen vaknar jag av klockradion, som för tredje dagen i rad maler Magnus Johanssons flåshurtiga “Vakna Nu, Anneli”. I DN till frukostbordet läser jag en recension av Farbror Blå och David Shutrick, som båda presenteras som “ytterligare två namn i raden av fyndig svensk popmusik”. Väl på jobbet möter sedan en radioapparat som spelar svensk pop så att det står härliga till: Bebop!, Farbror Blå, David Shutrick, Pontus & Amerikanerna, Magnus Johansson, Matts Alsberg, Hans Edström, Johnny T, SpeeDo, Henzel & Thors, Franska Bönder och några dussin namn därtill.
Det är så att man nyper sig i armen och tänker på den tid då Mikael Wiehe, Björn Afzelius m fl slog ihop sig och skrev appeller om att det skulle införas kvotering i svensk radio, så att svensk musik (framför allt sånger om fåglar och Nicaragua, antar jag) skulle få större utrymmen i etern.
Någonting har alltså hänt, men jag är inte säker på att det är något bra.
För om man kopplar ur de blågula hörlurarna en stund inser man snart en sak: det är mycket svensk pop, men det är sannerligen inte mycket som är bra. De lyckliga pop-LÅTARNA, de oemotståndliga melodierna och de träffsäkra texterna — dom får man leta efter på annat håll.

Nej, jag klagar inte på tillståndet i svensk ROCKmusik. Där finns det som alltid massor att hämta: slammer och energi hos Sator, modern rotrock hos Wilmer X och Sinners, fyllesånger om kärlek hos Perssons Pack, surfgalenskap hos Sonic Surf City och något som är svårt att beskriva, men som är fantastiskt bra hos Dolkows. Och mer därtill.
Och även inom det snävare avgränsade popområdet har det funnits en del glada nyheter. Till att börja med en sprudlande kaskad av personligt färgad pop på Skellefteå-bandet Wannadies debut-LP, men också ett nytt namn i raden av begåvade textmakare i Williams Incka Ullén (“Se På TV”) och en popsingel från skånska hjältarna Amazonas (“She’s On My Mind”) som ännu idag ger mig rysningar längs ryggraden.
Men det är ju inte det vi hör från Radioapparater och Klangkompanier. Istället är det den “Fyndiga svenska popvågen” som sveper in med bränning efter bränning tills man förtvivlat kippar efter andan.

I mitt hjärta har svensk pop alltid haft en särskild plats. Där tronar namn som Tages, Gyllene Tider, Torsson, Docent Död och Wilmer X på de allra förnämsta platserna, med Jakob Hellman, Kommissarie Roy, Johnny & Dom Andra, Mats Möller, Watermelon Men, Wayward Souls och Zal C Riders (och numera Wannadies) strax bakom.
OK, jag charmas också av den 22-årige ekonomen som lägger huvudet på sned i Pontus & Amerikanernas värld, men i stort sett är det mest en intill perfekt polerad yta, garnerad med ord, ord, ord i hopplösa försök att vara fyndiga, fräcka och roliga.
Och det mesta är förstås Jakob Hellmans fel.

När den trulige popstjärnan från Vuollerim slog igenom blev det på nytt kommersiellt gångbart med poplåtar på svenska som med en skarpögd detaljrikedom och oemotståndlig kaxighet berättade om pojkar, flickor, sex och kärlek. Och precis som efter Gyllene Tiders genombrott kom snart efterföljarna på en lång rad — varmt välkomnade av skivbolagen. Samma bolag som en efter en tackade nej till Hellmans hemsnickrade demo (fortfarande den bästa svenska popdemo jag hört), slogs om B- och C-kopiorna och radioproducenterna öppnade snällt slussen till de bästa radiotiderna. Till och med gamla rävar som Matts Alsberg och Hans Edström såg här sin chans att få nytt skivkontrakt (inte konstigt att Hellman själv drabbats av skrivkramp av eländet…). Men försöken lyckas sällan. Det blir mest en färglös popsmet (om än i tekniskt perfekta produktioner), med en massa uttryck som ser snygga ut på papperet, men som saknar all form av liv.

Därför har det blivit många dagar som den i inledningen. Med en profillös pop en masse — och det ena exemplet på det andra på hur svårt det är att skriva bra poptexter på svenska.
Lenin (vad gör han i en popkrönika?) sade en gång att “musik påverkar ens nerver; den får en att vilja säga dumma, vackra saker”. I den nya svenska popvågen sjunger man dem istället. Bara på Farbror Blås och Magnus Johanssons debutplattor döljer sig fler krystade grötrim än i en rimsmedja dagarna före jul.
Jag tillhör i och för sig dem som hävdar att bra pop inte nödvändigtvis måste säga något smartare än “Bama Lama Loo”, men om den inte har de fräcka, roliga texterna så måste det i alla fall finnas något annat. Talar det inte till hjärnan så måste det åtminstone kännas i hjärtat, magen eller någon lägre kroppsdel. Pop ska vara en glädjekick — och sådana får man sannerligen inte många av Shutrick & Co…

När de flesta av de namnen som radats upp ovan inte heller är några större kommersiella succéer blir den ännu svårare att begripa denna massiva våg av svensk pop i radion.
Och årets BÄSTA svenska poplåt så här långt, Wilmers “Har Du Sett Min Ängel” — den får vi minsann aldrig höra. Men det är väl ingen på skivbolaget som sagt till producenterna att plocka med den.