Sent en fredagskväll ringer jag upp Joakim Thureby, sångare i Tranåsbaserade Children Within, som sitter och väntar på att bandkamraterna Henrik Kronberg och nytillskottet Mattias Johansson ska komma förbi så att de tillsammans kan göra en sista genomrepning inför morgondagens spelning i Karlshamn. Det är här, i Thurebys vardagsrum, som det mesta som har med Children Within att göra formas. Här är hela maskinparken samlad, komplett med det mesta som behövs för att i princip kunna göra fullständiga produktioner. Till inspelningen av nya skivan, har man nämligen köpt på sig så pass mycket utrustning, att det endast är sången som behövs läggas på på annat håll.

DET VAR ETT BRA tag sedan Children Within stod på scenen, och trots att humöret är på topp och vitsarna avlöser varandra kan man ändå spåra en viss nervositet i Thurebys tonfall. Han berättar att man med flit hållt sig ifrån livespelningar ett tag. Dels för att kunna koncentrera sig på arbetet med fullängdaren, och dels för att inte riskera att spela för frekvent.
Det är bättre att spela för sällan än att nå »Ah faan, inte dom igen«-syndromet.
Det var dryga två år sedan debutplattan »Countless Galaxies« släpptes, en stark debut som mottogs med positiva recensioner och lovord. Children Within klassades mer eller mindre ofrivilligt som ett rymdpopband, men det är något som Thureby direkt tar avstånd ifrån.
— Vi tycker att det är kul att göra temaplattor, vilket var vad debuten var. Folk trodde kanske att vi skulle bli ytterligare ett rymdpopband, men det var aldrig vår målsättning. Vi vill inte fasta i en smal genre, utan tycker att det är kul att göra musik som bygger på ett visst tema.
Det märks att Children Within är ett band som vill något. Man tycker om att göra ett bra helhetsprojekt, att arbeta inför ett uppstakat mål som fascinerar.
Då många synthpopband lunkar fram i samma gamla nötta fotspår, gör Children Within istället något kreativt och utmanande i skapandeprocessen, och tänker ett steg längre. Textinnehåll, ljud, ljudbild och produktion — allt skall sammansmälta till en enhet som behandlar det ämne som man arbetar med för tillfället. Då det på debuten var rymden som var inspirationskällan, med stjärnjungfrun »Astrala« som singelsläpp och ledsagare, är det på uppföljaren havet som gäller. »Sea Of Life« har man arbetat med sedan i våras, och om någon månad kan vi se resultatet. Thureby, som är multimediaproducent, har dessutom med lite hjälp av de andra designat omslaget till skivan.
Fullängdaren föregås av en maxi, »Collective Minds«, som bör finnas i butikerna när du läser detta.
— Vi har försökt att få det att låta lite organiskt. Man får sätta sig ner och fundera på vad som är karakteristiskt för havet. Ljudbilden innehåller allt ifrån undervattensljud till vågbrus, och sedan får man strukturera upp låtarna efter det. Det krävs lite analyserande och researcharbete innan man kan sätta igång, men det är bara kul. Grunden är dock samma som på förra skivan, man vill ju gärna att folk ska höra att det är samma band som varit i farten… Trummorna låter dock lite annorlunda, lite mer modernt. Alla trumljud på förra skivan var från en Amiga 500… Det är inte många som tror det när man säger det, men det är faktiskt sant. 8-bitars sampling! Det kan ju inte bli sämre iallafall…
Och Amigan är fortfarande den som rår om alla instrument. Thureby har nämligen ännu inte hittat något program som är bättre än Music X till Amigan. Men det var nära att den gamle trotjänaren saboterade åtskilliga timmars arbete för Children Within.
— Hårddisken började strula. Som tur var märkte jag det, och då var det dags att ta fram diskettlådan. Jag lade ner alla låtar på diskett, och dagen efter gick det inte att få igång hårddisken. Det kallar jag flax. Det var saker som vi hade jobbat med ett helt år tillbaka… Det hade väl inte varit någon skiva ens i åtanke om jag inte lyckats rädda allt. Jag har lärt mig av misstaget och gör åtminstone en kassettbackup nuförtiden.

Hur jobbar ni, är det du som gör det mesta?
— Tyvärr så har det blivit så på senare tid. Grejerna står ju hemma hos mig, och det är svårt att låta bli att slå sig ner framför instrumenten när man får en idé. Kronberg bor i Linköping, så vi kan inte sitta ner tillsammans så mycket som vi skulle vilja. Men jag tycker inte att det spelar så stor roll vem som kommit med själva låtidén. Slutförandet gör vi ju alltid tillsammans, och det är ju då låten tar form på allvar. Det är mycket roligare nu när vi är tre personer, då blir det ytterligare idéer att väga in.

