I Roskilde fick gyttjebrottarna sitt lystmäte tillfredsställt och på Dalarocken höll festivalbesökarna på att förgås i hettan. Vad skulle då Hultsfred bjuda på för obehagliga överraskningar undrade jag när vi satt i bilen ner till de djupa skogarna i Småland. Mina farhågor visade sig vara helt onödiga till min stora glädje. Visserligen möttes vi av årets stora mygginvasion när vi anlände på torsdagseftermiddagen och naturligtvis berikades festivalen med den obligatoriska regnskuren. Annars var det bara frid och fröjd och stämningen i topp.
Årets upplaga av Hultsfredsfestivalen visade sig bli en riktig fullträff. Då tänker jag inte främst på den stora publiktillströmningen utan snarare den glädje och fina stämning som inramade hela festivalen. Visst hade man sina tvivel på den stora mängd “vanligt folk” som börjat åka ned till Hultsfred. Alla dessa solariebruna Joey Tempest-kopior som drällde omkring förra året gjorde i alla fall mig spyfärdig emellanåt. Folk som bara åker dit för att supa och spänna sig ger jag ingenting för, de kan hålla sig till den lokala folkparken istället (Eric Gadd och Just D kommer nog dit också om ni lugnar er!). Nej, festivalen -91 kändes mer som att folk åkt ner av ett brinnande intresse för rockmusik. Försäljningsmässigt var det hela en fullpoängare för Rockparty. Redan på torsdagen möttes man av folk som förgäves försökte få tag på biljetter, och under festivalen florerade svartabörspriser på fyrsiffriga belopp. Hur var då festivalen ur musikalisk synvinkel. Ja, i år hade inte Rockparty någon riktigt stor “elefant” att locka publiken med, typ Waterboys, Motörhead eller Big Country. I stället gick det mesta snacket innan festivalen om den engelska invasionen ledd av band som Transvision Vamp, Wonderstuff, James och Ride. Festivalen tjuvstartade redan på campingen på torsdagskvällen då bl a Shivering Spines och Palimpsest lirade på ett lastbilsflak. Så var det då fredag! För mig inledds festivalen med amerikanska Lemonheads. Med sin skramliga Hüsker Dü-influerade rock charmade de mig i de första låtarna, sedan blev materialet lite för enahanda och ölkassen i tältet började locka allt mer. När eftermiddagen övergick i kväll var det dags för James att inta Saharascenen. Tyvärr skedde vissa överbelastningar på elnätet och konserten fick avbrytas ett par gånger innan bandet hastigt och lustigt fick tacka för sig och lämna scenen, verkligen snopet! Nu varade inte sorgen så länge för drygt två timmar senare var det dags för Ride, och deras konsert var ett sprakande fyrverkeri rakt igenom. Som andra låt spelade de “Like a Daydream” raskt följd av “Unfamiliar”, efter denna inledning var jag som hypnotiserad resten av spelningen. I lyckoruset Ride lämnade efter sig lyckades jag missa både This Perfect Day och Wonderstuff, men av pålitliga källor har jag hört att bägge skall ha varit riktiga fullträffar. Framåt ettiden släppte den värsta Ride-febern och jag styrde mina steg mot Teaterladan för att se det finska stjärnskottet Poverty Stinks. Visst var “Gargle Blaster” en kanonplatta, men att de skulle vara så bra live kom som en total överraskning för mig. Så vackert och stämningsfullt att man nästan blev religiös! En extra bonus var nöjet att se John L. Byströms ohämmade diggande framför scenen under extranumren. Natten avslutades med Mano Negra i Sahara-tältet. Tyvärr led de också av elbrist och efter allt för lång väntan beslöt jag mig för att få några timmars sömn innan festivaldag nummer två. Så kom då lördagen med de sedvanliga inslagen av blykeps på skallen och allmän seghet i hela kroppen. Och precis som ’89 lyckades jag missa Nomads trots att de stod högt på min prioriteringslista. I stället riktades all min uppmärksamhet på engelska glad-punkarna Toy Dolls. Tack och lov blev det vissa ommöbleringar i programmet så Olga & Co fick spela på Saharascenen i stället för i Teaterladan. Tur var det, för hela tältet kokade redan en halvtimme innan bandet klev på scenen. Med en helt ny pajasshow sparkade Toy Dolls igång med “Dig That Groove Baby” och resten av spelningen blev ett enda långt segertåg, med pärlor som “James Bond”, “Glenda & the Test Tube Baby” och “Nellie the Elephant”. Att vissa surkart inom kritikerkåren avfärdar Toy Dolls som enbart tramsiga tycker jag är befängt. Ibland måste man få kosta på sig att bli lite barnslig, även på en rockkonsert. Som det hela utvecklade sig förvandlades Saharatältet till ett jättelikt barnkalas och de flesta gick därifrån med ett stort leende på läpparna. Att Status Quo blev inställt på grund av mens eller nå’t gjorde inte mig ett dugg. I stället fick James chans att ta en gruvlig revansch på den misslyckade fredagsspelningen, och som de gjorde det!! Nog för att Ride gjorde mig salig av lycka kvällen innan, men frågan är om inte James var strået vassare. När tonerna av “God Only Knows” och “Sit Down” svepte ut över Hulingen gungade hela publiken med framför stora scenen och bandet lämnade scenen med stormande applåder i ryggen. En rökare i krysset, Thomas Lundin hade inte gjort det bättre! Från Hawaii-scenen blev det sedan en snabb språng-march upp till Saharatältet och Union Carbide Productions. Ebbot & Co visade som vanligt att de är fruktat bra live och efter att ha blivit manglad där ett bra tag undrade jag stilla om jag verkligen skulle klara av Sator & Thåström direkt därpå. Det visade sig inte vara några större problem. Sator har utvecklats till ett av landets absolut proffsigaste liveband och med en rutinerad räv som Thåström i sättningen kan det bara inte gå fel. Jag tror aldrig Sator låtit så tungt som på denna spelning och när de spelade den definitiva versionen av “World”, ja då stod tiden nästan stilla. Som avslutning spelades Ebba Grön-klassikerna “Profit” och “Tyst för fan” och det fick ett gammalt punkyngel som undertecknad att gå ned för räkning. Denna intensiva rockkväll avslutades stämningsfullt med Traste Lindéns Kvintett på Argusscenen. Som vanligt mycket bra från dessa charmiga glesbygdsromantiker. (Mest noterbart var annars två sinneslöa skinnhuven som nära på grät av lycka för att kvintetten hade en låt med titeln “Svenska flaggans dag”. Sällan har begreppet “mer hår än hjärna” varit mer befogat.) Med trötta steg bar det sedan av till campingen. Men fick man sova… Nej då! I stället dyker två lätt överförfriskade redaktionsmedlemmar upp med det senaste skvallret från backstageområdet. Och när solen började gå upp över Hulingen kröp så en trött New Kind of Kick-redaktion in i tältet för att avsluta festivalen med en välbehövlig törnrosasömn. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar… eller i alla fall till det var dags för nästa års festival.