Senast jag var på Jimmy Fun Tuesdays Music Club, en nystartad klubb för okända, osignade band, blev jag glatt överraskad. Ett av kvällens band var ett synthband ned namnet Saft. Jaha, tänkte jag och förväntade mig ännu ett i raden av tråkiga svenska synthband. Men döm om min förvåning när bandet hade börjat spela, det lät ju bra. Riktigt bra till och med.
SAFT LYCKAS MED DET få andra band gör idag, att kombinera synthpop med moderna influenser. Ett exempel är deras låt »Underbar« där ett break består av junglerytmer; det är inte bara ett desperat försök att låta nyskapande utan det smälter också bra samman med låten i övrigt.
Jag stämmer träff med medlemmarna i Saft. Det har gått två veckor sedan deras spelning och jag är fortfarande lika överväldigad. Innan jag träffade dem funderade jag på om jag någon gång tidigare blivit lika tagen av ett band jag aldrig hört förut. Jag har ännu inte kunnat komma på något.
Gruppen består av tre killar från Stockholm; Jesper Hörberg, Kent Saarimaa och Carl Steinmark, som alla har uppnått en ålder på 26 år. Gruppen har hållit på ett antal år under olika namn och med olika medlemmar. Men under dagens konstellation har trion arbetat i ungefär ett och ett halvt år.
Beskriv er musik för någon som aldrig hört den?
— Synthpop med betoning på pop. Det är svårt att beskriva, vad är det som är synth i dag? Hade Pandora kommit 1982 hade hon varit en synthbrud. Vi är gamla Depeche Mode-fans, »och man ville ju inte vara hårdrockare, så det blev syntar. Vi använder uteslutande analogsyntar, men vill ju inte ses som några analogfetishister för det, säger Jesper Hörberg.
När Kent Saarimaa kom med i bandet var det som gitarrist, men nu är musiken helt syntetisk. Det funkar bra inom bandet, de har känt varandra så länge att det nu flyter på. De behöver inte fråga varandra hur det ska vara. Gruppen känner att de har hittat sin nisch, men utesluter inte att prova nya saker i framtiden. Man skall dock inte frångå sin ursprungliga stil.
Varför har man inte hört talas om Saft?
— Vi har bara spelat live två gånger hittills, båda gångerna i Stockholm. Sen har vi bara skickat demon till skivbolag, inte till några tidningar. Men nu är det två skivbolag som lämnat kontraktsförslag, vi ska bara välja vilket som är bäst (vi kan ju berätta att Örebro-bolaget Eternity ligger väldigt bra till /reds anm.). Förmodligen kommer det en singel innan sommaren och ett album i höst, berättar Jesper.
BÅDA KONSERTERNA HAR VARIT lyckade, på den senaste spelningen så var publiken väldigt blandad, och bandet var mycket uppskattat. Det är kul när sådan här musik når utanför den vanliga skaran av synthare. Bandet berättar att det efter senaste spelningen kom fram en kille från Clawfinger fram som sa »fan, jag gillar inte synth egentligen, men det var ju skitbra«.
Carl Stenmark som sjunger, gör det väldigt bra och har en enorm inlevelse. Och det är väl nästan en förutsättning för att göra en bra konsert med enbart syntar.
Hur kommer det sig att du är så energisk, så inlevelsefull på scen?
— David Gahan är den verkliga förebilden. Det blev naturligt för att det skulle funka, och det gör det. Det är bra musik att köra live, säger Carl.
Vi kommer in på texterna, Saft sjunger enbart på svenska, och det har sina begränsningar:
— Det är svårt att inte vara löjlig när man sjunger på svenska. På engelska kan man sjunga »I love you« hundra gånger utan att det blir fånigt, men på svenska får man tänka lite mer på ordvalet, berättar Jesper.
Texterna handlar om kärlek, känslor och relationer. Livet, helt enkelt.
Jag ställer min sista fråga som vållar en del problem, och de kan inte riktigt enas om svaret.
Vilken låt skulle ni ha velat skriva, om ni får välja helt fritt?
— Det är ju en sån sak man ofta säger; den låten skulle jag velat skriva. Men det är ju olika från gång till gång, säger Kent.
Man enas till slut om »Fade To Grey« av Visage, »Don’t You Want Me« av Human League. Sen nämns både »Just Like Heaven« och »In Between Days« av Cure. Det blev inget rakt svar på den frågan men det är inga dåliga låtar de skulle vilja ha på sin meritlista. Jag tackar för intervjun och går ut i kvällskylan, ständigt på jakt efter den perfekta poplåten…
Lämna ett svar