Känns det inte som att dina visioner om hur låten ska bli går i kras när de andra ska säga sitt? Att det blir för mycket kompromisser?
— Nej nej, det är ju det som är Children Within — kompromisserna. Om jag hade suttit och gjort allting själv, då hade det ju inte låtit likadant. Det du nämner har jag faktiskt aldrig upplevt. Vi har full demokrati i bandet. Då är det också bra att vara tre — den tredje lägger en avgörande röst.

Om alla tycker olika, vad händer då?
— Då börjar vi att slåss. Vi brukar slå varandra med gamla dammiga trummaskiner och stora strykbrädor… Nejrå, vi har faktiskt aldrig rykit ihop. Vi är bra på att kompromissa.

October, är det ett bra bolag att ligga på?
— Ja, jag tycker att det funkar bra. Vi kommer bra överens, och vi får bestämma det mesta, så när som på någon liten kompromiss då och då. October håller på att växa och får ett större och större kontaktnät. »Countless Galaxies« har t ex letat sig ända bort till Los Angeles. Jag fick ett e-mail från en snubbe där, som ansåg att Children Within var en del av hans liv. Han lyssnade på skivan sisådär 3 gånger om dagen…

Tror du att de som gillade förra skivan kommer att gilla den nya? Vad är det som skulle kunna fela?
— Jag hoppas och tror att de kommer att gilla det. Det enda är om de tycker att det är lite för modernt eller så. Men vi har ju fortfarande kvar de ursprungliga ingredienserna, och vi har bibehållit de trallvänliga refrängerna och sådär. De som har hört vad vi har gjort hittills tycker att det här är ännu starkare än det vi gjort tidigare. Men visst är man spänd — folk kanske har höga förväntningar, kanske kan man inte leva upp till dem, och så blir man sågad för det.

De flesta har ju mängder av sidoprojekt, har ni något?
— Nej. Den tid som vi har till förfogande, den går till 100% åt Children Within. Det enda vi annars tar oss tid med, det är en del remix-arbeten. Jag och en kille från Stockholm gjorde en remix på Statemachines »Hologram«, som är med på bonus-CDn som följer med deras fullängdare, samt att man på singelmixen utgått från våran remix. Children Within har gjort en remix på April Tears »Sing Lee«, plus att jag själv varit lite involverad i Tranåspunkbandet Rövsvett.

Berätta, var det rymdsoundet de ville åt?
— De har en låt som heter »Strålskadad«, och så ville de ha en elektronisk remix på den. Det var väl mer en plojgrej för mig, och resultatet är lite åt FLA-hållet. Den är med på deras CD »Den falske kakaoinspektören«, och det är väl lite anti att ha med en synthlåt på en punkskiva antar jag…

Är det något speciellt band du skulle villa göra en remix åt?
— Att göra en slaktmix på nån Kentlåt vore kul… Falskstämma hans sång och riktigt paja… Nejdå, men visst vore det kul att göra en remix åt Depeche Mode, men det lär man väl tyvärr aldrig få göra. Daybehaviour och svenska Dive är ju jäkligt goa också. Jag hoppas även på att få göra en remix åt Covenant, eftersom de gjort en åt oss. Toxic Tribe, ett technoband från Linköping, har även gjort en remix, och båda dessa är med på »Collective Minds«-maxin. Vi kommer att göra en limiterad utgåva av »Sea of Life«, i äkta Statemachine-anda med bonus-CD, och till den kommer Kliché att göra två remixer.

Kronberg börjar plötsligt att skratta i bakgrunden. Han har fått syn på en rulle med promotionbilder och andra kort som Thureby fått idag. En hel del plojkort i bar överkropp har det blivit, och jag föreslår att de ska dela med sig av det roliga till Noveltys läsare.
— Nej du, de där behåller vi nog för oss själva. Vi ska upp med en ny hemsida nu när skivan släpps, och kanske lägger vi upp nån där som veckans bild eller nåt, lite suddiga eller omgjorda… Vi brukar alltid ta kort på publiken när vi spelar, och dessa ska vi iallafall ha med. Vi funderar dessutom på att, om det finns intresse, upprätta en realtidschat, dit folk kan ringa in och fråga saker och så. Folk kanske vill veta vad man har för utrustning eller vad faan man håller på med, varför man är så dålig eller vad som helst.

