MANO NEGRA
King of Bongo
Virgin 30840 CDVIR5, CD
3/5

Mina tankar går ohjälpligt till Toy Dolls och Kumikameli. Även om de musikaliskt inte låter lika, förutom ”Welcome in Occiden” som skulle kunna vara nämnda leksaksdockor, så gör de samma intryck på mig. Banden verkar ha samma frihet i sin relation till musiken. Det är inte polerat eller alltför genomtänkt och det verkar som om de flesta infall de fått i studion har fått vara kvar. Skivan sprudlar av energi och låter mycket kaos och livespelning. Jag tror också att det är så de gör sig bäst, på en scen. Hemma i vardagsrummet känns fransmännen och spanjorerna lite främmande att lyssna på. Mano Negra låter alltid Mano Negra samtidigt som de är bra på att variera sig. Låtarna är genomgående enkla, har inte några invecklade melodier men desto mera ljud. Texterna är innehållsrika och framförs på en charmig blandning av franska, engelska och spanska. Oscar Tramors karaktäristiska pratsång, slagverken och det stötiga blåset är detsamma genom alla låtarna medan tempot varieras mera. Lyssnaren bjuds på en färd från snabb, snärtig musik med punkkänsla till ballader via rent etniska inslag. Det folkliga finns på hela plattan men framkommer bäst i avslutningsspåret ”Paris la Nuit”. Som lyssnare känner jag mig plötsligt förflyttad till en fransk kvarterskrog med intim stämning, lyckligt sorl och några polare som underhåller från en provisorisk scen i ett hörn. Bästa låten är nämnda ”Welcome in Occiden” med fullt ös från början till slut, häftig sång och malande gitarrer som mot slutet slår över i wahwah-orgier och låten avslutas pampigt. Mano Negras skiva känns som en frisk fläkt bland alla stylade listtoppsinriktade band som det finns alldeles för gott om idag.