Vad snurrar i spelaren just nu?
— Jag lyssnar faktiskt rätt mycket på Goa-trance, det är helt klart 90-talets bodymusik. De har skrotat alla asdistade sångare som aldrig kunnat sjunga, och det är bara de bra ingredienserna kvar. Tonmässigt sätt följer det bodyreceptet. I övrigt blir det lite Shamen, svenska Dive och Elegant Machinery.

Kan synthpopen utvecklas?
— Visst kan den det. Ett tag tyckte jag att all synthpop började låta likadan, alla använde samma typer av basljud och sjöng på samma sätt. Nu finns det väl några som sticker ut från mängden. Jag tycker att man ska ha målsättningen att skapa sina egna ljudlandskap, istället för att kika på alla andra. Det är ett självändamål, annars utvecklas ingenting. Om alla försöker att kämpa sig ifrån hur det låter idag, då kommer det att låta jäkligt intressant imorgon…

Hur kommer det att låta då tror du?
— Tja, jag vet inte, det blir kanske en sammansmältning av det som finns idag, och moderna element. Man kan plocka från andra typer av genrer, och utveckla det på så sätt.

Children Within med crossovergitarr och vråldistad nedpitchad sång?
— Nja, kanske inte riktigt så… Vi är inte främmande för att använda gitarrer, men i så fall ska det inte ta överhand i musiken, utan bara användas som ett pålägg. Som ett ljud i mängden. Det är ju därför synthen är så perfekt som instrument. Man kan få den att låta som man vill. Alla skatepunkband som finns, de låter ju likadant. De har ju samma instrumentuppsättning, och så står de och skriker. Det vore synd om samma sak hände synthpopen. Det är bättre att alla programmerar fram sina egna ljud, genom att sampla sina gamla kaffekokare, elvispar eller vad som helst.

Pinsammaste skivan du har i din samling?
— Det finns tre som konkurrerar om den platsen. Det är DJ Bobo, Gino Vanelli, »Lovers and Covers«; svenska band som gör covers på kända låtar.

Nu får du allt ta och försvara dig.
— Jag har alibi, jag lovar… DJ Bobo, den vann jag. Man skulle ringa in till en radiostation och svara på den rysligt svåra frågan vad förkortningen för Diskjockey är. Efter en kvart var det ingen som hade ringt in, och självklart är det väl ingen som ringer in och gör bort sig på en sån dum fråga. Då ringde jag in, och svarade VD… Då blev de förbannade, och då drog jag till med WC… Sen chansade jag på CD, och en bunt andra tvåbokstavsförkortningar… Jäklar vad kul jag hade — och faan vad sura de blev. Men jag vann iallafall. De andra två har jag fått.

Project Pitchfork-frisbee eller Terminal Choice-kalsonger?
— Det får nog bli en Project Pitchfork-frisbee.

Skulle du vilja ha en sådan?
— Gärna det. De är ju till för att kastas iväg… Men egentligen vet jag inte. Det återfinns inte direkt någon skiva med dem i min samling… jag har inte hört sådär extremt mycket heller.

Finns det liv på andra planeter?
— Finns det liv på den här planeten, är väl en mer väsentlig fråga egentligen. Det är nog bättre att rikta all sin energi på det, och se till att det fortsätter att finnas liv på den här planeten istället.

Kött eller Inte?
— Vi är militanta antiveganer. Vi käkar extremt mycket kött. Pizza och så mycket andra onyttigheter som möjligt. Quicksnack får man inte glömma. Vi vill gärna göra reklam för Quicksnack. Det levde vi på hela sommaren, grymt bra mat.

Ett långt, intensivt och humorfyllt samtal börjar lida mot sitt slut. Grabbarna vill tillbaka till det magiska vardagsrummet, som förmodligen gärna skulle få uppsluka Children Withins tillvaro dag och natt. Morgondagens spelning kommer på tal, och Thureby uttrycker ännu en gång sin oro inför publikens reaktioner.

Men det brukar väl vara lite ös på era spelningar va?
— Jovars. På Arvikafestivalen var det helt enormt. Det var långt ifrån den bästa spelningen vi gjort. Men det var ju 1500 personer i publiken, och många kunde texterna och så. Nästan kravaller, jäkligt kul faktiskt. Då känner man att man lever, och man undrar vad faan det är som har hänt. Man har författat lite tärda texter hemma i sitt vardagsrum. Liksom att folk bryr sig om att lära sig dom, det känns verkligen smickrande.

Och för en gångs skull känns den där standardrepliken faktiskt äkta. Children Within har inte planer på att bli nya Depeche Mode, utan nöjer sig med att det finns någon som gillar det de gör. När väl skivan släpps, ska det bli synnerligen intressant att få ta del av vad som växt fram hemma i vardagsrummet det här året.